Etikettarkiv: William S. Burroughs

Vad är plagiat och vad är genialt? (Om Helene Hegemann)

(Litteratur)

Helene Hegemann Helene Hegemann är minst sagt en talangfull yngling (född 1992). 2008 hade hennes pjäs ”Ariel 15 – oder die Grundlagen de Verlorenheit” premiär och under 2009 stod hon för två filmmanus (varav ett hon vann pris för). Talangen skrev sedan sin första bok ”Axolotl Roadkill” som gavs ut 2010. Kritikerna gick i taket och rosade debutanten för sin roman och ansågs vara den moderna tyska litteraturens protogé.

Men här upptäcktes det att i princip hela hennes roman egentligen är ett ”klipp-och-klistra” verk där hon tagit flera delar från en bloggroman (Airen – ”Strobo”) och andra källor. Hon försvarar dessa plagiatanklagelser med att säga att ”Ingenting är av mig själv, redan jag är inte av mig” och ”Det finns ingen originalitet, det finns bara äkthet”. Flera (bl.a. Margareta Flygt) vill likna detta med musikvärldens sampling och remixkultur. Till viss del kan jag tänka mig att hålla med. Men det finns en viss aspekt som jag inte riktigt ”klarar av”. Om Hegemann hade sagt från början att detta är ett remix-verk (kanske t.o.m. konstverk?) och att hon har gjort det för att manifestera den nya ungdomskulturen där copyright och upphovsrätts ribborna suddas ut genom den litterära grenen av estetik så hade jag i all denna pretantösa förklaring kunnat ha en viss förståelse. Men nu var Hegemann tyst om detta och sade ingenting förren verkets bakgrund uppdagats.

Det här med klipp och klistra är ju inte helt nytt, jag tänker på bl.a. William S. Burroughs som använde sig av ”cut-up” tekniken (i ex. Nova-trilogin) där en text delas upp och ordningen förändras för att skapa en ny text. Burroughs förklarade att inspirationen till denna teknik bl.a. härstammade från T.S. Eliots dikt ”The Waste Land” och John Dos Passos Amerika-trilogi.

Men med Hegemann är det en helt annan fråga. Hon tog alltså fritt ur Airens samtida bok ”Strobo” som är en känslig, autentisk och personlig redogörelse för Berlins depreverade nattliv med droger, sex och techno. Airen beskriver sitt destruktiva liv med bl.a. psykiska problem. Här blir det en fråga om estetiken ska få gå före etiken eller om en författare inte har tillräckligt med hyfs för att förstå vad som är mitt och vad som är ditt. Frågan är om hon skulle kommit undan denna skämmiga situation genom att källhänvisa och erkänt redan från början och just dra till med någon pretantiös ursäkt?

Vad beror denna totala avsaknad av fingertoppkänsla hos Hegemann? Beror det på att hon hör till den nya generationen 90-talister som är uppväxta med DC++, torrents och gratis Spotify? Eller är det p.g.a. att hon struntade i skolan och såg på film istället? Hegemann själv menar att detta litterära förhållningssätt en logisk följd av den piratkopiering som sker på internet med medföljande diskussioner; men att hon har agerat tanklöst, egoistiskt och inte insåg vilka juridiska konsekvenser som plagiarism kan få. Men jag funderar över om denna remix/sampling-liknande litteratur verkligen är den utveckling som är rätt väg för litteraturen att gå? Man kan inte ursäkta ett dåligt författarskap genom att låna och plagiera; det spelar ingen roll hur bra en författare som plagierar/remixar det gör inte personen till en bättre författare utan en skicklig redigerare, klippare eller redaktör.

För egen del så börjar jag läsa ”Axolotl Roadkill” imorgon. Tyvärr finns ingen svensk utgåva ännu. Men den finns på bl.a. norska, danska och den utgåva som jag läser är på tyska. (Det ska finnas en engelsk utgåva också men tillgången verkar vara osäker på båda amazon och bokus)

Exp1,
SydS1
SvD1,.