Månadsarkiv: april 2015

Ny pjäs: Månen närmar sig

manen9

Månen har alltid varit en himlakropp som intresserat mig. Redan i min pjäs ”69 – Det Stora Svenska Rymdprojektet” som skrevs 2007 hade månen en central roll. Mitt intresse för astronomi har jag haft sedan barnsben. Hur många gånger har jag inte besökt Framtidsmuseet och Planetariumet och häpnat över den fantastiska informationskällan? Men det räcker med att blicka upp mot den stjärnklara himlen för att uppleva den ofantligt mäktiga känslan som innefattar det konstant expanderande universum.

För åtta år sedan var målet med min pjäs att föra oss närmare månen. Månen spelar även en central roll i den nya pjäsen ”Månen närmar sig”. Men denna gång så är det månen som närmar sig oss.

Forskaren Hugo står ute på balkongen och stirrar i sitt teleskop. Han kan konstatera, genom sina beräkningar och observationer, att månen rör sig närmare Jorden med en så pass exakt kurs att en kollision är oundviklig. Ut kommer en stressad författare, Catharina. Hon tänder en cigarrett och är orolig över att livet bjuder på allt för många överraskningar.

Hon ställer sig frågan: vem vet mest om livet? Den som redan vet allt om livet eller den som låter sig överraskas av livets oförutsägbara situationer. Hugo, som vet allt om livet, anser självfallet att den som vet allt måste veta mest. Men Catharina undrar om det verkligen går att veta allt. Men en sak har Hugo och Catharina gemensamt. Båda är nämligen likgiltiga inför den kommande katastrofen. Hugo är mer intresserad av att hans beräkningar är korrekta och Catharina är mer orolig för att hon aldrig kommer att vinna en Volkswagen Golf på Bingolotto… Månen närmar sig. Tiden är knapp.

 

mannen2

Förhoppningsvis kan pjäsen publiceras i sommarutgåvan av Dalapennan. Håll till godo.

 


”Verkligheten kan aldrig bli mer än verkligheten” – om Nog nu av Wisława Szymborska

nognu

Författare: Wisława Szymborska
Titel: Nog nu (orig. Wystarczy)
År: 2012
Läst utgåva: Ellerströms, 2013, övers. Anders Bodegård

Verkligheten kan aldrig bli mer än verkligheten. Just därför kan verkligheten, under vissa stunder, kännas främmande men ändå så nära. Känslan kan verka obehaglig till en början, men det går att hantera situationen genom betraktelser och iakttagelser av tillvaron.

Nog nu blev Wisława Szymborskas sista publicerade verk under hennes livstid. Det är en ofärdig samling som saknar fem dikter som aldrig blev skrivna. Verkligheten kan ha fått sitt bokslut i och med Symborskas sista diktsamling och hela hennes författarskap. Som ett avsked är det ett värdigt avslut. Med sina fyrtio sidor är det en tunn liten samling. Men även det tunna kan bära på det djupaste innehållet.

Det går inte att ta miste om Szymborskas skarpa betraktelser av vardagliga händelser. Som i hennes iakttagelse av ett par som återser varandra med orden ”Äntligen! Äntligen!” i dikten ”På flygplatsen”. Båda påpälsade med vinterkläder men nakna inför varandra. Skarpsyntheten är så glasklar och har så pass varm ton av ironi att humorn förenar livets stora frågor i tillvarons små händelser. Hennes ironiska klang blir kanske mest tydligt i dikten ”Handen”:

Tjugosju stycken ben,
trettiofem stycken muskler,
cirka tvåtusen nervceller
i varje topp på våra fem fingrar.
Det räcker gott och väl
till att skriva ”Mein Kampf”
eller ”Nalle Puhs hörna”.

Verkligheten är alltid närvarande i hennes dikter, vare sig det handlar om någon som drömmer (”Nedsövd”) eller det faktum att det existerar kataloger över kataloger (”Ömsesidighet”). Men verkligheten finns till för att tänjas och blottläggas. Med Szymborskas erfarna hand ger hon perspektiv till verklighetens sanna ansikte. Det är som om hon synliggör det nakna och bräckliga i alla fasader.

Utgåvan innehåller ett personligt efterord av översättaren Anders Bodegård. Han berättar om ett besök hos Szymborska i oktober 2011 och hur titeln ”Wystarczy” (nu får det vara nog) fick förläggarna att skruva på sig . Tydligen lät hon endast två förlag publicera hennes poesi: A5 och Znak, för att gynna deras verksamhet. Porträttet av den åldrande poeten är både varmt och innehållsrikt.

Jag gillar kartor för att de ljuger.
För att de inte ger tillträde åt en påstridig sanning.
För att de storsint och med godmodig humor
breder ut åt mig på bordet en värld
som inte är av denna världen.

Diktsamlingens sista stycke, ur dikten ”Kartan”, summerar Szymborskas verklighet på ett tänkvärt sätt. ”En värld som inte är av denna världen”. De sista orden från en stor poet. Wisława Szymborska uttrycker verkligheten med sådan mänsklig närhet att verkligheten blir uthärdlig, trots att den kan verka främmande under vissa stunder.

 

 


Nog nu går att köpa från bland annat:
Adlibris, Bokus, Cdon

 

Andra verk av Wisława Szymborska:

Dikter 1945-2002 : adlibris, bokus, cdon
Aldrig två gånger : adlibris1,2, bokus, cdon
Här : adlibris, bokus, cdon
Ett kolon : adlibris, bokus
Bredvidläsning : cdon


Nästa bok utspelar sig i ett svårt sargat Borlänge

Jag håller på att arbeta med min kommande kortroman. Arbetstiteln är ”När solen steg upp två gånger över Karantänzon-4” och den utspelar sig i ett framtida Borlänge, min fantastiska hemstad. Det är ingen trevlig bok som ligger och småputtrar med glädjeämnen eller thrillerartad deckarspänning utan en framtidsdystopi med melankoliskt elände. Världen har drabbats av en pandemi, en smitta som knappt verkar vara av denna världen skördar liv och stater. För att rädda mänskligheten har den nya världsliga federationen med IIEVC (International Institute of Epidemiology, Virology and Crisis) i spetsen upprättat ”frizonsstater” dit friska människor förts. I fallet med Borlänge FreeZone så har någonting besynnerligt uppstått: motstånd. Efter att invånarna i Borlänge tvångsflyttats från sina hem har två rebellgrupper grundats: den väpnade Dalabrigaden i söder och spirituella ADAM-grupperingen i norr, båda del av frihetsrörelsen. Till följd av detta har IIEVC upprättat en militärt skyddad karantänzon som sträcker sig mellan Sveatorget – Vattugatan – Jussi Bjärlings Torg (samt SSAB-området, Borlänge Sjukhus och delar av Kvarnsveden). Här lever friska människor under ständig övervakning från en hårdhänt regim samtidigt som det dubbla hotet från rebellgrupperna och smittan är ständigt närvarande.

almas

William lever innanför karantänzonen och arbetar som meningslös turistchef. Hans dagar består mestadels av att fika på Almas café eller Café Peace & Love. Åtskilliga timmar går åt att sitta i möten med ledarna i Borlänge. Han får sällan talartid eftersom hans överordnad, kulturministern Gösta Hedin, tar upp all tid åt långa utläggningar som saknar betydelse. En dag får William ett erbjudande om att samarbeta med frihetsrörelsen genom att smuggla in sjuka människor till karantänzonen för att få förstklassig vård på Borlänge Sjukhus. Men det tar lång tid att bestämma sig och tiden är knapp. Allt fler människor inom karantänzonen mår sämre. Världen utanför blir mer ostabil. Ingen mår bra. Forskarna hittar inget botemedel… Snart raserar väl allting till mer elände än vad det redan är…

vattug

Jag skulle nog inte klassificera  ”När solen steg upp två gånger över Karantänzon-4” som skräck eller science fiction. Händelserna är få och den sparsmakade handlingen kryper långsamt fram. Det melankoliska och monotona är framträdande. Det är kanske en form av ”feel-bad” litteratur? Ni får kalla det vad ni vill. Men precis som med mitt senaste verk ”Det Kolossala Svampmolnet” så finns även en liten dos av brutalt, mörk komedi och toner av satir.

Den stora inspirationen har jag fått från László Krasznahorkai och Samuel Beckett. Även Patrick Modiano har varit en liten inspirationskälla.

Förhoppningsvis kommer boken ut till vintern.