Etikettarkiv: Kultur

Nya Sedlar… lite för… moderna, kanske?

För över ett år sedan så kom jag med några stenhårda tips om vilka som skulle få pryda våra nya sedlar… (i detta inlägg: länk).

Idag så bestämde sig riksbanken och visst slog nästan hela mitt tips in! Lindgren, Garbo, Bergman och Taube satte jag medan jag missade på Hammarskjöld (trodde Nobel skulle få en plats). Det är dock inte illa gissat måste jag säga. Min kommentar är kanske dock att jag saknar mer historik bakom personerna på sedlarna; jag menar i Chile så har man storheter som Arturo Prat på sedeln. Kanske förloras en del av hitoriken om man väljer en sådan pass ”modern” person som Lindgren eller Bergman… För min egen del, som är lite konservativ, kan jag kanske tycka att valen är lite för moderna, men ändå okej då så pass många från kulturlivet finns med…

Sedan är jag väl kanske lite bitter över att Jussi Björling inte fick ta plats på en sedel… (men Birgit Nilsson av alla!!)

Af1, 2, 3, 4,
Ex
1,2,3,4,
Svd
1,2,
Dn
1,2,3,


Jag finns på bibliotek!

Det är en liten speciell känsla när man ser sina egna verk vara tillgänglig för allmänheten (min musik förut på Itunes och Spotify) och nu även mitt litterära verk: ”Mannen som fanns överallt”. På något sätt sä känns det som om det är detta jag är ute efter. Det handlar inte om pengar; om det hade handlat om att tjäna pengar hade jag aldrig ens försökt inom musik- eller litteraturbranschen. Istället handlar det om att göra det man älskar och om att nå ut till så många som möjligt. Det handlar kanske inte om att försöka propagera för sitt budskap eftersom budskap i lyrik kan vara så extremt subjektiva och vem är jag att stå med en pekpinne och förklara vad min egen lyrik har för budskap.

Rädsla för sömnen
Jag låtsas sova
Sanningens atoll

Jag vet exakt vad jag känner för denna haikudikt (som finns med i ”Mannen som fanns överallt”), men det säger egentligen ingenting om hur en annan individ skulle tolka den. Just detta är så fantastisk med lyrik, det finns så många spår som blir rätt för den som läser oavsett författarens intention; vilket också bidrar till lyrikens komplexitet.

Inte nog med att lyriksamlingen finns att köpa på bl.a. Bokia och Bokus så finns den nu även att låna på bibliotek! Först ut är Kungliga Biblioteket, Lunds universitetsbibliotek (som kräver pliktex.) och Faluns Stadsbibliotek. Men fler är på G så håll utkik…


Fulkultur… Amerikansk sleazelitteratur

Jag vandrade omkring i begagnade böckers värld när jag stötte på några intressanta böcker… Det är inte ofta man får se sådana här amerikanska sleaze och pulpfictionböcker, så jag kunde inte låta bli att (impuls-) köpa 3 stycken med härliga omslag som verkligen osar fantastiskt 40/50-tal; vintage! 

Jag bemödade mig inte ens läsa på omslagets baksida om handlingen, men det ska tydligen handlar lite om vulgärt sex, billiga drugs och okultiverad jazz. Det är sällan jag köper böcker endast på bokomslag; det är ju inte så att jag köpte Lars Noréns pocketutgåva av ”En dramatikers dagbok” på grund av det ”vackra” omslaget (not; omslaget är en bild på Lars Noréns ansikte)…

Sedan undrar jag lite över författarna av dessa tre böcker: Ben Ames Williams, Max Collier och David Fredericks; finns det någon annan som hört om dessa namn? Tror knappast det. Jag tror denna kiosklitteratur, som förmodligen står lägre i ”rang” än billigaste Harlequin-utgåvorna, ska få stå i bokhyllan mellan Strindberg och Bakhålls utgåvor av Kafkas Samlade Verk.


(boken i mitten är tryckt 1938!)


Nordkoreansk film: Yeoldaseos Sonyeone Daehan Iyagi (1984/1985)

YEOLDASEOS SONYEONE DAEHAN IYAGI
(1984/1985)
Äventyr / Drama
Regi: Kim Chan Bom
eng. ”The Tale of 15 Children” / sv. ”Berättelsen om 15 barn”

Tänk er en nordkoreansk version av Flugornas Herre mixat med Robinson Kruse och amerikanska hippies; ungefär här har vi ”Tale of 15 Children”. 15 barn blir dåligt behandlade av sin arbetsgivare och markägaren, en dag så får barnen (unga som små) nog och väljer att stjäla markägarens båt för att resa mot Stenön. Men barn, som de är, så är inte planeringen den bästa; det saknas förnödenheter som exempelvis mat och kokkärl. Snart måste små ynka majskorn ransoneras ut. Till slut så förliser skeppet och barnen blir strandsatta på en öde ö och måste lära sig att överleva. Detta är premisserna för ett överraskande intressant äventyrsdrama som verkligen engagerar från Nordkorea.


(Bort från förtrycket! Mot friheten!)

Barnskådespelarna sköter sina roller bra och trovärdigt; det finns ingen ledare i gruppen utan istället får barnen lita till sitt kollektiva omdöme. Till en början så fungerar samarbetet bra och vänliga diskussioner varvas med sångunderhållning. Men snart blossar intrigerna upp då olika grupperingar som vill prioritera annat än att bygga en ny båt skapas. Det är här styrkan hos filmen ligger, alla dessa olika perspektiv om vad som bör prioriteras och jag kan inte låta bli att känna en relation till ”Flugornas Herre”. En gruppering vill prioritera båten, en annan vill prioritera för en fortsatt överlevnad på ön, det finns till och med några som ber till havsguden (bara att det omnämns en gud i en Nordkoreansk film är rätt så anmärkningsvärt).


(Sångnummer hör mer till normen än ovanligheterna i nordkoreansk film)

 

Mot slutet så dyker det upp något som barnen tror är en räddning; en stor båt. Några barn åker ut till båten bara för att bli varse om att besättningen består av amerikanska hippies (som för övrigt verkar tala koreanska). En mörkhyad slav hjälper dock barnen att fly och hamnar sedan på samma obebodda ö som innan och måste börja om från början. En intressant notis är den mörkhyade slaven som utmålas som en god människa, som även blir piskad av amerikanarna då de får reda på att barnen flytt. Den delen att visa upp amerikaner som onda är ingenting nytt (det ska väl sägas att nordkoreaner inte allt för sällan utmålas som onda i amerikanska filmer), men att man visar en mörkhyad man som god och som har en vilja att hjälpa är någonting som jag inte kan tänka mig är ovanligt att se i nordkoreansk film.


(Strandsatta…)

Utöver den något mystiska episoden med amerikanska hippies på en båt mitt ute i ingenstans så är filmen relativt fri från direkt propaganda. Visst kan tesen ”det är bättre att samarbeta än att försöka ensam” anses vara som propaganda, men skulle jag vara strandsatt på en öde ö tillsammans med andra skulle nog även jag försöka samarbeta. Det visar även en bild av hur sinnesbilden hos nordkoreaner var efter befrielsen från Japan, men innan Koreakriget. Man ville inte bli utnyttjad av markägare, bevara sin stolthet och ta sig mot nya vidder. Jag tror på att det alltid finns ett syfte med att göra film; det finns någonting som måste förmedlas och sedan ska man ställa sig frågan: i vilket syfte ska detta förmedlas. Man förstår att det är kollektivet som ska hyllas, det hjälper inte att försöka själv. Den här filmen gjordes 1984, men det känns som om den istället kunde varit gjord under 60, 70-talet i samma veva som exempelvis ”Papillon” eller just ”Flugornas Herre”. Liknande den förra nordkoreanska filmen som jag recenserat, ”Uri-e Hyan-Gi” (2003), så känns den mycket äldre än vad den är. Beror detta på landets isolering? Eller för att inspelningsutrustningen och tekniken inte är tillräckligt utvecklad? Hur som helst så är det oerhört  fascinerande.