Månadsarkiv: april 2014

Premiärhelgen avklarad och teaterteoretisk subtilitet.

Revyn ”Lite råare 2 – gnälliga människor undanbedes” (som jag regisserar) hade premiär i helgen. Det är sällan jag blir stressad och inte behövde jag känna någon stress i lördags heller.  Skådespelarna är så talangfulla och hängivna att jag vet att de kommer leverera sitt yttersta. Premiären gick smärtfritt, inga större misstag eller konstigheter. Det brukar finnas en tendens inom teatervärlden att premiärföreställningar kan dra ut på tiden och vara fylld av premiärnerver. Men vi höll tiderna till perfektion.

Jag och manusförfattaren Anders Nohrstedt har under hela marknadsföringsperioden innan premiär varit noga med att kommentera hur viktigt det är med yttrandefrihet och hur farligt det är med censur. Vi anser att man ska kunna skämta om allt. I en intervju med Sveriges Radio P4 så var vi dock noga med att påpeka att det måste finnas en finess i utförandet. William C. Woxlin förklarade att det inte får bli plumpt och jag tenderar att hålla med honom om det. Därför är det fascinerande att se hur skådespelarna i symbios med Nohrstedts manus har fått till utförandet på ett sådant sätt att det subtila får ta plats bland det mer direkta vilket var något jag eftersträvat under alla repetitioner. Tyvärr är det väldigt enkelt att det subtila glöms bort, det kan handla om rörelser, om frasering, om betoning och om scenisk gestaltning som inte framhävs på det sätt som är tänkt.

liter(Daniel Andersson och Greta Wilhelmsson i ”Grannarna ovanpå”)

Ett exempel på den subtila formen finns i en sketch som heter ”Grannarna ovanpå”. Sketchen handlar om ett nyinflyttat par, Lucas och Susanne (spelas av Daniel Andersson och Greta Wilhelmsson), som är ovanligt högljudda. Vad denna högljuddhet beror på kan endast beskrivas genom två moment: Lucas repliker och Susannes agerande och betoning. Dock kan detta endast utföras under sketchens första del. I sketchens andra del kommer det vara försent att bygga upp denna anspänning och relation som finns mellan karaktärerna eftersom två andra karaktärer (Kurt och Kikki) kommer omöjliggöra denna uppbyggnad. Därför är det viktigt att få med hela spektrumet av subtila grepp för att få med betraktaren i sketchens olika känsloformer och karaktärernas bakgrund. Både Greta och Daniel bär denna första del av sketchen på sina axlar; Daniel genom replikernas betoningar och Greta genom agerande, rörelsemönster och replikleverans. Det är en svår teknisk uppgift eftersom samspelet mellan dessa olika moment är fundamentalt viktig för att göra sketchen, karaktärerna och syftet levande. Varken Daniel eller Greta har tidigare stått på scen tillsammans och innan repetitionerna tror jag inte de setts förut. Vad som gör mig så stolt över att få arbeta med den här ensemblen är att nivån av talang är så pass hög att detta samspel sitter som handen i handsken. Det kanske inte är enkelt att förstå delar av allt det svammel jag får ur mig, men för att få fram subtilitet måste även jag som regissör använda mig av subtila metoder och samtidigt låta skådespelarna få utvecklas i naturliga faser. Någonting jag sagt måste i alla fall ha fastnat för skådespelarna får just fram den subtilitet jag försökt väva in under repetitionerna och visar upp en fantastisk teatertekniskt avancerad gestaltning. Greta och Daniel levererar dessa moment på ett så pass fulländat sätt att till och med en sådan som mig känner både glädje och fulländning när jag ser dem på scenen. Förutom att glädja mig personligen så visar det även prov på vilken talang och hög kvalitet våra skådespelare besitter. Vad nu denna högljuddhet som karaktärerna orsakar beror på tänker jag dock inte avslöja.

liter2(Andreas Holmström Wik i sketchen ”Privatdeckarna”)

Grannarna ovanpå” är bara en sketch av många där det finns liknande moment och inslag vilka måste fungera. Detta är genomgående i hela arbetet men några andra exempel jag skriver på rak arm är ”Rasisterna” där Daniel Perssons moment av bland annat nyansering är viktigt, Linda Byman och Anders Nohrstedt i ”Soffan – Postlådan”, Andreas Holmström Wik och Björn Forsberg i ”Privatdeckarna”, Ronja Fändrik Linkilä i ”Sugröret”. Hela ensemblen lyckas utföra detta med bravur hela revyn igenom och jag njuter av varje sekund jag ser dem på scenen.

Bevittna detta själva genom att gå på en av våra kvarvarande föreställningar:
3 Maj  – 17:00
4 Maj – 17:00
11 Maj – 17:00

Plats: Teaterhuset, Köpmansgatan 4, Ludvika


Gabriel García Márquez (1927-2014)

För exakt en vecka sedan så gick en av vår tids största författare ur tiden. Många talar om Márquez som författaren av den moderna klassikern ”Hundra år av ensamhet” (Cien años de soledad, 1967) och vilken betydelse romanen har både för världslitteraturen och för dem personligen. Medan bokens status som modern klassiker är ohotad så är det en annan av hans romaner som haft störst betydelse för mig.

DSC02279 kJag var rätt så ung när jag kom i kontakt med Márquez för första gången. Mamma och pappa hade flertal av hans böcker i bokhyllan och min nyfikenhet tog överhand. Men jag tror att ingenting kunde förbereda mig för ”Patriarkens höst” (El otoño del patriarca, 1975). Jag började läsa första meningen: ”Under veckoslutet tog sig gamarna via balkongen in i presidentpalatset, de hackade sönder ståltrådsmaskorna i fönstren och rörde med vingarna upp den stillastående tiden där inne och i gryningen på måndagen vaknade staden upp ur sin sekler gamla dvala med en ljum och mjuk bris av stor död och rutten storhet.” (övers. Kjell A. Johansson).

DSC02282 kJag minns hur jag tänkte på meningen. Den var rätt lång. Lite visste jag vad som skulle komma i form av meningslängder senare i boken. Men på något sätt slog det mig hur Márquez använde sig av meningen; hur mycket information som gick att få plats och vilken stämning meningen sätter läsaren i. På en mening hinner vi avverka ett antal dagar, vi matas med symbolen av gamarna som intar det som en gång var omöjligt att inta och en slags beskrivning av omgivningen, om hur folket har levt under en lång period samtidigt som en förklaring hur samhället vaknar upp till en ljum och mjuk bris av att någonting har hänt. För mitt yngre jag var detta en uppenbarelse. Fick man ens skriva sådana här meningar? Jag fortsatte läsa. Det kändes som om vissa meningar aldrig hade något slut. Var det tillåtet att skriva så här? Kan mitt första möte med Gabriel García Márquez varit ett möte där jag uppenbarades om uppbrottet av det jag trodde var det vedertagna tillvägagångssätt man utformade en roman? Kanske. Jag hade ännu inte upptäckt andra ”regelbrytare” som James Joyce, Samuel Beckett och hela den postmodernistiska litteraturströmningen. ”Patriarkens höst” blev således mitt steg in i en värld där vedertagna regler inom litteraturen kunde brytas.

DSC02273 kDet är livet, snarare än döden, som inte har några gränser.
– ur ”Kärlek i kolerans tid
(El amor en los tiempos del cólera, 1985)

Artiklar om Gabriel García Márquez bortgång:
Aftonbladet1,2,3, Expressen1,2,3,4, SvD1,2,3, SR1,2, Dn1, Yle1, GP1, SVT1,2, Di1,

Köp hans böcker:
Hundra år av ensamhet: Adlibris1,2, Bokus1,2,
Översten får inga brev: Adlibris1,2, Bokus1,2,
Spåren av ditt blod i snön: Adlibris1, Bokus1,


Bokfynd från Second Hand #1

Ibland brukar jag besöka Second Hand-butiker och gräva ner mig i deras litteraturavdelning. Om man har riktigt tur kan man hitta en del fynd bland bokhyllorna. För någon dag sedan hittade jag dessa bokfynd för endast en krona per styck:

DSC02269 kopiera

Kar de Mumma – Hjärtats nyckel heter säng
Revyförfattaren och kåsören Kar de Mumma (1904-1997) har samlat några lustiga historier från 40-talet. Det jag drogs mest till var faktiskt omslaget som är oerhört likt omslag som återfinns på gamla ”pulp fiction”-böcker som jag är så förtjust i. Synd att boken är i så pass skadat skick att jag knappt vågar röra den. Undrar om titeln är en lustig omskrivning av den gamla textraden ”hjärtats nyckel heter sång” ur studentsången ”Dåne liksom åskan bröder?

DSC02270 kopiera

Alberto Moravia – En sak är en sak
Alberto Moravia (1907-1990) var nominerad till Nobelpriset i litteratur 1949 av ledamoten Hjalmar R Gullberg, dock tilldelades William Faulkner litteraturpriset. Han var även aktuell under 50-talet men tilldelades aldrig ett nobelpris. Kjell Espmark har skrivit en intressant artikel om 1959-års pris i Svenska Dagbladet: ”Spelet bakom Blixens förlorade nobelpris”. ”En sak är en sak” (Una cosa è una cosa, 1967) innehåller noveller som är rätt så korta; vissa sträcker sig endast över sex sidor. Översättningen är gjord av Karin de Laval

DSC02271 kopiera

Gits Olssons bästa
Vi fortsätter på humorfronten. Gits Olsson (1925-1985) skrev en hel del lustiga kåserier som finns samlade i dessa böcker. ”Lite bakom flötet” (1985) var den sista kåserisamling som publicerades under Gits Olssons levnad och jag är svag för böcker som är det sista författare lämnat efter sig.

DSC02272 kopiera

Slutligen hittade jag en del intressanta böcker om socialpsykologi. Mitt intresse för psykologi är stort och jag läser allt som jag kan komma över. När priset är så pass billigt finns det ingen tvekan…


Ny design.

Tänkte det var bäst att byta design… Så nu har jag gjort det…


Alice Munro – Kärlek, Vänskap, Hat

karlek

Författare: Alice Munro
Titel: Kärlek, Vänskap, Hat (orig. ”Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage”)
År: 2001
Läst utgåva: Wahlström & Widstrand, 2003, övers. Rose-Marie Nielsen

En av mina största rädslor i livet är att drabbas av senil demens. För mig känns det nästan mer skrämmande att läsa om Alzheimers sjukdom än att läsa valfri övernaturlig skräckroman av Stephen King. Novellsamlingens sista novell ”Björnen Sover” handlar just om Alzheimers sjukdom och vilka problem det medför. Den vardagliga melankoli som existerar på det demensboende där novellens kvinnliga huvudperson, Fiona, hamnar är så gråaktigt ångestladdad att jag får lägga ifrån mig samlingen innan jag orkar fortsätta. Med subtila beskrivningar ger Munro röst åt det vemodiga. Sjukdomen blir det inkräktande elementet i den vardag som känns bestående men är lika bräcklig som verkligheten.

Ändå är inte Alice Munro någon tungläst författare men hennes prosa finner djup i den vardagliga lågmäldheten med en finess som återfinns i alla noveller i ”Kärlek, Vänskap, Hat”. Det kanadensiska landskapet är ständigt påtagligt som om själva miljöerna gör allt för att skeenden och företeelser ska behålla den normala strömlinjeformen. Men så finns där alltid någonting som gnager under vardagens kulisser. Människor, ofta kvinnor, i ständiga förväntningar och motgångar. Aldrig förr har jag känt att det urvattnade påståendet att livet aldrig blir som man tänkt sig passat så väl in. Men Munro arbetar inte med tvära kast utan låter förvandlingarna ske i en långsam takt, trots det korta formatet.

En av Munros styrkor ligger i porträtt av människor, vilket gör att jag som läsare vill veta mer. Jag vill veta mer om krönikören Alfrida i novellen ”Släktklenoder”, jag vill läsa mer om Nina som i novellen ”Tröst” nästan som besatt letar efter ett självmordsbrev som hon tror att hennes man lämnat efter sig och om relationen mellan den kvinnliga berättaren och Mike i ”Nässlor”. Alla vardagliga livsöden engagerar och gör hennes redan starka kvinnoporträtt om än mer levande. Redan i titelnovellens första rader känner jag en ovanlig närhet till Johanna som lämnar allt för en förfalskad dröm. Jag förstår sedermera att det inte behövs fler ord än vad Munro använt sig av. Förmodligen skulle karaktärerna ta mer skada och istället för att frustrerat lägga novellsamlingen åt sidan känner jag en förtrollad och mästerlig helhet.

Köp boken hos:
Adlibris1,2,3,
Bokus1,2,3,4,