Månadsarkiv: mars 2015

”William från Tomas T.” : till minne av Tomas Tranströmer (1931-2015)

Det var sent nittiotal, millennieskiftet stod runt hörnet och VHS-kassetter var fortfarande något som kunde köpas i butikerna. På ett kassettband hade jag spelat in ett avsnitt av den tecknade satirserien South Park som jag tittade på utan mina föräldrars vetskap. I ett av avsnitten förklarade huvudpersonernas lärare haikudiktning: ”Okay, children, today we’re going to learn all about Japanese poems called haiku. A haiku is just like a normal American poem, except that it doesn’t rhyme, and it’s totally stupid.”. Det var förmodligen min första kontakt med den japanska versformen. Men satirserien fick mig faktiskt att fundera på vad detta ”haiku” var för något. Jag efterforskade i ämnet och till slut hamnade ”Sorgegondolen” (1996), av en författare som hette Tomas Tranströmer, i mina händer. Egentligen var jag kanske för ung för att förstå, blott elva år. Men inom mig hade Tranströmer, i en otroligt märklig kombination med South Park, sått en nyfikenhet och relation till haikudiktningen. Jag skrev mycket under denna period och jag märker hur tonfallet i mina egna ord ändras över tid. Tranströmers ord slog så pass kraftfullt att jag fick läsa i omgångar samtidigt som jag tog stor lärdom av texterna. Inte visste jag att delar av denna diktsamling var ett resultat av en hjärnblödning han drabbades av 1990. Idag får jag skylla på att min efterforskning i ämnet var bristfälligt.

IMG_0139

Tio år senare var jag inriktad på att skriva haiku och läste Tomas Tranströmer som aldrig förr. Det blev till en liten samling av hans utgivna böcker, allt från en förstautgåva av hans debut ”17 dikter” (1954) till hans memoarbok ”Minnena ser mig” (1993). Men det var nog hans sista diktsamling, ”Den Stora Gåtan” (2004), som blev den största inspirationen under hela skrivprocessen. Hans stämningsfulla mörker och dikternas minimalistiska form tilltalade mig. I enkelheten formar Tranströmer världar bortom allt annat, men känns så pass nära att jag känner lugn. Efter några års bearbetning kom till slut min haikusamling ”Mannen som fanns överallt” (2011). Även om vi inte kände varandra allt för mycket privat hade jag en del sporadisk kontakt med Tomas och hans fru Monica i brev. I födelsedagspresent skickade Tomas och Monica hans inspelningar av kompositioner för vänster hand (”Klangen säger att friheten finns”) och den fina lilla samlingen ”Tomas Tranströmers ungdomsdikter”. Den värme jag fick vittnar om Tomas och Monicas givmildhet och godhet, utan divalater eller högfärdighet. För vem är jag, att få någonting (ens uppmärksamhet) från Sveriges mest erkända författare? Det fanns en sådan ödmjuk ådra hos Tomas och Monica att ord knappt kan uttrycka min tacksamhet inför deras ord till mig. Albumet spelas ofta, hans pianospelande är lika tidlöst som hans ord och tål att upptäckas av flera. Jag delar Tomas intresse för musik och är själv utbildad klassisk pianist. När jag läser och lyssnar till Tomas känner jag klanger och toner, ordens puls och meningarnas rytmik. Dikterna erinrar om kompositioner i klass med Bach eller Beethoven. Han tog sig tid att signera några av sina böcker till mig, han signerade med ”William från Tomas T.”.

IMG_0137

Så kom dagen. Jag bodde i Örebro och studerade på universitetet. Min handledare var helt ointresserad av nobelpriset i litteratur och hade bokat möte med mig exakt klockan ett. Lösningen blev att pappa fick skicka SMS med uppdateringar om vad som hände i Börssalen när Peter Englund klev ut genom dörren. Några minuter innan rapporterade pappa att pristagaren var den serbiska författaren Dobrica Ćosić. Jag lade ifrån mig telefonen och gick in till min handledare som satt bakåtlutad med fötterna på bordet. När jag återvände till verkligheten såg jag att pappa hade skickat ett ytterligare SMS-meddelande: ”Det blev Tranan!”. Till en början förstod jag inte vad pappa menade, det var ju Ćosić som skulle tilldelas nobelpriset i litteratur. Det visade sig att en förfalskad hemsida hade läckt ut och nobelpriset tilldelades Tomas. Jag jublade i universitetets korridorer. Några juridikstuderande tittade snett mot mig. Jag tog första tåget hem till Borlänge. Det här måste firas nära min familj. Inte för att Svenska Akademien hade utsett Tomas utan för att Tomas var Tomas.

Så sent som i veckan läste jag ”Den Stora Gåtan” och ”Sorgegondolen”. Jag vet inte vilken gång i ordningen, jag har tappat räkningen. Orden slår mig lika kraftfullt som för sexton år sedan, om än med mer förståelse och analys. Skulle jag försöka mig på en ödmjuk gissning så kommer orden, om ytterligare sexton år när jag fyller fyrtiotre, slå mig lika kraftfullt.

Jag har förmodligen tappat bort VHS-kassetterna med mina smyginspelningar av South Park. Men trots att tider passerar så tonar Tomas klanger aldrig ut.

Vila i frid Tomas.

IMG_0136

 

 


 

Skaffa Tranströmers böcker:

Dikter och prosa 1954-2004 : bokus, adlibris
Samlade dikter och prosa 1954-2004 : bokus, adlibris,
Haikudikter = Haiku poems = Paiju : bokus, adlibris,
Samlade dikter 1954-1996 : bokus, adlibris,

Tomas Tranströmers ungdomsdikter : adlibris

Minnena ser mig : bokus, adlibris,
Den stora gåtan : bokus , adlibris
Sorgegondolen : bokus , adlibris,

Tomas Tranströmer läser 82 dikter ur 10 böcker 1954-1996 : bokus, adlibris,’

The Half-finished Heaven – The Best Poems of Tomas Transtromer : bokus, adlibris,


Gunnel Vallquist – Steg på vägen

stegpavagen

Författare: Gunnel Vallquist
Titel: Steg på vägen
År: 1983
Läst utgåva: Bonniers, 1983

Jag tror på att de allra flesta av oss bär med oss en form av mörker. Det behöver inte ha orsakats av någon traumatisk upplevelse utan ha andra förklaringsmodeller inom metafysiska och filosofiska tankegångar. Det är säkert en del av oss som dagligen funderar på varför vi existerar, eller varför just jag existerar. Varför jag existerar här, nu, tillsammans med just dessa personer. Varför sker just denna händelse och inte någon annan. Är ogenomträngliga frågor onödiga att ställa eller är det en del av livet? Gunnel Vallqust skriver i den inledande texten att:

Vi lever i ett spänningsfält: å ena sidan det rationella – bevisbara – förnuftiga, å andra sidan det irrationella – obevisbara – intuitiva. Spänningsfältet är verkligheten – ingendera av polerna kan upphävas, bortresoneras eller förnekas.

Gunnel Vallquists författarskap är mångfacetterad med bland annat genomträngande kunskap om teologiska frågor och funderingar. Förutom att vara en skarpsynt essayist (med samlingar som Något att leva för, 1956, Följeslagare, 1975 och Sökare och siare, 1982) så är kanske hennes största litterära gärning en komplett svensk översättning av Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt (À la recherche du temps perdu). 1982 invaldes Gunnel Vallquist i Svenska Akademien. Några av hennes senast publicerade verk torde vara Vad väntar vi egentligen på? (2002), Texter i Urval (2008) samt Herre låt mig få brinna (2009).

Steg på vägen, från 1983, är en samling med korta haikudikter, längre dikter och några prosastycken. Vallquist skriver tänkvärt med ett erfaret tonfall som känns läkande i all sin självklarhet. ”Skräcken för att mista allt består så länge man klamrar sig fast vid något : vid det som glider en ur händerna eller vid det som står en åter efter varje förlust.

Hennes ord blir inte till en påtvingande pekpinne utan känns alltid som stämningsfulla klanger i både kärlekens ljus och mörker. För Vallquist vågar ta på det mörka och göra det nåbart. I ett ”test” frågar hon oss om vi gläds över de fem tulpanlökar som blommar eller förargas över tulpanlökarna som inte blommade. Lekfullheten blir slående i allvarets mörker. I en annan text förklarar hon att ”den kortaste, rakaste vägen till mänsklig fullhet och mognad kan gå genom en annan människa”. Längtan efter tillhörighet blir hanterbar, likaledes förståelsen för gemenskapens misslyckande.

Även om Gunnel Vallquist inte ger mig svar på livets mening så skänker hon mig lugn under läsningen. Tankarna svävar inte iväg på existentiella irrvägar utan blir fokuserade på nuet. Detta infinnande lugn kan vara rätt steg på vägen mot en varaktig sinnesro där svar på sökandets ogenomträngliga frågor existerar.

”Ett sista vingslag
och du vilar på vinden
i tyngdlös trygghet”

 


Steg på vägen finns tyvärr inte att köpa i bokhandeln, men se gärna på antikvariat eller bokborsen.se.

Andra böcker av Gunnel Vallquist
Morgon och afton : bokus, adlibris
Till dess dagen gryr : bokus, adlibris
Dagbok från Rom : Andra vatikankonciliet : bokus, adlibris

 

För den som är intresserad av Gunnel Vallquists översättning av På spaning efter den tid som flytt:

Swanns värld : bokus1,2,3 adlibris
I skuggan av unga flickor i blom : bokus1,2,3 adlibris,2
Kring Guermantes : bokus1,2,3 adlibris,2
Sodom och Gomorra : bokus1,2,3 adlibris
Den fångna : bokus1,2,3 adlibris
Rymmerskan : bokus1,2,3adlibris,2
Den återfunna tiden : bokus1,2,3 adlibris
Resuméer och register : bokus1,2,3 adlibris,2
1-7: Samling med resuméer och register : bokus

 


Heiner Täuber (1933-2015)

Heiner Täuber.

Kär kollega och författare från Dalarnas Författarförbund har lämnat oss.

Jag är väldigt ledsen men även glad över att ha träffat och arbetat med Heiner under mina år hos Dalarnas Författarförbund. Jag har fått lära av hans kunskaper och fått njuta av hans texter, som jag publicerat, i Dalapennan. 2013 tilldelades han Dalarnas Författarförbunds hederspris, Stiernhielms Bunke, för sitt mångåriga engagemang i vår verksamhet.

Jag är själv väldigt sorgsen men skänker tanke och värme till hans fru Anna i denna svåra stund.

Vila i frid Heiner.

11075268_351176628419267_828859493563533969_n