Kategoriarkiv: Film

Dödsscener…

Ett antal regissörer ombads välja sina favoriter bland dödsscener ur filmer till boken ABCs of Death 2. Intressant hittar vi två dödsscener från två svenska filmer: ”Sånger från andra våningen” av Roy Andersson och ”Låt den rätte komma in” av Tomas Alfredsson. Förutom dessa hittar vi klassiska scener från exempelvis ”The Deer Hunter”, ”Suicide Club”, ”Scarface” och ”Lejonkungen”. Se hela klippet här:

http://www.cinemablend.com/new/Watch-26-Epic-Death-Scenes-Picked-By-26-Different-Directors-67879.html

 

Om jag hade fått välja hade nog min röst hamnat på superdatorn HAL 9000s dödsscen (eller vad man nu ska säga) ur Stanley Kubricks2001: A Space Odyssey”. Kubrick lyckas fånga hjälplösheten hos någonting endast kan uttrycka sig med en karaktäristiskt monotona rösten. Kampen mellan människa och maskin har sällan varit så fylld av spänningar och ångest. Vi blir påminda att någonting så hänsynslöst och nästan mänskligt endast är en maskin som går att stänga av. Men när superdatorn HAL 9000 börjar desperat hävda att ”I can feel it. I can feel it.” så börjar man fundera kring om datorn verkligen blir medveten om dennes egen mortalitet. Det är som om HAL 9000 vill skrika ut i dödångest, ett skri utan dess like av smärta och lidande, men på grund av hans teknologiska begränsningar (som tidigare varit ett övertag) klarar han endast av att formulera sig med lugn och sansad röst. Får mig att tänka på titeln till Harlan Ellisons novell ”I have no mouth, and I must scream”. Kubrick låter till och med superdatorn bli förödmjukad när hans minnen tas ut ett efter ett och detta under till maskin marginaliseras till att sjunga visan ”Daisy Bell (Bicycle Built for Two)” på ett nästan barnsligt manér. Fantastisk film och framförallt en oerhört laddad scen…

 

 

 


Ulf Malmros gör ”bra” reklam för svenska filmskapare på twitter

(Film)

Efter en märklig debattartikel i Svd och ett svar från Anna Troberg så har Ulf Malmros tappat fattningen helt på twitter.

Läs mer om detta och det Ulf Malmros skrivit på den här länken:
http://annatroberg.com/2012/12/11/ulf-malmros-hissyfit-ar-underhallande-men-den-ar-inget-godtagbart-argument/

Inte nog med att Ulf Malmros kommer med personangrepp mot Troberg, han likställer Piratpartiet med Sverigedemokraterna m.m. Men det i särklass roligaste är när Ulf Malmros försöker kontra en twitterkommentar med argumentet ”Hur många guldbaggar har du vännen”. Komik på hög nivå. Intressant debatteknik. Är det en ordentlig härdsmälta vi får se från Ulf Malmros? Hur bemöts vi konsumenter av svenska filmskapare som Ulf Malmros?

Läs länken:
http://annatroberg.com/2012/12/11/ulf-malmros-hissyfit-ar-underhallande-men-den-ar-inget-godtagbart-argument/

Noterbart är att Ulf Malmros fått statligt stöd. 8 miljoner till hans kommande film ”Bröderna Hårdrock”. Jag föreslår att vi, som konsumenter, tänker efter en extra gång innan ni köper någon av Ulf Malmros filmer.

Här är listan på filmer han stått bakom:
1992 – Ha ett underbart liv
2000 – Den bästa sommaren
2002 – Bäst i Sverige!
2003 – Smala Sussie
2005 – Tjenare kungen
2009 – Bröllopsfotografen
2012 – Mammas pojkar

Jag säger inte att ni ska skippa dessa filmer. Det finns en del guldkorn, som exempelvis ”Tjenare Kungen”, men att ni tänker efter vad det är Ulf Malmros står för och vad han säger till människor innan ni köper något. För visst, klarar vi av att se Roman Polanskis filmer ska vi nog klara av att se Ulf Malmros filmer.


Revidering av Topp 20: Skräck 1990-1999

(Film)

Efter noga övervägande har jag valt att ta bort tre filmer från den tidigare listan (som kan ses: här). Dessa tre är: ”The Exorcist III”, ”Braindead” och ”Children of the Corn III”.

Anledningen till detta är att jag helt enkelt hittat bättre filmer. I Braindeads fall så handlar det om en omvärdering av genre. Nog för att Peter Jacksons splatter är helt okej fredagsnöje så ser jag den inte som en skräckfilm. Istället hör den hemma i Gore/Splatter-träsket.

Istället för dessa tre filmer har jag valt att lägga till:


THE ADDICTION
(1995, Abel Ferrara)
En doktorsstuderande (Lili Taylor) blir biten av en vampyr (Annabella Sciorra) i New York. Så börjar en intressant, djup och filosofisk upplevelse där människoblodet blir ett beroende. Ferrara har verkligen skapat ett urbant vampyrhelvete i en urban förort, långt ifrån allt vad transylvansk scenografi heter. Att Ferrara har valt att spela in filmen i svartvitt höjer bara nivån av obehag. För er som letar efter en typisk gotisk vampyrfilm eller mer moderna Twilight-avarter bör gå vidare. För detta är en komplex och intellektuell film som kräver att betraktaren klarar av att göra egna tolkningar och se olika dimensioner av berättelsen, en stor bedrift av manusförfattaren Nicholas St. John. Förutom att Lili Taylor är helt fantastisk i sin rolltolkning så gör Christopher Walken ett välkommet inhopp som viktig biroll.


KARANLIK SULAR
(1995, Kutluğ Ataman)
Det är allt för få turkiska filmer på mina listor. Visserligen kan det bero på den usla kvaliteten eller att jag endast sett usla filmer á la ”Dünyayı Kurtaran Adam” (a.k.a. Turkish Star Wars). Hur som helst har jag hittat ett riktigt guldkorn från den turkiska filmskatten. Åter igen har vi en rätt så komplex film med ett speciellt narrativ som lutar åt surrealism. I sin enklaste form handlar ”Karanlik Sular” om amerikanen Richie Hunter (Daniel Chace) i Istanbul som blir intrasslad i en övernaturlig härva efter han bevittnat ett mystiskt vampyrmord. Men det går inte att förklara handlingen på några rader. Flera olika handlingar vävs nämligen samman (dock olikt filmen ”Snatch”) och det lämnas stora, medvetna, luckor för betraktaren. Det är svårt att förklara filmens speciella, drömlika stämning eftersom det måste upplevas. Detta är surrealistisk art-house skräck när den är som bäst och mest förvirrande. En liten notis är att Kutluğ Atamans experimentella film ”Women who wear wigs” visades i Malmö Konsthall under slutet av 2009 och början av 2010.


LES DEUX ORPHELINES VAMPIRES
(1997, Jean Rollin)
Under senare tid har jag snöat in ordentligt på Jean Rollins skräckfilmer. Vissa är riktiga bottennapp medan andra har seglat upp som några av mina favoriter. Det som fascinerar mig med Rollin är hans användning av vampyrer. Hans filmer har oftast ett långsamt tempo som vaggar in betraktaren i hans märkliga värld. I ”Les deux orphelines vampires” har Rollin utvecklat vampyrmytologin en del. Louise (Alexandra Pic) och Henriette (Isabelle Teboul) är två föräldralösa vampyrungdomar som är intagna på barnhem. Båda lider av blindhet, men bara under dagtid, någonting båda håller tyst om. På nätterna kan Louise och Henriette röra sig med full syn, mörda och dricka blod. En man tar Just detta med vampyrer på dagtid är någonting väldigt intressant (se ex. Coppolas ”Dracula”). Hur förhåller sig regissören till något sådant? Hur förhåller sig betraktaren? Rollin lyckas perfekt med denna avvikelse från vampyrmytologin vilket gör denna dramaskräckfilm sevärd för den som vill se något udda.


Bilderna tillhör respektive filmbolag.


Skräcklistorna och Halloween…

(Film)

Äntligen är det dags för Halloween. Inte för att jag är speciellt intresserad av att klä ut mig och tigga godis från stackars hushåll men det är alltid intressant med denna amerikanska högtid på grund av filmerna. Självklart är det rysare skräckfilm och gore som gäller, veckan ut! Jag hade tänkt att börja firandet med att revidera mina skräckfilmslistor. Dels för att jag sett fler skräckfilmer och dels för jag omvärderat vissa filmer.
Jag kommer publicera dessa revideringar under natten och morgondagen. Avslutningen kommer vara en ny lista: Topp 20 Skräckfilmer 1970-1979!


100 år sedan förlisningen av Titanic…

Idag är det 100 år sedan den kungliga postångaren Titanic förliste. Förutom att det är ett av världens mest tragiska misslyckanden så har ju Titanic genererat otaligt med litteratur, filmer, dokumentärer osv. Det senaste torde väl vara Robin Gibbs och sin son RJ Gibbs komposition ”Titanic Requiem” som spelats in av Royal Philharmonic Orchestra, tyvärr så verkar Robin Gibbs ligga på dödsbädden och kunde inte närvara vid urpremiären av hans komposition. Förutom denna vackra komposition har även en dramatisering av förlisningen samproducerats mellan flera olika länder.

Men det går inte att förbise James Camerons mastodontfilm från 1997 med Leonardo di Caprio och Kate Winslet i huvudrollerna. Det är dock långt ifrån den första filmen om Titanic. 29 dagar efter förlisningen så producerades filmen ”Saved from the Titanic” med överlevaren och stumfilms-skådespelerskan Dorothy Gibson i en av rollerna. Tyvärr är denna film försvunnen och den tidigaste spelfilmen om Titanic, som finns bevarad, är ”In Nacht und Eis” (också den från 1912). Även denna film troddes vara försvunnen innan en samlare hittade den i sitt arkiv. Idag finns filmen att se gratis på youtube: ”In Nacht und Eis

Litteraturen om Titanic är massiv, det kommer ständigt ut nya böcker om förlisningen. Den i särklass bästa, enligt mig, är ”A Night to Remember” (1955) av Walter Lord. Boken är fylld med verklighetstrogna återberättelser från överlevare. 1958 blev den facklitterära boken filmatiserad och brukar ses som en av dem mest historiekorrekta filmerna om Titanic. Lagom till Titanics 100årsdag så ges den ut på nytt med ett förord av Julian Fellowes (finns att köpa på Adlibris eller Bokus) och om några dagar så kommer även en ny DVD och Bluray utgåva av filmen ut (Discshop, Amazon), ett givet köp för filmsamlare. Walter Lord skrev även en ytterligare bok i samma stil, om Titanicöverlevares berättelser, som heter ”The Night Lives On” (1981), dock kan den vara lite svårare att få tag på men finns på ett fåtal antikvariat. Just dessa berättelser är både intressanta och hjärtskärande att läsa.

Just det att alla har en berättelse att berätta, kan man verkligen säga om Titanic. Även de som gick bort finns det berättelser om. Ett exempel är mångmiljonären Benjamin Guggenheim som tog sin älskarinna (sångerskan Léontine Aubart) och sin tjänsteflicka, satte dem i livbåt 9 för att sedan, tillsammans med sin betjänt, ta av sig livvästarna och ta på sig sina finaste aftonkläder för att dricka en whiskey och röka en cigarr. Guggenheim förklarade för en stewart att: ”We’ve dressed in our best, and are prepared to go down like gentlemen. There is grave doubt that the men will get off. I am willing to remain and play the man’s game if there are not enough boats for more than the women and children. I won’t die here like a beast. Tell my wife I played the game out straight and to the end. No women shall be left aboard this ship because Ben Guggenheim was a coward” (Davenport-Hines, 2012). Det finns fullt med berättelser och alla är lika intressanta oavsett klass eller kön.

Det finns en uppsjö av memorabilia att få tag på. Egentligen samlar jag inte på någon Titanicmemorabilia alls, men ändå så har jag en liten sak som verkligen hör Titanic till:

Det är ett signerat jubileumskuvert från Titanics 90års jubileum. Det är den siste och yngsta överlevaren Millvina Dean som har signerat kuvertet. Millvina Dean var även den yngsta personen som var ombord på Titanic, endast nio veckor gammal. Hon räddades, som en av de första 3:e klasspassagerarna, genom livbåt 10. Tyvärr gick Millvina Dean bort vid 97 års ålder, 2009.

Trots att jag inte gillar Camerons film från 1997 så kan jag inte låta bli att tycka om musiken av James Horner och jag hade ttänkt att låta Celine Dion avsluta inlägget med ”My heart will go on” men ändrade mig i sista stund och valde istället ”Don’t cry alone” från Titanic Requiem som handlar om: ”A husband is taken by the sea, and with all the power of his soul he calls out to his wife not to cry alone”. Jag hoppas att Robin Gibb lyckas besegra cancern och blir bättre! Att vi får chansen att ens höra hans röst i låten är fantastiskt…

Referenser
Davenport-Hines, R. (2012) ”Titanic Lives: Migrants and Millionaires, Conmen and Crew”. UK: HarperCollins
Aftonbladet1,
Expressen1,2,3
SvD1,2,3,
Dn1,2,3,4,5,6,7,8,9,10,


Oscarsgalan 2012


Jag kommer inte direktuppdatera från Oscarsgalan denna gång. Men jag hoppas att den fantastiska filmen The Artist plockar hem många priser. Likaså hoppas jag att Max von Sydow plockar hem ett pris i bästa manliga biroll.


Guldbaggegalan 2012…


(Film)

För mig är Guldbaggegalan rätt så ointressant, jag är inte någon direkt fantast av svenska filmer. Det var dock kul att Sven-Bertil Taube var nominerad i en kategori.

Lite kort…
Galans bästa: Sven-Bertil Taube som vinner bästa manliga huvudroll! Jag var säker på att Kevin Vaz skulle vinna, men jag tyckte inte den filmen var speciellt bra jämfört mot en Enkel till Antibes. Fint att publiken hyllade Sven-Bertil med en stående ovation!

Galan snyggaste: Lisa Aschan? Aschan såg rätt så trevlig ut, vackert långt, krulligt hår, fint leende också! Hade valt henne med eller utan urrigning! Apflickorna är för övrigt en riktigt okej film som förtjänade sitt pris som bästa film.

Galans mest välförtjänta: Inga Landgrés hederspris; fantastiska insatser i bl.a. Kejsarn av Portugallien, Den goda viljan, Det sjunde inseglet osv.

Galans kalkon: Petra Mede, vem har sagt att den kvinnan är rolig?

Nej jag blickar frammåt mot Oscarsgalan där jag hoppas att filmen ”The Artist” plockar hem flera priser. ”The Artist” kan vara en av årtiondets bästa filmer, alla kategorier.