Kategoriarkiv: Okategoriserade

Barnet möter döden på Julafton (2015)

Sketchen som jag skrev till revyn ”Kallskuret”.

Greta Wilhelmsson i rollen som flickan och Andreas Hagström Wik som Döden.


Ny pjäs: Månen närmar sig

manen9

Månen har alltid varit en himlakropp som intresserat mig. Redan i min pjäs ”69 – Det Stora Svenska Rymdprojektet” som skrevs 2007 hade månen en central roll. Mitt intresse för astronomi har jag haft sedan barnsben. Hur många gånger har jag inte besökt Framtidsmuseet och Planetariumet och häpnat över den fantastiska informationskällan? Men det räcker med att blicka upp mot den stjärnklara himlen för att uppleva den ofantligt mäktiga känslan som innefattar det konstant expanderande universum.

För åtta år sedan var målet med min pjäs att föra oss närmare månen. Månen spelar även en central roll i den nya pjäsen ”Månen närmar sig”. Men denna gång så är det månen som närmar sig oss.

Forskaren Hugo står ute på balkongen och stirrar i sitt teleskop. Han kan konstatera, genom sina beräkningar och observationer, att månen rör sig närmare Jorden med en så pass exakt kurs att en kollision är oundviklig. Ut kommer en stressad författare, Catharina. Hon tänder en cigarrett och är orolig över att livet bjuder på allt för många överraskningar.

Hon ställer sig frågan: vem vet mest om livet? Den som redan vet allt om livet eller den som låter sig överraskas av livets oförutsägbara situationer. Hugo, som vet allt om livet, anser självfallet att den som vet allt måste veta mest. Men Catharina undrar om det verkligen går att veta allt. Men en sak har Hugo och Catharina gemensamt. Båda är nämligen likgiltiga inför den kommande katastrofen. Hugo är mer intresserad av att hans beräkningar är korrekta och Catharina är mer orolig för att hon aldrig kommer att vinna en Volkswagen Golf på Bingolotto… Månen närmar sig. Tiden är knapp.

 

mannen2

Förhoppningsvis kan pjäsen publiceras i sommarutgåvan av Dalapennan. Håll till godo.

 


Heiner Täuber (1933-2015)

Heiner Täuber.

Kär kollega och författare från Dalarnas Författarförbund har lämnat oss.

Jag är väldigt ledsen men även glad över att ha träffat och arbetat med Heiner under mina år hos Dalarnas Författarförbund. Jag har fått lära av hans kunskaper och fått njuta av hans texter, som jag publicerat, i Dalapennan. 2013 tilldelades han Dalarnas Författarförbunds hederspris, Stiernhielms Bunke, för sitt mångåriga engagemang i vår verksamhet.

Jag är själv väldigt sorgsen men skänker tanke och värme till hans fru Anna i denna svåra stund.

Vila i frid Heiner.

11075268_351176628419267_828859493563533969_n


Nu är jag tillbaka

Äntligen. Efter serverbyten och ett antal ändringar är Kultursekt tillbaka igen.

Jag har några recensioner på lager. Bland annat några av Patrick Modianos böcker, Mo Yan och Milan Kundera. Dessutom kommer jag skriva om när jag gräver i mitt eget arkiv av utgivet, outgivet och bortglömt material.

familjebok minnetskvarter


Engelska i svenskt språkbruk

Nyligen läste jag i två svenska tidningar där engelska ord som ”remake” och ”sniper” används. Jag undrar vad som hände med ”nyinspelning” (eller kanske ”ny filmatisering”) och ”prickskytt”?


Novelltävling för gymnasier Borlänge/Falun

Nu har vi i juryn från Dalarnas Författarförbund haft vårt sista sammanträde och beslutat pristagarna i den stora novelltävlingen för gymnasieungdomar i Borlänge/Falun. Cirka 130 bidrag har inkommit och tre pristagare kommer att presenteras och tilldelas vinstpengarna under torsdagen på Borlänge bibliotek kl. 14:00. Även i år kommer jag att vara konferencier. Spänningen är olidlig!


Premiär av I väntan på Godot

Nu är premiären av I väntan på Godot avklarad… Tack till alla som kom! I helgen fortsätter vi med fler föreställningar!

godde


Bilder från repetitionerna av I väntan på Godot

godot1
Lucky (Anders Nohrstedt) & Pozzo (William C. Woxlin)

 

godot2
Vladimir (Anders Homström Wik) & Estragon (Peo Backström Sandblad)

godot3
”Atlas! Son av Jupiter!”

godot5
”Om man skulle haft ett rep…”

godot6
”Vi väntar på Godot…”
”Det är sant…”
Mer information:

https://www.facebook.com/events/775030829220274/?fref=ts

www.ludvikagodot.se


Ko Un – Fråga månskenet om vägen

koun1

 

Författare: Ko Un
Titel: Fråga månskenet om vägen
År: 2002
Läst utgåva: Heidruns Förlag, 2002, övers. Byung-Eun Choi & K. Gunnar Bergström

För något år sedan var jag på något spektakel som kallades för poetry slam. Ett antal talangfulla poeter rabblade upp sina alster likt en ångmaskin på högvarv. Utan att bli allt för långrandig så kan jag konstatera att poety slam inte är någonting för mig.

Jag vill inte sitta i en sliten lagerlokal och höra en retoriskt, talangfull robot-liknande människa ösa ur sig ord efter ord. Jag undrar om det ens går att lösa Ko Uns samling av zendikter ”Fråga månskenet om vägen” på samma sätt som alla talangfulle poeter gjorde under poetry slam?

För när jag läser Ko Un infinner mig i ett täcke av inre lugn. Orden smeker försiktigt med toner av skönhet och subtil humor.
”En torr skit
och inga flugor
Är detta paradiset? Nej.”

Ko Un anslöt sig till buddistiska präster och munkar 1952 och har sedan dess publicerat essäer och lyrik. Hans engagemang i den koreanska demokratirörelsen resulterade att han anklagad blev för högförräderi och dömdes till livstids fängelse. Vissa av hans dikter har ett visst humant perspektiv där mänskliga rättigheter är grundkärnan. Exempelvis kan vi i dikten Till Agentinas mödrar kan man skönja Ko Uns anti-våldsbudskap. Där rör han en tragisk och sorgsen nerv utan att texten vältrar över till pekoral. Han undrar vilken värld vi vittnar om, där barn är ett hot och måste dödas. En undran som ständigt är lika tragisk som dagsaktuell.

”Polstjärnan

Om du skulle försvinna
då skulle norr försvinna
söder skulle försvinna
och öst och väst skulle försvinna.

Nää.”

Dynamiken mellan det vardagliga och de stora frågorna blir, i Ko Uns händer, en betraktelse över en stillhet som fortfarande kan vara påverkande och respektingivande. Hans ord blir aldrig likgiltiga utan är närvarande i tillvaron. Det rogivande i hans texter är liknande vaggvisor där stjärnor, planeter och hela varandet finner uttryck utan att verka för massivt. Även det som verkar obetydligt får form och röst eftersom allting tilldelas värde och tid. Ingenting är för stort, ingenting är för litet. Allting är värt att betraktas med skarphet och humor. Ko Uns lugna betraktelser blir en kraft i sig, som varken diktatur eller påtvingad tystnad kan rubba.

 

Tyvärr finns inte ”Fråga månskenet om vägen” att köpa, annat än på antikvariat:

Alla Ti Kl/Tiotusen fotspår: bokus, adlibris,
Ung pilgrim: bokus, adlibriscdon,
This side of Time: bokus, adlibris,
First Person Sorrowful: bokus, adlibris, cdon,
Himalaya Poems: bokus, adlibris, cdon,
The Three Way Tavern: bokus, adlibris, cdon,
Traveler maps: bokus, adlibris,
Songs for Tomorrow: bokus, adlibris, cdon,

 


Ngũgĩ wa Thiong’o – Floden mellan bergen

flodenn

Författare: Ngũgĩ wa Thiong’o
Titel: Floden mellan bergen (orig. The River Between)
År: 1965
Läst utgåva: Modernista, 2014, övers. Philippa Wiking

Vad händer när en människa väljer att resa till ett land, fyllt av åldrande kultur och traditionella seder som överlevt generationer, och försöker konvertera landets invånare till sin egen kultur, egna seder och främst den egna religionen? Vi befinner oss i ett Afrika där de kristna missionärerna bosatt sig och enträget rör upp sprickor bland byar och individer. Den traditionella folksjälen tynar långsamt bort medan den kristna läran vinner mark.

I Ngũgĩ wa Thiong’os ”Floden mellan bergen” står två strömningar mot varandra: den traditionella afrikanska och den nya kristna. Vid floden Huan finns två byar, splittrade av vattnet men även av dessa två motpoler. Vi följer den unge Waiyaki genom tidsflöden som rör sig subtilt genom text och händelse. Waiyaki hamnar i en ofrivillig kamp där hierarkiska system är den ständigt närvarande, gemensamma nämnaren för separerande. Han förälskar sig i kvinnan Nyambura som lever på den andra sidan av floden. Under denna Romeo och Julia-invecklade relation flyter floden symboliskt mellan byarna. En avskärande urkraft skapad av naturen, men även som möjlighet att bygga broar för försoning och förståelse.

I bakgrunden rör sig den åldrande pastorn Livingstone likt en kolonisationens skuggeneral som ser ut över ett krigsfält. Styrda av sin upplysta övertygelse om att traditionella seder, som exempelvis omskärelse, måste bekämpas med alla medel utgör missionärerna en stark syntetisk kraft som begår samma misstag som missionärer gjort innan. ”Livingstone var en av dessa missionärer som anser sig upplysta, och som är inställda på att sätta sig in i de inföddas seder och inte upprepa det misstag som den äldre generationens missionärer gjorde när de åstadkom stamkrig och inbördes fejder…

Waiyaki beger sig, med sin faders samtycke, till missionsstationen för att studera den vites seder och ta del av den nya kunskapen som missionärerna bringat. Han återvänder till en fragmentarisk värld. Det är en tragisk berättelse med inslag av afrikansk mytologi och en uppväxthistoria där en tudelad värld ska enas av den utvalda från skogen.

Trots att romanen skrevs för snart femtio år sedan är temat obehagligt tidlöst. Oavsett vad det handlar om så kommer det gamla ha svårt att samsas med det nya vilket gör att vi tvingas bygga generationsbroar som får medla i processer där tradition och modern övertygelse skälver sprickor bland folket och den naturliga ordningens själ.

 

Köp boken hos:
Adlibris1, 2
Bokus1, 2,

 

Andra böcker av Thiong’o:
Om icke vetekornet 1, 2, 3, 4,
Djävulen på korset 1, 2, 3, 4,
Drömmar i krigets skugga 1, 2, 3,