Månadsarkiv: november 2019

Recension: Trollflöjten, Kungliga Operan, Stockholm

Trollflöjtens mystik slarvas bort i spretig tolkning

Plats: Kungliga Operan, Stockholm
Regi: Ole Anders Tandberg
Libretto: Emanuel Schikaneder
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart

Mozarts sista opera, Trollflöjten, är en föreställning som många regissörer fått experimentera fritt med. Det är en opera med en märklig handling om vi gör en ytlig analys, men om vi läser librettot och djupdyker i dess många bottnar öppnar sig en fantastisk och mystisk berättelse, både snillrik och full av humor. Ole Anders Tandbergs uppsättning följer en i raden av moderna tolkningar som är helt oförståeliga. Föreställningens tydligaste särart är att den har slarvat bort Schikaneders karaktärer. Sarastro har blivit scout, tempelkören är björnar, Pamina och Tamino skolelever och Papageno är lärare.

Det finns ingen logik, inga begrepp. Jag sitter förundrad över alla märkligheter som föreställningen visar upp. Det regissören tycker blir hippt och progressivt faller platt. Det karaktärerna sjunger, vad som står på textmaskinen och vad som händer på scenen är inte förankrat i varandra. Ibland blir det så spretigt att det sjungs att en sak händer, medan det på scenen händer något helt annat. Sångarnas uppträdande är kompetent och låter bra. Inte minst Giulia Bolcato som spelar Nattens drottning, men det sceniska framförandet är tråkigt och blekt. Den enda som sticker ut är Jens Persson, som Papageno, med charm och lyckas delvis nå fram med sin komiska timing.

2_1_trollflojten_2019Foto: Pressbild, Kungliga Operan

De extrema växlingarna mellan slapstick och allvar blir så pass onaturliga att jag som åskådare funderar på om myten kring Trollflöjten som ett oförståeligt verk är sant. Tyvärr har jag djupstuderat librettot, när jag själv arbetade med Trollflöjten och dess översättning för Opera på Skäret och vet vilken berättelse som förvanskas på Kungliga Operan. Det hade kanske varit bättre att leva ovetande och bara njuta av Mozart underbara musik. För en oförståelse och nonchalans mot berättelsen förstör sångspelet. För det är faktiskt ett sångspel, inte en regelrätt opera. Att skära bort stora delar av de, för handlingen, viktiga dialogerna så som Tandberg gjort är som att skära i verkets DNA.

Den extraordinära musiken och intressanta historien försvinner gång på gång i ett virrvarr av dåliga beslut från regissören. Jag erinrar en kommentar från operarecensenten Lars Sjöberg, när jag frågade om dessa oförståeliga nytolkningar. Hans snabbverkande medicin mot detta var att släppa taget och tänka: ”Skitsamma!”, men inte ens det hjälper denna kväll.