Månadsarkiv: december 2013

När allting blir tomt

Äntligen. Jag har skrivit färdigt min första novellsamling: ”Det Kolossala Svampmolnet”. Jag är överlycklig. Ett mångårigt projekt har nått sitt slut och jag når äntligen en period av lite lugn. Men säg det lugn som varar för evigt.
Efter några dagar råkar jag ut för det värsta datorhaveriet jag varit med om på år och dagar. Det går inte att komma åt min hårddisk där jag har stora delar av manuset. Till och med min externa hårddisk, där jag har min säkerhetskopia av manuset, har slutat fungera. Det blir tomt. Jag drabbas sällan av panik eller stressar upp mig i onödan. Därför är känslan som uppstår rätt så främmande. Fotografier, manus och andra texter har försvunnit och jag kommer aldrig mer få se dem igen. Tanken att ofrivilligt förlora någonting gör mig skräckslagen. Jag sitter någon dag och vet inte vad jag tänker. Det är endast en stor tomhet som tynger ner mig. Felsökandet hjälper mig att förstå, men inte förklara vad som hänt. På något mirakulöst sätt har jag lyckats få iväg första delen av manuset till korrekturläsaren. En liten tröst i det oändligt tomma.
Dagar blir till veckor. Deadline närmar sig. I min skrivandeprocess skriver jag ofta mina manus för hand. ”Det Kolossala Svampmolnet” är inget undantag. Men jag orkar inte ens öppna mitt handskrivna manus. Spärren mellan mig och mina egna ord går inte att rubba. Under några sena nätter gör jag några sporadiska försök att rekonstruera texterna som gått förlorade. Men till ingen nytta. Jag inser att det är kört. Jag ska sluta skriva, sluta vara kreativ, jag ska aldrig mer ge ut en novellsamling, lyriksamling eller roman. Lusten till att skriva försvann. Under dessa veckor har jag knappt skrivit ett enda ord som blivit publicerat.
Deadline närmar sig. Jag tar promenader. Läser lite ur nobelpristagaren Alice Munros novellsamling ”Jupiters månar”, jag läser Augusto Monterroso, Jorge Luis Borges, Franz Kafka. Men jag klarar inte av att starta upp mig själv. Jag köper nya böcker av för mig okända författare. Men jag förmår aldrig läsa en endaste rad. Jag inser att min novellsamling aldrig kommer publiceras i tid. Jag kommer inte klara av att skriva någonting till Dalapennan och jag känner mig mer förvirrad över tillvaron. Under nätterna upplever jag abstrakta mardrömmar som stör sömnrytm och vardagen. Jag skräms av min egen skörhet när det handlar om mina verk.
Så sker det. Jag lyckas reparera hårddiskens partition efter oändliga dagar av försök. Min laptop fungerar inte men jag har lyckats penetrera in till mina filer och kan göra en ny säkerhetskopia. Där ligger resten av mitt förlorade manus till ”Det Kolossala Svampmolnet”. Även om jag kommer tvingas skjuta på publiceringen så är manuset räddat och det blir en ny novellsamling. Allting sker i en väldig hast och jag hinner inte reflektera över den glädje jag känner. Men jag är ändå lättad, trots att det finns en viss tomhet kvar. Ett mångårigt projekt är avslutat och dramaturgin fram till deadline är något av det mest undergångsliknande jag upplevt i verkligheten och nu skrivit om. Då handlar ändå ”Det Kolossala Svampmolnet” om alltings undergång. Vilket sammanträffande.