Månadsarkiv: september 2014

Adonis – Den förälskade stenens tid

adonis1

Författare: Adonis
Titel: Den förälskade stenens tid
År: 1989
Läst utgåva: Bakhåll, 1990, övers. Hesham Bahari

Det är nästan oundvikligt att notera oroligheterna i Syrien som för tillfället pågår, där den syriska kulturen faller i skugga av fundamentalism och diktatur. I denna konflikt har Adonis uttryckt ett fredligt budskap och dialog mellan stridande parter. Denna samling författades dock långt ifrån den arabiska våren, Assads järnhand och den islamistiska statens kalifat. Urvalet består av olika perioder i Adonis produktiva liv; exempelvis: ”Papper i vinden” (1955-57), ”Och rymden väver förklaringarna” (1979), ”Detta är mitt namn” (1969). Vi får alltså stifta bekantskap med Adonis 1950-1970-tal i denna lilla samling där Hesham Bahari valt ut och översatt dikterna.

Under en sådan lång tidsperiod kan ett land förändras åtskilliga gånger eller stå helt still. Just det syriska folket har haft en turbulent utveckling från den Syriska Republiken till dess nuvarande kaotiska inbördeskrig. Flertal statskupper och oroligheter har lett fram till dagens Syrien. Vi har sett det fragmentariska samhället glida isär mer än någonsin. Adonis drabbades själv av den omtumlande tiden under 50-talet när han satt fängslad. Sedan dess har Adonis skrivit ett tjugotal böcker på det arabiska språket och blivit en av de mest framstående modernisterna i Mellanöstern.

Den första diktsviten har en viss melankolisk ådra där rostfläckarna omger en och morgnar som gryr utan mig; som Adonis värld vore en hopplöshetens ruin. Gång efter annan slår Adonis ner som blixtnedslag med bilder av ärlighet och elände. När Adonis slår ner med att även synden ”förklär sig i lysande bilder” för att sedan förklara att ”jag är ljusets hus som aldrig lyses upp” så får jag känslan av bilder som slår sig fri från det gamla välkända som nu blivit främmande.

Den andra diktsviten, ”Detta är mitt namn” (1969) börjar också i ruiner och vår världs konstanta förfall. Diktaren är under en ständig kamp, en misslyckad revolution. Som Adonis skriver: ”Jag såg till att upproret födde sina barn jag begravde miljoner sånger och kom (finns du i min grav?)”. Vänner mördas och eländet är det ständiga normaltillståndet. Där finns strimmor av vackra hallucinatoriska bilder men bilderna visar ett förfall som känns på djupare plan än endast som bilder utan som hela världar av missnöje. Jag kommer osökt att tänka på besvikelsen. Besvikelsen över hur hemlandets tillstånd ser ut. ”Jag ska kalla Syriens träd sorgsna fåglar”. Hur man kanske skäms över det ständigt öppna såret som genom åren aldrig blir läkt utan förstenas och blir till normaltillstånd.

Men det finns återuppbyggnad och återuppståndelse. Sista stroferna slutar med hoppfulla fredsbudskap. Som om hemlandet fortfarande inte förfallit så långt ned i fördärvet att dess tid är all. Men att vägen till pånyttfödelsen går genom svåra tider där drömlika bilder målas upp av ord som faller ur ordlistor, städer som liknar döda hav och den ständiga kampen. Men Adonis vältrar sig inte i eländet utan använder dess bilder med stor finess och skärpa.

I diktsviten ”Marrakesh/Fas och rymden väver förklaringarna” från 1979 konstaterar Adonis i en strof att ”En viss kultur drar sitt sista andetag”. Med tanke på dagens tillstånd i Syrien och till viss del hela världen är strofen lika aktuell idag som för trettiofem år sedan.

 

Tyvärr finns inte Den förälskade stenens tid att köpa, mer än på antikvariat. Men en del andra böcker av Adonis finns:

Bönen och svärdet: 1,2,3
Boken-platsens gårdag nu del 1 1,2,3
Boken-platsens gårdag nu del 2 1,2,3,
Detta är mitt namn 1,2,3,
Sånger av Mihyar 1,2,3,
En introduktion till arabisk poetik 1,2,3,

 


Drömprojekt som slår in.

Under en helt vanlig helg, efter att ha suttit och läst en del teaterteori av Stanislavskij och Brecht, kom det till mig som en uppenbarelse. För några dagar sedan hade jag och mor suttit och talat om chilenska författare. Så klart kunde vi inte undgå att tala om Neruda och Mistral, men även Bolaño och Wolff.

Vi diskuterade litet om översättningar från spanska till svenska. Så slog det ned som en blixt från klar himmel: ”Lillo, Baldomero Lillo! Sub Terra. Jag ska översätta Sub Terra”.

Det är både märkligt och fascinerande hur litteratur och språk omsluter en. För över ett år sedan fick jag för mig att Samuel Becketts ”I väntan på Godot” var ett drömprojekt för mig inom teatervärlden, både som regissör och skådespelare. Nu sitter vi här, fulla repetitionsscheman och lite mindre än två månader kvar till premiär. På liknande sätt slog Lillo ned. Jag har faktiskt läst Lillo en del innan på spanska. Dock finns han knappt utgiven på svenska. Vad jag kan hitta så finns endast en av hans noveller (Port nummer 12) översatt till svenska, av Arne Lundgren och publicerad i antologin ”Den blodiga midsommarnatten” (1988). Om ett år eller två år kanske Baldomero Lillos ”Sub Terra” finns tillgänglig på svenska. Även det är ett drömprojekt som med all förhoppning kommer att slå in.
lillo