Kategoriarkiv: Konst

Syftet med konst?

(Konst)

Konstfack är i farten, igen. Ett examensarbeten har blivit polisanmält, av Konstfack själva, och kommer inte att ställas ut på vårutställningen. Det handlar om konstnärseleven Yonas Millares som 2009 sprayade ned en staty av Aftrodite som stod i Konstfacks foajé, vilket var en del av hans examensarbete. Millares drar någon pretantiös anledning om att sprayburkar står långt ned hierarkiskt osv. Millares jämför lite med sitt hemland Chile där statyer står som kolonialmaktsmonument och att det på något sätt tystar ned urbefolkningens kultur. Jag är själv till hälften Chilenare och jag håller med om att det finns många vita statyer och monument i Chile, men till skillnad från Milalres så tycker jag att dessa monument är ofantligt vackra att se på och skulle bli bestört om någon färgade dessa oranga med blåa prickar på. Monumenten representerar historia, hemsk eller inte så är det en del av Chiles historia. Ska vi måla om Auswitch i glada färger och montera upp en berg-och-dalbana också när vi ändå är igång?

Millenes går sedan vidare att förklara varför han gjorde prickar på statyerna och jämförde med aboriginernas konst och etnoestetik. Men Millenes hävade också att statyerna såg tråkiga ut och det var därför han målade dessa i orange med blåa prickar, vilket skulle göra att statyerna skulle bli ”roligare”. Betyder det att han ser aboriginernas konst som ”rolig” och ”prickig”? Känns inte det som en väldigt simplifierad och nästan förlöjligande bild över aboriginernas vackra konst?


(”Remaking Arthistory” av Yonas Millares)

Prefekten på Institutionen för design, konsthantverk och konst, Helena Söderberg, kommenterar (ur DN) genom förklaringen att ”Vi bestämmer vad som visas på våra utställningar och där vill vi inte stödja skadegörelse eller brottslig verksamhet. Det hade ingen stark relevans heller.” samt svarar ”Jo, det ska den absolut göra. Men den ska inte begå brottsliga handlingar.” på frågan om det inte är konstens mening att provocera.

Direkt får jag kopplingar till två andra av Konstfacks elever: NUG och Anna Odell; som båda lyckades skapa rubriker genom provokativa examensarbeten. NUG genom att spraya ned en tunnelbanevagn (konstverkets namn: ”Territorial pissing”) och Odell genom att spela psykiskt sjuk (”Okänd, kvinna 2009-349701”). Nu börjar en intressant balansgång hos mig. Till viss del förstår jag Söderbergs argument att konst ska provocera men inom lagens gränser. Men ändå tänker jag på street-konstnären Banksys olika målningar på väggar runt om i världen. Jag tycker att dessa målningar håller en hög klass och är, trots vandalismen, rätt så snygga. Det finns någonting där, någonting intangibelt som säger mig att det på något sätt är intressant konst; provocerande, rolig och ändå tänkvärd på samma gång. Att göra som Millares, spraya ned en staty av Afrodite, tycker jag inte har samma finess eller talang. Istället får jag en känsla av plumphet, nästan samma som Lars von Triers tafatta provokationsförsök under filmfestivalen i Cannes. På fel sätt, på fel plats, med fel medel, utan finess och utan direkt relevant mening; en innehållsfattig provaktion utan grund.


(Street-art av Banksy)

Ett annat exempel är Lars Vilks rondellhund som jag, tillskillnad från Millares och Trier, provocerade på exakt rätt tidpunkt, på rätt plats och lyfter fortfarande fram en intressant debatt inom konstvärlden (om hur vissa religioner särskiljs och censureras inom konstvärlden och varför det inte ska vara likställt mellan religionerna). Nu ska inte Vilks ha all ära, utan även tecknarna i Jyllands-Posten; Vilks utgjorde dock en viktig fortsättning och expandering av deras ”förarbete”. Anna Odell hade även hon chansen att skapa en viktig debatt om sjukvården, men jag tyckte att hon tappade greppet lite om den möjligheten (dock så var hennes sommarprogram i P1 rätt så intressant, mot alla odds).

Men vilken relevant debatt ska Millares examensarbete frambringa? Att Konstfacks foajé är för tråkig? Jag anser inte att bra konst är konst som provocerar för provocerandets skull, bra konst är när verket klarar av att provocera fram en relevant, större debatt eller åtminstone lyckas få betraktarna att filosofera, fundera och diskutera.

Vad anser ni att syftet med konst är?


(Vilks, Odell och NUG)

Dn1,2,
SvD1,2,


Hur ska man rädda Thielska Galleriet?

Turerna till Thielska Galleriet är många i dagsläget. Ulf Linde och Nina Öhman vägrar flytta på sig när en ny intendent ska ta vid. Konflikten är mycket komplex och jag tänker inte gå in närmare i detalj. Men den frispråkiga Ulf Linde är en stor profil och har nästan blivit som en institution på Thielska Galleriet, om ni ursäktar ordvalet, eftersom han har bott där sedan 70-talet.

Besökssiffrorna har dock fallit och nu måste man mitt under Linde-Öhman affären se till att locka besökare. Men hur gör man egentligen? Året är 2011 och jag har svårt att se konstgallerier som någonting man besöker (även om jag själv gör det). Claës Wachtmeister, civilekonom (precis som jag), har fått i uppdrag att dra upp detta sjunkande skepp. Han har en del förslag:

•Annan konst ska släppas in genom att den jättelika intendentbostaden blir lokal för tillfälliga utställningar. Parken öppnas för skulpturutställningar.
•Annexet ska bli ”Artists’ residence”, där konstnärer får bo och verka, förutsatt att de avslutar vistelsen med en utställning.
•En ny museishop ska få både kommersiellt och konstlitterärt sortiment. Något vackert föremål med anknytning till Thielska ska mångfaldigas och säljas ungefär som Prins Eugens krukor på Waldemarsudde.
•Även de många stockholmare som bara promenerar ska kunna äta på Thielska, helst i en restaurang i Annexet som nås utifrån.

Det är intressanta punkter visserligen, men jag vet inte om det räcker. Det mest spännande är såklart ”Artists’ residence”. Men det är inflation på konstgallerier och besöksantalet är få. En kommentar till ariklen i Svd förklarade läget rätt så bra: ”Det är djärvt att räkna med kraftigt växande besökssiffror på Thielska, om museet reduceras till ett i raden av institutioner som arbetar efter samma recept. Ett museum behöver något så svårfångat som en ”själ”. Gilla det eller ej, men paret Linde-Öhman har varit en viktig del av Thielskas varumärke” (CatoMaggiore)

Inom marknadsföring (som är ett ämne man måste läsa som ekonom) så talar vi ofta om att hitta en distinktion som utmärker i jämförelse med andra inom samma segment. Här kan jag i alla fall se tydligt att Ulf Linde är en sådan distinktion som skänker Thielska Galleriet en helt unik prägel som saknas hos många andra konstgallerier.

På ett mer psykologiskt plan så tror jag att styrelsen måste vara försiktiga med Linde-Öhman affären. Den sprider negativa artiklar i tidningarna och således negativa tankar hos presumtiva besökare, vilket inte är bra. Avhysningen måste ske med viss finess med tanke på den status som Linde-Öhman har, inte minst för galleriets eget bästa.

Själv tycker jag det är ett feldrag att göra sig av med Ulf Linde, speciellt på detta sätt; eftersom han under alla år blivit synonym med Thielska Galleriet och inte minst för hans oerhörda expertis inom området. Gör man Thielska Galleriet till ett anonymt galleri så ser framtidsutsikten för fler besökare grå ut, även om man väljer att införa en restuaurang med vinrättigheter.

Svd1,2,3,4,
Dn1,2,3,4,5,6,