Etikettarkiv: Film

Kirsten Dunst fick pris i Cannes

(Film)

Med tanke på all uppståndelse kring Lars von Trier så var det ändå rätt så överraskande att hon fick pris från juryn i Cannes för hennes insats i ”Melancholia”. Det ska bli intressant att se Dunst i filmen eftersom jag aldrig har sett henne som en skådespelerska som gör seriösa och djupa dramafilmer; jag tror att mina associationer går lite för mycket åt hennes insatser i ”Spider-Man” filmerna som Peter Parkers flickvän Mary Jane.

Men jag är inte fördomsfull, jag tror att flertalet av dessa ”lättare” skådespelare klarar av att spela djupare roller. Se bara hur Bergman lyckades med Nils Poppe. Lars von Trier är en sådan regissör som kan krama ut det bästa från skådespelare som med Emily Watson (som endast hade medverkat i en tv-film innan) i ”Breaking the Waves” eller sångerskan Björk i ”Dancer in the Dark”. Jag är inte alls orolig för att även Dunst kommer göra en riktigt häftig insats i ”Melancholia”.

Dn1,2,3


Lars von Trier är inte nazist, han är provokatör… i onödan

Lars von Trier har nu gått ut, efter några konstiga uttalanden under en presskonferens i Cannes om hans nya film ”Melancholia”, och sagt att han inte är nazist. Trier gör verkligen allt för att provocera, varför? Han behöver inte provocera fram publicitet! För mig så är Trier en av de mest begåvade och innovativa regissörerna som fått ett erkännande med fantastiska filmer som ”Dancer in the Dark”, ”Breaking the Waves” och ”Antichrist” som inte behöver sjunka till en provokatörs nivå; speciellt inte under en presskonferens i Cannes där filmen och filmkonsten ska stå i fokus.

Nu när han finns på plats i Cannes för att visa sin nya film ”Melancholia” så anser jag att han inte behöver spela apa inför journalister. Jag kan se varför mindre kända regissörer ska skapa rubriker för att få publicitet för sin helt okända film (tyvärr har det ju blivit en av få vägar som ger okända regissörer lite rampljus), men att en sådan högaktad regissör som Trier ska vara ”låtsas-kontroversiell” och lustig förstår jag inte, filmen får ju sina rubriker ändå. Det ger ingenting att vara en provokatör när man har nått en viss nivå, det blir bara en besk eftersmak av att provocera för provocerandets skull. Man kan fortfarande vara en innovatör av en estetisk genre genom att provocera via utförandet, men att bara vara en simpel provokatör känns så onödigt och plumpt i von Triers fall? Han borde ha tillräckligt med karaktär för att förstå att hans beteende bara är dumdristigt; nu har han blivit persona non grata (ovälkommen) i Cannes också. Själv har jag planerat att se ”Melancholia” så snart den visas på bio, men inte för von Triers provokativa utspel utan för hans innovationslusta inom filmkonsten.

Tillägg: Jag säger ingenting om hur rätt eller fel det är av Cannes att göra Trier till persona non grata, jag anser att det inte hör till diskussionen. Sedan får Trier säga och skämta om precis vad han vill, jag anser bara att forumet där han gjorde det var helt fel.

Af1,2,3,4,5,6,7,
Dn1,2,3,4,5,6
Svd1,2,3,4
Exp1,2,3,4,5,
SVT1,2,3,4,5,6,7,8,9,10
Gp1,2,3


Scream 4

Scream-filmserien har jagat mig sedan barnsben; den första ”Scream” (1996) öppnade upp skräckfilmens fjaskoartade 90-tal. Sedan dess har det kommit två uppföljare med varierad kvalité. Vi har väntat länge för att få en tredje uppföljare, nu är den äntligen här.

I ”Scream 4” så återförenas Neve Campbell, Courteney Cox och David Arquette för att återigen leva igenom ett helvete där en mördare utklädd till Ghostface härjar. Tillsammans med en skara från den nya generationen av karaktärer så tas vi tillbaka till Woodsboro. Sidney (Campbell) har nyligen skrivit en självhjälpsbok som gör succé och gör ett stopp i sin gamla hemstad under sin bokturné. Hon lockar fram en ytterligare Ghostface mördare och så har vi fått 2010-talets start på uppföljarslashers.

En 3:e uppföljare kan väl inte bli något anant än fjasko? Det finns extremt få filmserier som lyckas få till en bra fjärde film, speciellt inom skräckgenren. Men Wes Craven (regi) och Kevin Williamson (manus) vet exakt vilka knappar som ska tryckas in för att ge fans vad som förväntas. Skådespelarinsatserna är överraskande bra och inte bara från det gamla gardet (Cox, Arquette etc.) utan även från nya förmågor som bildsköna Hayden Panettiere och Emma Roberts.

För fans av Scream-serien så lär ni inte bli besvikna, här finns den där fantastiska självironin till uppföljare och skräckfilm, Craven och Williamson har även lagt in lite referenser till äldre skräckfilmer (vissa måste man vara riktigt insatt i genren för att förstå) och såklart finns det skräckmoment som är rätt så påtagligt. Om ni vill se en skräckfilmsuppföljare under 2011 så ska ni nog satsa era dyrbara slantar på ”Scream 4”.


Nordkoreas filmindustri: Del 2 (1949-1957)

 

Nordkoreas filmindustri tog fart redan 1946 då filmen ”Uri Geonseol” (1946; eng. ”Our Construction”) hade premiär; det är i alla fall den informationen som går att få tag på. Nordkorea blev självständigt från Japan 1945 och det var fortfarande oroligheter i landet och man kunde skymta starten på Koreakriget då filmen kom ut. Men vi får anta att detta är, i alla fall, en av Nordkoreas första filmer. Notera att jag inte tänker ta upp tiden innan Nordkorea speciellt mycket i detta inlägg, men det kan nämnas att Koreas filmindustri har haft både toppar och dalar innan 1946.

Vad ”Uri Geonseol” (1946) handlar om kan vi bara göra kvalificerade gissningar om; men den listas som en dokumentärfilm och kan handla om Koreas tillblivelse eller självständighet från Japan. ”Nae Gohyang” (1949) är den andra filmen som finns registrerad i filmdatabasen (som visserligen är ofullständig, men ändå en bra källa). Det finns ingen information om filmen och handlingen är okänd. Under Koreakriget så är det känt att 5 filmer producerades. Deras engelska titlar är: ”Announcing to the World” (1950), ”Righteous War” (1950), ”Boy Partisans” (1951) ”Again to the Front” (1952) och ”Scouts” (1953). Vi kan kanske bedöma att filmerna handlar om krig?


(Filmaffisch till filmen ”Scouts”, 1953)

Detta är alltså de enda filmerna som det finns internationell information om under perioden 1946-1953. 1947 grundas den koreanska filmstudion i Nordkorea som delades till Koreanska Konst och Film Studion och Koreanska Dokumentär Studion 1957. Efter Koreakriget är det filmen ”Orang Chan” (1957) som är den första filmen som det finns mer information om. ”Orang Chan” är regisserad av Riyong Gyu Yun, 87 minuter lång och medverkande skådespelare är bland annat Hak Su Kim, Hyo Gyong Dzo och Dzong Bok Mun. Filmen har haft premiär i Östtyskland, eller i alla fall haft någon form av publicitet i landet. Rapporter informerar om att filmen handlar om Koreas frihetskamp. Gladeligen har jag lyckats hitta en bild, som tydligen ska komma från en scen ur filmen:


(Enda bilden som jag hittat ur filmen ”Orang Chan” från 1957)

Tyvärr är informationen om Nordkoreas filmindutri från 40-talet och slutet av 50-talet sparsam och det är få som har fått någon direkt insikt om filmerna. När jag nu går över på slutet av 50 och in på 60-talet blir det mer intressant eftersom kartläggningen är större och filmerna har fått mer publicitet; bland annat så hade revolutionsoperan ”Sea of Blood” premiär. Men mer om det nästa gång…


Nordkoreansk film: Uri-e Hyang-gi (2003)

URI-E HYAN-GI
(2003)
Romantik / Komedi
Regi: Cheon Jong-pal
eng. ”Our Fragrance” / sv. ”Vår doft”

Det är sällan som man blir överraskad. Men då jag såg ”Uri-e Hyang-gi” (2003) blev jag både positivt och negativt överraskad. Jag ska försöka bryta ned det till olika delar för att göra det mer övergripligt. Men först lite allmänt om filmen.


(Kim Eun-yeong och Ch’oe Yu-Su spelar det omöjliga kärleksparet)

Pyeong-ho (Ch’oe Yu-Su) studerar och utvecklar nya traditionella nordkoreanska rätter, kallade ”kimch’i”. Hans familj är oerhört konservativ där farfadern Ch’un-bo (Cheong Un-mo) är överhuvudet och vägrar förändra på den traditionella koreanska kulturen och förhållningssättet. Sae-byeol (Kim Eun-yeong), som jobbar åt en internationell turistbyrå, har blivit kraftigt influerad av turisterna och blivit mer frispråkig och börjat tappa sin ursprungliga kultur. Efter några om och men så träffas Pyeong-ho och Sae-byeol på en traditionell modeshow och blir valda som utställningsmodeller för traditionella kläder. Båda blir förälskade i varandra, men sprickorna mellan traditionella värderingar och mer liberala värderingar gör förhållandet svårt att hålla ihop. Låt sedan Pyeong-hos konservativa familj och Sae-byeols liberala familj blanda sig in i förhållandet så blir det plötsligt en avgrund mellan Pyeong-ho och Sae-byeol.


(Kim Eun-yeong är oerhört vacker och är en talangfull skådespelerska; redan en av mina favoritskådespelerskor från Nordkorea)

Nu ska jag försöka förklara vad som gör filmen så pass intressant i några punktformer (blir lättare för er att läsa, än om jag skulle skriva det i löpande text:

– Färgfilm; den här filmen gjordes 2003 men färgsättningen och färgen överlag ser ut att härstamma från gamla Technicolorfilmer från 40-talet. Technicolor ger oftast en rätt så varm känsla då det bl.a. är den röda färgen som får framhävas. Färgerna är även mjuka och det är nästan som om det är tavelmålningar; här med en slags 70-tals liknande färginblandning. Varför man 2003 använder sig av liknande teknik är smått oförståerligt, men att man använder det i Nordkorea känns nästan lite typiskt; även om det är förlegat. Det känns som om man ser på en färgfilm från 60-talet.

– Komedi; jag var rädd när jag läste att detta skulle vara en romantisk komedi. Asiatisk humor är inte någonting som jag tilltalas av. Men konstigt nog så skrattade jag till två, tre gånger vilket var en överraskning bara det. Nivån på komedin ligger ungefär i samklang med 60-70-talets romantiska dramakomedier; alltså oftast lite lustigt men aldrig någon riktigt skrattattack.

– Handlingen; jag förstår handlingen, till 100%. Jag förstår syftet och jag förstår budskapet. Budskapet handlar om att hålla fast vid det traditionella och bevara sin egen kultur utan att låta utomstående influenser får ta över. Det handlar om stolthet inför sin egen historia. Syftet med att förklara och visa detta får ni tänka ut själva.


(Cheong Un-mo som den ultrakonservativa farfadern)

– Karaktärerna; manusförfattarna har lyckats skriva några intressanta karaktärer: den kvinnliga huvudrollen Sae-byeol och farfadern Ch’un-bo. Man kan säga att dessa två karaktärer är tåv kritiska aspekter av filmen som är viktiga. Den frisinnade kvinnan Sae-byeol har vissa delar av västerländska karaktärsdrag. Just detta frisinnade, liberala och viljan att vara självständig är, för mig, oerhört attraktivt och en karaktärstyp som man kan finna i filmer av valfri typ där den kvinnliga karaktären vägrar inrätta sig i normer. Farfadern är i sin tur den stenhårt konservativa som man sällan ser i dagens västerländska filmer, möjligtvis filmer som utspelar sig under historiska perioder men nästan aldrig i nutid (möjligtvis Clint Eastwoods karaktär i ”Gran Torino”, så som hans tankegångar var i början av filmen upphöjt med hundra).

– Konflikten; den konflikt som filmen speglar är just det gamla konservativa mot det nya. Den nya sidan har influenser från väst och menar att karaktären skapas genom att vara självständig och modern, vilket leder till att personen får karaktär. Den andra sidan menar istället att man får karaktär genom att bevara sin kultur och vara stolt över sitt land. Denna konflikt finns även i väst, där ex. konservativa, nazistiska eller rasistiska rörelser är mot kulturberikning från andra länder som står mot det mer moderna och kreativa. Skillnaden i sådana filmer som tar upp en liknande konflikt är att det oftast är det moderna tänkandet som vinner och karaktärerna som är konservativa upplevs som gammalmodiga och blir antingen omvända, dödade eller satta i en situation där de ställs i dålig dager. Så är inte fallet med denna filmen. Det nationalistiskt konservativa segrar och det moderna tänket får ställa sig åt sidan.


(Eleganta och karismatiske Kim Eun-yeong igen; vars karaktär har utsatts med på tok för mycket västerländsk influens vilket inte ses med blida ögon i Nordkorea)

Skådespelarna i filmen är helt klart godkända, om filmen hade gjort på 70-talet, nu blir det mest bara ett ”okej”; men det finns två som höjer sig över normen. Kim Eun-yeong är ofattbart vacker och jag kan knappt förstå att man vill förändra hennes karaktär. Även Cheong Un-mo, som farfadern, är trovärdig i sin roll. Vi ska väl även notera att flera av skådespelarna är meriterade. Cheong Un-mo fick utmärkelsen ”Folkets skådespelare” som är den högsta merit en skådespelare kan få i Nordkorea. Kim Yeong-suk som spelar farmodern till kvinnliga huvudrollen och Cheon Jeong-hui (som en av modeskaparna) är båda meriterade med någon form av utmärkelse som tyvärr för mig är okänd.

Om man bortser från det något annorlunda budskapet så är det ändå en rätt så tillfredsställande filmupplevelse. Filmen reflekterar den förändrign som skedde efter att Nordkorea blev öppnare efter marknadsreformer 2002 och vissa invånare utsattes för influens från utländska kulturer och materialism. Men jag kan inte tänka mig att romantiska komedier hör till dem mest djupa och aktiningsfulla filmerna i Nordkorea. Förmodligen så är det ändå krigs och drama filmerna som har högst status i landet. Men ”Uri-e Hyang-gi” (2003) är som att se en färgfilm från 60-talet och känns mycket äldre än vad den är; men ändå en helt godkänd filmupplevelse.


Nordkoreas filmindustri – Del 1

Det här är Blomsterflickan, spelad av Yong Hui Hong. Filmen ”Kotpanum Chonio” (1972) är den enda Nordkoreanska filmen som har fått en ordentlig utgivning i Sverige, utifrån den information jag har kunnat få fram så skulle alltså ”Blomsterflickan” givits ut den 16:e januari 1974, jag vet inte hur om det var på någon filmfestival eller VHS, men filmen har i alla fall visats i Sverige. Lyckligtvis kunde jag komma över ett exemplar av denna vackra film, visserligen i dålig kvalité men man får ta det som man får tag på. ”Kotpanum Chonio” är en berättelse som hör till en av de fem Revolutionära Operorna och handlar om en blomsterflicka .


(Målning där Kim Jong-Il regisserar filmen ”Sea of Blood” som också är en Revolutionär Opera)

Kim Jong-Il ska tydligen ha en stor passion för filmskapandekonsten och har även givit ut en bok, ”On the Art of Cinema” (på engelska), som handlar om filmteori. I boken så förespråkar han någonting som kallas för method acting, alltså att skådespelaren blir sin roll både framför och bakom kameran; detta för att kunna få en sådan perfekt rolltolkning som möjligt. Vidare så berömmer Kim Jong-Il användningen av musik och tar upp att ”Kotpanum Chonio” är ett perfekt exempel där film och musik fungerar i symbios.

I samband med att Nordkorea har blivit ett mer instängt land så har bl.a. filmvärlden förlorat en oerhört intressant del av filmhistorien. Men det är inte helt omöjligt att få tag på filmer från Nordkorea även om det är en del överrenskommelser och dyra pengar som går åt. Det jag har hört är att ”Runaway” av Shin Sang-ok ska vara ett ordentligt mästerverk! Tyvärr har jag inte kunnat hitta filmen någonstans, men jag vet att den visades på en upplaga av Pusan International Film Festival, men även här råder det osäkerhet om den verkligen visades. Shin Sang-ok regisserade runt 7 filmer under sin vistelse i Nordkorea. Den mest kända som Shin Sang-ok regisserade torde vara ”Pulgasari” (1985) som är en monsterfilm och har på märkliga sätt tagit sig till västvärlden. Men det är som sagt hans andra filmer som jag är intresserade av att finna och under några månader ska jag nu göra allt för att få tag på dessa och jag kommer även ägna mig åt andra Nordkoreanska filmer.


Oscarsnomineringar

Best Motion Picture of the Year
Nominees:
127 timmar (2010)
Black Swan (2010)
The Fighter (2010)
Inception (2010)
The Kids Are All Right (2010)
The King’s Speech (2010)
The Social Network (2010)
Toy Story 3 (2010)
True Grit (2010)
Winter’s Bone (2010)

Best Performance by an Actor in a Leading Role
Nominees:
Javier Bardem for Biutiful (2010)
Jeff Bridges for True Grit (2010)
Jesse Eisenberg for The Social Network (2010)
Colin Firth for The King’s Speech (2010)
James Franco for 127 timmar (2010)

Best Performance by an Actress in a Leading Role
Nominees:
Annette Bening for The Kids Are All Right (2010)
Nicole Kidman for Rabbit Hole (2010)
Jennifer Lawrence for Winter’s Bone (2010)
Natalie Portman for Black Swan (2010)
Michelle Williams for Blue Valentine (2010)

Best Performance by an Actor in a Supporting Role
Nominees:
Christian Bale for The Fighter (2010)
John Hawkes for Winter’s Bone (2010)
Jeremy Renner for The Town (2010)
Mark Ruffalo for The Kids Are All Right (2010)
Geoffrey Rush for The King’s Speech (2010)

Best Performance by an Actress in a Supporting Role
Nominees:
Amy Adams for The Fighter (2010)
Helena Bonham Carter for The King’s Speech (2010)
Melissa Leo for The Fighter (2010)
Hailee Steinfeld for True Grit (2010)
Jacki Weaver for Animal Kingdom (2010)

Best Achievement in Directing
Nominees:
Darren Aronofsky for Black Swan (2010)
Ethan Coen, Joel Coen for True Grit (2010)
David Fincher for The Social Network (2010)
Tom Hooper for The King’s Speech (2010)
David O. Russell for The Fighter (2010)

Best Writing, Screenplay Written Directly for the Screen
Nominees:
Medan åren går (2010): Mike Leigh
The Fighter (2010): Scott Silver, Paul Tamasy, Eric Johnson
Inception (2010): Christopher Nolan
The Kids Are All Right (2010): Lisa Cholodenko, Stuart Blumberg
The King’s Speech (2010): David Seidler

Best Writing, Screenplay Based on Material Previously Produced or Published
Nominees:
127 timmar (2010): Danny Boyle, Simon Beaufoy
Toy Story 3 (2010): Michael Arndt, John Lasseter, Andrew Stanton, Lee Unkrich
True Grit (2010): Joel Coen, Ethan Coen
Winter’s Bone (2010): Debra Granik, Anne Rosellini

Best Animated Feature Film of the Year
Nominees:
Draktränaren (2010)
L’illusionniste (2010)
Toy Story 3 (2010)

Best Foreign Language Film of the Year
Nominees:
Biutiful (2010): Alejandro González Iñárritu(Mexico)
Kynodontas (2009): Giorgos Lanthimos(Greece)
Hämnden (2010): Susanne Bier(Denmark)
Incendies (2010): Denis Villeneuve(Canada)
Hors-la-loi (2010): Rachid Bouchareb(Algeria)

Best Achievement in Cinematography
Nominees:
Black Swan (2010): Matthew Libatique
Inception (2010): Wally Pfister
The King’s Speech (2010): Danny Cohen
The Social Network (2010): Jeff Cronenweth
True Grit (2010): Roger Deakins

Best Achievement in EditingNominees:
127 timmar (2010): Jon Harris
Black Swan (2010): Andrew Weisblum
The Fighter (2010): Pamela Martin
The King’s Speech (2010): Tariq Anwar
The Social Network (2010): Kirk Baxter, Angus Wall

Best Achievement in Art Direction
Nominees:
Alice i Underlandet (2010): Stefan Dechant
Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 1 (2010): Andrew Ackland-Snow
Inception (2010): Guy Hendrix Dyas
The King’s Speech (2010): Netty Chapman
True Grit (2010): Stefan Dechant

Best Achievement in Costume Design
Nominees:
Alice i Underlandet (2010): Colleen Atwood
Kärlek på italienska (2009): Antonella Cannarozzi
The King’s Speech (2010): Jenny Beavan
The Tempest (2010/II): Sandy Powell
True Grit (2010): Mary Zophres

Best Achievement in MakeupNominees:
Barney’s Version (2010)
The Way Back (2010)
The Wolfman (2010)

Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Score
Nominees:
127 timmar (2010): A.R. Rahman
Draktränaren (2010): John Powell
Inception (2010): Hans Zimmer
The King’s Speech (2010): Alexandre Desplat
The Social Network (2010): Trent Reznor, Atticus Ross

Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original SongNominees:
127 timmar (2010): A.R. Rahman, Rollo Armstrong, Dido(”If I Rise”)
Country Strong (2010): Bob DiPiero, Tom Douglas, Hillary Lindsey, Troy Verges(”Coming Home”)
Trassel (2010): Alan Menken, Glenn Slater(”I See the Light”)
Toy Story 3 (2010): Randy Newman(”We Belong Together”)

Best Achievement in Sound MixingNominees:
Inception (2010)
The King’s Speech (2010)
Salt (2010)
The Social Network (2010)
True Grit (2010)

Best Achievement in Sound Editing
Nominees:
Inception (2010)
Toy Story 3 (2010)
TRON: Legacy (2010)
True Grit (2010)
Unstoppable (2010)

Best Achievement in Visual Effects
Nominees:
Alice i Underlandet (2010)
Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 1 (2010)
Livet efter detta (2010)
Inception (2010)
Iron Man 2 (2010)

Best Documentary, FeaturesNominees:
Exit Through the Gift Shop (2010): Banksy
GasLand (2010): Josh Fox
Inside Job (2010): Charles Ferguson
Restrepo (2010): Tim Hetherington, Sebastian Junger
Waste Land (2010): Lucy Walker

Best Documentary, Short Subjects
Nominees:
Killing in the Name (2010)
Poster Girl (2010)
Strangers No More (2010)
Sun Come Up (2010)
The Warriors of Qiugang (2010)

Best Short Film, Animated
Nominees:
Day & Night
The Gruffalo
Let’s Pollute
The Lost Thing
Madagascar, carnet de voyage

Best Short Film, Live ActionNominees:
The Confession
The Crush
God of Love
Na Wewe
Wish 143