Alice Munro – Kärlek, Vänskap, Hat

karlek

Författare: Alice Munro
Titel: Kärlek, Vänskap, Hat (orig. ”Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage”)
År: 2001
Läst utgåva: Wahlström & Widstrand, 2003, övers. Rose-Marie Nielsen

En av mina största rädslor i livet är att drabbas av senil demens. För mig känns det nästan mer skrämmande att läsa om Alzheimers sjukdom än att läsa valfri övernaturlig skräckroman av Stephen King. Novellsamlingens sista novell ”Björnen Sover” handlar just om Alzheimers sjukdom och vilka problem det medför. Den vardagliga melankoli som existerar på det demensboende där novellens kvinnliga huvudperson, Fiona, hamnar är så gråaktigt ångestladdad att jag får lägga ifrån mig samlingen innan jag orkar fortsätta. Med subtila beskrivningar ger Munro röst åt det vemodiga. Sjukdomen blir det inkräktande elementet i den vardag som känns bestående men är lika bräcklig som verkligheten.

Ändå är inte Alice Munro någon tungläst författare men hennes prosa finner djup i den vardagliga lågmäldheten med en finess som återfinns i alla noveller i ”Kärlek, Vänskap, Hat”. Det kanadensiska landskapet är ständigt påtagligt som om själva miljöerna gör allt för att skeenden och företeelser ska behålla den normala strömlinjeformen. Men så finns där alltid någonting som gnager under vardagens kulisser. Människor, ofta kvinnor, i ständiga förväntningar och motgångar. Aldrig förr har jag känt att det urvattnade påståendet att livet aldrig blir som man tänkt sig passat så väl in. Men Munro arbetar inte med tvära kast utan låter förvandlingarna ske i en långsam takt, trots det korta formatet.

En av Munros styrkor ligger i porträtt av människor, vilket gör att jag som läsare vill veta mer. Jag vill veta mer om krönikören Alfrida i novellen ”Släktklenoder”, jag vill läsa mer om Nina som i novellen ”Tröst” nästan som besatt letar efter ett självmordsbrev som hon tror att hennes man lämnat efter sig och om relationen mellan den kvinnliga berättaren och Mike i ”Nässlor”. Alla vardagliga livsöden engagerar och gör hennes redan starka kvinnoporträtt om än mer levande. Redan i titelnovellens första rader känner jag en ovanlig närhet till Johanna som lämnar allt för en förfalskad dröm. Jag förstår sedermera att det inte behövs fler ord än vad Munro använt sig av. Förmodligen skulle karaktärerna ta mer skada och istället för att frustrerat lägga novellsamlingen åt sidan känner jag en förtrollad och mästerlig helhet.

Köp boken hos:
Adlibris1,2,3,
Bokus1,2,3,4,


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: