Månadsarkiv: februari 2015

Bokrea 2015: Boktips

Snart är det dags att slå upp portarna till årets bokrea. Denna årliga högtid ska självfallet uppmärksammas. Köp böcker till dig själv eller ge bort i present. Få fler människor att läsa och vandra runt i litteraturens enastående värld.

Men det är inte enkelt att navigera bland nätbutikernas alla erbjudanden. Så jag har försökt skriva en liten oskyldig lista med några rekommenderade titlar. Har ni några egna tips från årets bokrea? Skriv gärna en kommentar.


Emerich Roth – Emerich är mitt namn

emerich

Författare: Emerich Roth
Titel: Emerich är mitt namn : hatet, förnedringen, kärleken
År: 2005
Läst utgåva: Carlsson Bokförlag, 2005

Emerich Roth är en av få förintelseöverlevare som fortfarande reser runt i Sverige och outtröttligt föreläser om sina hemska upplevelser under nazisternas grymma styre.

För sjuttio år och tre veckor sedan befriades Auschwitz-Birkenau från nazisternas våld. Ett kombinerat koncentrations- och förintelseläger som Emerich Roth tvingades leva i under några hemska månader, innan han flyttades till ett ytterligare läger. Hans vittnesskildring berör så djupt att jag lider när jag läser vad han har fått utstå. Under flera perioder måste jag lämna i från mig boken för att ägna mig åt någonting muntrare. Under dessa mellanperioder inser jag hur lyckligt lottad jag är att vara vid liv och framför allt: att jag ändå lever ett bedrägligt liv.

”Den kö av tålmodiga människor, som utan att knota marscherade upp mot gaskamrar och krematorier, kunde möjligen genom den täta, gulaktiga röken och den sötaktiga stanken förstå att allt inte stod rätt till. Några av de svagaste fick till och med skjuts med något som de trodde var Röda Kors-ambulanser. Allt för att inte skapa panik.

Marschen mot gaskamrarna gick över välkrattade grusgångar. Kring dem fanns rabatter, fyllda av vackra blommor. Gaskamrarna doldes av buskage, kanske hade man hämtat inspiration från de många och populära brunnsorter som finns i området. Idyllen var en maskering av dödsfabriken.”

Att kunna beskriva den hemska och ofattbara grymheten med ord är nästan oförståeligt för en som inte har upplevt det själv. Men Emerich Roth lyckas klä av ondskan och göra den förståelig för oss som lyckligtvis inte upplevt något liknande Därför fyller vittneslitteraturen ett tomt hål som kommer uppstå när den sista överlevaren gått bort.

I ett brev till mig skriver Emerich Roth att jag ska minnas och fortsätta berätta. Det är en av få gånger någon har sagt till mig att jag ska fortsätta berätta om någonting eftersom min röst kommer bli viktig. Jag slås av tanken att även jag som berättare har ett ansvar för att det kollektiva minnet aldrig ska glömma sin historia. För en dag så kommer inte Emerich Roth att finnas kvar, en dag så kommer ingen som överlevde förintelsen att finnas kvar och en dag så kommer inte jag att finnas kvar. Generationer kommer och generationer lämnar, det är en del av livet. Men vår historia kan inte ändras. Därför är det Emerich Roth berättar en viktig, men hemsk, nödvändighet så att förintelsen inte förpassas till en historisk kuriositet.

”Ingen människa är född till att hata och förgöra andra människor. Ett nyfött barn är som ett tomt kärl, som kan fyllas med kärlek eller hat.”

Nyligen prisades Emerich Roth med ”Svenska Hjältars Livsgärning” för sin gedigna kamp mot våld och rasism genom föreläsningar och Emerichfonden. Han hjälper ungdomar ut ur hat och tillbaka in i samhället. Jag kan inte känna nog med tacksamhet till mina föräldrar som uppfostrat mig med kärlek i en stabil uppväxtmiljö. Mamma har själv fått stå ut med ofattbara hemskheter och ondskans grymhet i Chile under Pinochets militärjunta och diktatur. Hon har alltid fyllt mig med kärlek. Idag är hon lärare på en högstadieskola och fyller sina elever med kärlek. Både Roth och mamma inser skolans ansvar att bekämpa våld, hat och främlingsfientlighet med information, engagemang och medmänsklighet och inte med ytterligare hat.

Överlevaren Peter Avram Zuckerman och flera med honom beskrev nazisternas koncentrationsläger som ”helvetet på Jorden”. Dessa läger existerade för över sjuttio år sedan. Emerich Roth överlevde fem av nazisternas läger. Idag existerar det cirka sexton koncentrationsläger i Demokratiska Folkrepubliken Korea, vilka beskrivs av Amnesty International som ”helvetet på Jorden”. Det är tål att tänka på.

 

Länk till: Emerichfonden
Länk till: Vägen ut ur hatet

Köp Emerich Roth – Emerich är mitt namn
Adlibris1, Bokus1, Cdon1,

 

 

Rekommenderad läsning

 Vittnesskildringar från Nazitysklands koncentrationsläger

Héidi Fried – Skärvor av ett liv
Bokus1,2, Adlibris1, Cdon1,

Köp Sioma Zubicky – Med förintelsen i bagaget:
Bokus1,2,3,4, Adlibris1,2,3,4, Cdon1,2,3,4

Primo Levi – Tre böcker: Är detta en människa / Fristen / De förlorade och de räddade
Bokus1, Adlibris1, Cdon1,

Imre Kertész – Mannen utan öde
Bokus1, Adlbris1,2, Cdon1,

Elie Wiesel – Night
Bokus1,2,3,4,5, Adlibris1,

 

 Om Nordkoreanska fångläger

Blaine Harden – ”Flykten från Läger 14”
Bokus1,2, Adlibris1,2,3, Cdon1,2,

Pierre Rigoulot  & Chol-Hwan Kang – ”The Aquariums of Pyongyang”

Bokus1,2,3,4, Adlibris1,2,3,4,


Sioma Zubicky – Med förintelsen i bagaget

sioma2

Författare: Sioma Zubicky
Titel: Med förintelsen i bagaget
År: 1997
Läst utgåva: Bonnier Carlsen, 1998 (med förord av Vibeke Olsson & intervjuer av Lilian Edwall)

Med anledning av Förintelsens minnesdag den 27:e januari plockade jag fram denna bok, som jag inte har läst på flera år. Jag skulle få träffa Sioma Zubicky en gång i mitt liv. Han var ute på en resa i Sverige där han berättade för högstadieungdomar om hans liv och upplevelser i koncentrationslägret Auschwitz. Efter hans gripande livsberättelse lyckades jag få tala med honom ensam. Redan vid fjorton års ålder var jag fäst vid komiker som Bröderna Marx och Charlie Chaplin. Jag ville ta tillfället i akt och prata om Charlie Chaplins film ”Diktatorn” med Sioma. Han verkade förvånad och glad över mina frågor angående kopplingen mellan Chaplin och Hitler. Vi satt och pratade scen för scen. Jag minns att hans favoritscen var när diktatorn och karikatyren av Mussolini, Napolini, satt hos barberaren och tävlade om vem som kunde sitta högst upp på stolen. Min favoritscen var när diktatorn dansar med en jordglob i takt till Richard Wagners preludium ur Lohengrin, Akt 1.

Siomas anledning till att just barberarscenen var hans favorit, förutom att den var väldigt rolig, handlade om att visade på den maktgalna hunger och tankesätt som fanns hos Hitler och diktatorer världen över. Störst, bäst och vackrast. Min anledning var handlade om två saker: musiken och symboliken. Jag har alltid varit svag för klassisk musik. Några år tidigare hade jag fått tre skivor med klassisk musik från mamma och pappa. Jag har fortfarande skivorna kvar i min ägo men alla tre är så pass sönderspelade att ingen musik kan höras. Men även den symboliska handlingen gjorde ett stort intryck på mig. Innan denna danse macabre tar vid säger Chaplin ”Aut Ceasar, aut nullis”, som förmodligen är en parodisk replik till det latinska talesättet ”Aut Caesar, aut nihil” (”Antingen Caesar eller ingenting”). Det slog oss att vi talade om samma saker. Diktatorns fåfänga, outtömliga hunger för dominans och makt men samtidigt vanföreställningar av verkligheten.

Jag fick ett signerat exemplar av Siomas bok ”Med förintelsen i bagaget”. Det är svårt att skriva någonting om en bok vilken beskriver ett livsöde som fått utstå en sådan ofattbar grymhet. I bokens inledande kapitel får vi träffa en ung Sioma som lever ett liv i cirkusmiljö och som xylofonspelare i Berlin. Familjen tvingas fly till Tjeckoslovakien, Schweiz och slutligen Paris. Men grymheterna som händer sedan, från tågfärden till friheten, är en så pass stark läsupplevelse att jag tänker låta boken tala för sig själv.

”Min mor och min bror stod längre bort i en grupp med huvudsakligen äldre, handikappade, mördar och barn. Väntande lastbilar som gått på tomgång brummade iväg. Jag såg hur min mor och min bror föstes in i en av lastbilarna och tänkte: Skönt att de slipper gå till fots.
Det var det sista jag såg av min mor…
Det var det sista jag såg av min bror…
– Rör på dig! var det sista de hörde mig säga…”

”Med förintelsen i bagaget” (och andra vittnesskildringar) är viktiga dokument för att förstå vår världshistoria. I tider där unga historierevisionister frodas och ålderstigna vittnen blir allt färre fyller dessa vittnesskildringar en viktig funktion för hela mänskligheten. Vi måste lära oss av vår historia så att liknande grymheter aldrig kan ske igen. Ändå sker det, gång på gång efter andra världskrigets slut. Folkmordet i Rwanda. Gulag-lägren i Sovjetunionen. Dagens fångläger i Nordkorea och så vidare. Men arbetet om att skildra händelserna är aldrig förgäves. Vi måste fortsätta informera och föreläsa. Generation efter generation.

Vittnesskildringarna försvinner inte med vittnena. De finns bevarade i arkiv som Yad Vashem och i utgivna böcker. Sioma skriver i boken att: ”När vi inte längre finns förändras ingenting rent historiskt. Alla fakta finns tillgängliga för den som söker kunskap och sanning”.

Jag skulle gärna frågat Sioma om han minns den där gången då han tog sig tid för att sitta med en fjortonåring i Borlänge och samtala entusiastiskt om Charlie Chaplins ”Diktatorn”. Men jag skulle endast få träffa honom en gång i mitt liv. Sioma Zubicky gick bort den 31:a augusti 2014.

 

Köp ”Med förintelsen i bagaget”:
Bokus1,2,3,4, Adlibris1,2,3,4, Cdon1,2,3,4

 

Rekommenderad läsning

 Vittnesskildringar från Nazitysklands koncentrationsläger

Emerich Roth – ”Emerich är mitt namn”
Bokus1, Adlibris1, Cdon1,

Héidi Fried – Skärvor av ett liv
Bokus1,2, Adlibris1, Cdon1,

Primo Levi – Tre böcker: Är detta en människa / Fristen / De förlorade och de räddade
Bokus1, Adlibris1, Cdon1,

Imre Kertész – ”Mannen utan öde”
Bokus1, Adlbris1,2, Cdon1,

Elie Wiesel – Night
Bokus1,2,3,4,5, Adlibris1,

 

 Om Nordkoreanska fångläger

Blaine Harden – ”Flykten från Läger 14”
Bokus1,2, Adlibris1,2,3, Cdon1,2,

 

Pierre Rigoulot  & Chol-Hwan Kang – ”The Aquariums of Pyongyang”

Bokus1,2,3,4, Adlibris1,2,3,4,


Fynd i arkivet – del 1: Den föredragna versionen (2007)

Tänk vad man hittar och glömmer när man gräver i arkivet. Under några dagar tog jag mig an uppgiften att städa och organisera mina kartonger och papper. Jag skulle hitta texter jag trodde var förlorade för gott och verk som jag till och med, skamligt nog, hade glömt bort.

I en flyttkartong, som låg djupt begravet under andra kartonger, lyckades jag hitta en trave böcker som jag inte trodde att jag skulle få se igen.

1907554_335583339978596_8428009782075801769_n
2007 skrev jag en musikalpjäs som hette ”69 Det Stora Svenska Rymdprojektet”. Handlingen utspelar sig under 60-talets brinnande rymdkapplöpning mellan USA och Sovjetunionen. Några viktiga herrar i Sverige har fått för sig att hinna först till månen. För att få största möjliga exponering bestämmer sig herrarna för att det är en av Sveriges kulturprofiler som ska få chansen till denna historiska händelse och startar ett rymduniversitet i Borlänge.

Hela pjäsen är i grunden en satir om hur människor glorifierar någonting som så tydligt är en dålig idé redan från första början. Förutom den överliggande satiren är pjäsen fylld med anakronismer, överdrivet billiga skämt och andra märkliga stildrag (Proffesorn är felstavat med flit. Varför får ni fråga Proffesorn själv om). Inspiration hade jag främst hämtat från Harry MartinssonsAniara – en revy om människan i tid och rum” även om likheterna mellan min pjäs och hans rymdepos inte är direkta. Någonting som jag alltid har arbetat med är tablåliknande stycken. Det är påtagligt i min senaste novellsamling ”Det Kolossala Svampmolnet” (2013), där stildraget får ge uttryck för den långsamma, melankoliska och monotona känslan. Det var påtagligt i min pjäs 2007. Detta stildrag är kraftigt inspirerat av Roy Anderssons filmer, främst ”Sånger från andra våningen”.

1524756_10152537984134554_831146058_n-1
Jag regisserar Malin Nylander
i ”69 Stora Svenska Rymdprojektet – en riktigt metamorfos”

Men i pjäsen använder jag inte detta stildrag för att uttrycka melankoli eller monotoni utan i stället för att få ett revyliknande tempo. Utan att gå in på för mycket teaterteori så använder jag teorin om ”dubbelscenen” i samband med det revyliknande tablåstilen för att ge en spegelbild av karaktärerna som befinner sig på hela scenen. I korthet handlar teorin om ”dubbelscenen” om att halva scenen används för första scenen och andra halvan används för andra scenen och så vidare. Detta skapar illusionen om att det som händer på en sida är en spegelbild av det som händer på den andra och att det sker i kronologisk ordning, medan sanningen är en annan.

Efter en del samtal så startades ett samarbete med Dalarnas Studentspexare om en uppsättning av min pjäs. Förutom att jag hade författat pjäsen så skulle jag nu ägna mig åt regi och spela en av rollerna själv. Premiären gick av stapeln i maj 2008. Dock var inte spelversionen den version jag hade presenterat till Dalarnas Studentspexare från början. Spelversionen led av flera borttagna scener och nedkortade replikskiften som av olika anledningar inte fick plats eller togs bort.

sr
Intervju i Sveriges Radio om pjäsen 2008-04-29.
Har på mig solglasögon som om jag vore Karl Ragnar Gierow.
Men det var tidigt på morgonen och mina ljuskänsliga ögon sved.

Jag har alltid haft spelversionen i min ägo, men den version jag presenterade för Dalarnas Studentspexares styrelse under hösten 2007 trodde jag hade gått förlorad. Tills jag öppnade flyttkartongen och hittade några ensamma, tryckta exemplar. Till en början trodde jag att detta var den nedkortade spelversionen och struntade i att studera bokhögen närmare. Dock fick jag syn på titeln. Föreställningens (och spelversionens) hela namn var: ”69 Det Stora Svenska Rymdprojektet – en riktig metamorfos”, men tillägget ”en riktig metamorfos” kom inte till förrän senare och fanns inte med i min ”föredragna version”. På böckerna stod inte tillägget och det förvånade mig litet. Det tog någon dag av funderingar innan jag öppnade en av de tryckta böckerna. Döm till min förvåning när det faktiskt visade sig vara min ”föredragna version” och inte spelversionen.

1495126_10152537989969554_205962097_o-1024x768
Borlängepremiär på Maximteatern 2008-05-09

Föreställningarna fick mycket bra recensioner och jag är både nöjd och stolt över vad vi åstadkom (till och med Hans Villius ställde upp som berättarröst). Föreställningen jämfördes av en recensent i Dala-Demokraten bland annat med några av mina komiska förebilder från min uppväxt: Galenskaparna & After Shave. Men det är ändå svårt att slita sig från tanken att det som spelades upp inte var det jag hade presenterat från första början. För att göra saken ännu mer komplicerad så ska det finnas en ytterligare version som jag skrev innan min ”föredragna version”. Detta första utkast var ofantligt mycket längre, med ytterligare karaktärer, händelser och underrubriken ”…eller Taube kom aldrig till månen”. Men det första utkastet är nog omöjlig att hitta. Även om hoppet inte är ute. För någon vecka sedan trodde jag aldrig att jag skulle få läsa min ”föredragna version” ytterligare en gång (än mindre hitta tryckta exemplar). Men nu har det alltså hänt.

Vi kan summera denna del med att det finns ett antal versioner av manuset:

1. Det första utkastet: ”69 Det Stora Svenska Rymdprojektet : eller… Taube kom aldrig till månen” (försvunnet)
2. Min föredragna version: ”69 Det Stora Svenska Rymdprojektet” (återfunnet)
3. Spelversionen: ”69 Det Stora Svenska Rymdprojektet – en riktig metamorfos”

Under en längre tid hade jag uppfattningen av att detta var den första pjäs jag hade skrivit. Men sanningen är en annan. Mer om det nästa gång i: ”Fynd i Arkivet – del 2”


Nu är jag tillbaka

Äntligen. Efter serverbyten och ett antal ändringar är Kultursekt tillbaka igen.

Jag har några recensioner på lager. Bland annat några av Patrick Modianos böcker, Mo Yan och Milan Kundera. Dessutom kommer jag skriva om när jag gräver i mitt eget arkiv av utgivet, outgivet och bortglömt material.

familjebok minnetskvarter