”William från Tomas T.” : till minne av Tomas Tranströmer (1931-2015)

Det var sent nittiotal, millennieskiftet stod runt hörnet och VHS-kassetter var fortfarande något som kunde köpas i butikerna. På ett kassettband hade jag spelat in ett avsnitt av den tecknade satirserien South Park som jag tittade på utan mina föräldrars vetskap. I ett av avsnitten förklarade huvudpersonernas lärare haikudiktning: ”Okay, children, today we’re going to learn all about Japanese poems called haiku. A haiku is just like a normal American poem, except that it doesn’t rhyme, and it’s totally stupid.”. Det var förmodligen min första kontakt med den japanska versformen. Men satirserien fick mig faktiskt att fundera på vad detta ”haiku” var för något. Jag efterforskade i ämnet och till slut hamnade ”Sorgegondolen” (1996), av en författare som hette Tomas Tranströmer, i mina händer. Egentligen var jag kanske för ung för att förstå, blott elva år. Men inom mig hade Tranströmer, i en otroligt märklig kombination med South Park, sått en nyfikenhet och relation till haikudiktningen. Jag skrev mycket under denna period och jag märker hur tonfallet i mina egna ord ändras över tid. Tranströmers ord slog så pass kraftfullt att jag fick läsa i omgångar samtidigt som jag tog stor lärdom av texterna. Inte visste jag att delar av denna diktsamling var ett resultat av en hjärnblödning han drabbades av 1990. Idag får jag skylla på att min efterforskning i ämnet var bristfälligt.

IMG_0139

Tio år senare var jag inriktad på att skriva haiku och läste Tomas Tranströmer som aldrig förr. Det blev till en liten samling av hans utgivna böcker, allt från en förstautgåva av hans debut ”17 dikter” (1954) till hans memoarbok ”Minnena ser mig” (1993). Men det var nog hans sista diktsamling, ”Den Stora Gåtan” (2004), som blev den största inspirationen under hela skrivprocessen. Hans stämningsfulla mörker och dikternas minimalistiska form tilltalade mig. I enkelheten formar Tranströmer världar bortom allt annat, men känns så pass nära att jag känner lugn. Efter några års bearbetning kom till slut min haikusamling ”Mannen som fanns överallt” (2011). Även om vi inte kände varandra allt för mycket privat hade jag en del sporadisk kontakt med Tomas och hans fru Monica i brev. I födelsedagspresent skickade Tomas och Monica hans inspelningar av kompositioner för vänster hand (”Klangen säger att friheten finns”) och den fina lilla samlingen ”Tomas Tranströmers ungdomsdikter”. Den värme jag fick vittnar om Tomas och Monicas givmildhet och godhet, utan divalater eller högfärdighet. För vem är jag, att få någonting (ens uppmärksamhet) från Sveriges mest erkända författare? Det fanns en sådan ödmjuk ådra hos Tomas och Monica att ord knappt kan uttrycka min tacksamhet inför deras ord till mig. Albumet spelas ofta, hans pianospelande är lika tidlöst som hans ord och tål att upptäckas av flera. Jag delar Tomas intresse för musik och är själv utbildad klassisk pianist. När jag läser och lyssnar till Tomas känner jag klanger och toner, ordens puls och meningarnas rytmik. Dikterna erinrar om kompositioner i klass med Bach eller Beethoven. Han tog sig tid att signera några av sina böcker till mig, han signerade med ”William från Tomas T.”.

IMG_0137

Så kom dagen. Jag bodde i Örebro och studerade på universitetet. Min handledare var helt ointresserad av nobelpriset i litteratur och hade bokat möte med mig exakt klockan ett. Lösningen blev att pappa fick skicka SMS med uppdateringar om vad som hände i Börssalen när Peter Englund klev ut genom dörren. Några minuter innan rapporterade pappa att pristagaren var den serbiska författaren Dobrica Ćosić. Jag lade ifrån mig telefonen och gick in till min handledare som satt bakåtlutad med fötterna på bordet. När jag återvände till verkligheten såg jag att pappa hade skickat ett ytterligare SMS-meddelande: ”Det blev Tranan!”. Till en början förstod jag inte vad pappa menade, det var ju Ćosić som skulle tilldelas nobelpriset i litteratur. Det visade sig att en förfalskad hemsida hade läckt ut och nobelpriset tilldelades Tomas. Jag jublade i universitetets korridorer. Några juridikstuderande tittade snett mot mig. Jag tog första tåget hem till Borlänge. Det här måste firas nära min familj. Inte för att Svenska Akademien hade utsett Tomas utan för att Tomas var Tomas.

Så sent som i veckan läste jag ”Den Stora Gåtan” och ”Sorgegondolen”. Jag vet inte vilken gång i ordningen, jag har tappat räkningen. Orden slår mig lika kraftfullt som för sexton år sedan, om än med mer förståelse och analys. Skulle jag försöka mig på en ödmjuk gissning så kommer orden, om ytterligare sexton år när jag fyller fyrtiotre, slå mig lika kraftfullt.

Jag har förmodligen tappat bort VHS-kassetterna med mina smyginspelningar av South Park. Men trots att tider passerar så tonar Tomas klanger aldrig ut.

Vila i frid Tomas.

IMG_0136

 

 


 

Skaffa Tranströmers böcker:

Dikter och prosa 1954-2004 : bokus, adlibris
Samlade dikter och prosa 1954-2004 : bokus, adlibris,
Haikudikter = Haiku poems = Paiju : bokus, adlibris,
Samlade dikter 1954-1996 : bokus, adlibris,

Tomas Tranströmers ungdomsdikter : adlibris

Minnena ser mig : bokus, adlibris,
Den stora gåtan : bokus , adlibris
Sorgegondolen : bokus , adlibris,

Tomas Tranströmer läser 82 dikter ur 10 böcker 1954-1996 : bokus, adlibris,’

The Half-finished Heaven – The Best Poems of Tomas Transtromer : bokus, adlibris,


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: