Månadsarkiv: december 2013

När allting blir tomt

Äntligen. Jag har skrivit färdigt min första novellsamling: ”Det Kolossala Svampmolnet”. Jag är överlycklig. Ett mångårigt projekt har nått sitt slut och jag når äntligen en period av lite lugn. Men säg det lugn som varar för evigt.
Efter några dagar råkar jag ut för det värsta datorhaveriet jag varit med om på år och dagar. Det går inte att komma åt min hårddisk där jag har stora delar av manuset. Till och med min externa hårddisk, där jag har min säkerhetskopia av manuset, har slutat fungera. Det blir tomt. Jag drabbas sällan av panik eller stressar upp mig i onödan. Därför är känslan som uppstår rätt så främmande. Fotografier, manus och andra texter har försvunnit och jag kommer aldrig mer få se dem igen. Tanken att ofrivilligt förlora någonting gör mig skräckslagen. Jag sitter någon dag och vet inte vad jag tänker. Det är endast en stor tomhet som tynger ner mig. Felsökandet hjälper mig att förstå, men inte förklara vad som hänt. På något mirakulöst sätt har jag lyckats få iväg första delen av manuset till korrekturläsaren. En liten tröst i det oändligt tomma.
Dagar blir till veckor. Deadline närmar sig. I min skrivandeprocess skriver jag ofta mina manus för hand. ”Det Kolossala Svampmolnet” är inget undantag. Men jag orkar inte ens öppna mitt handskrivna manus. Spärren mellan mig och mina egna ord går inte att rubba. Under några sena nätter gör jag några sporadiska försök att rekonstruera texterna som gått förlorade. Men till ingen nytta. Jag inser att det är kört. Jag ska sluta skriva, sluta vara kreativ, jag ska aldrig mer ge ut en novellsamling, lyriksamling eller roman. Lusten till att skriva försvann. Under dessa veckor har jag knappt skrivit ett enda ord som blivit publicerat.
Deadline närmar sig. Jag tar promenader. Läser lite ur nobelpristagaren Alice Munros novellsamling ”Jupiters månar”, jag läser Augusto Monterroso, Jorge Luis Borges, Franz Kafka. Men jag klarar inte av att starta upp mig själv. Jag köper nya böcker av för mig okända författare. Men jag förmår aldrig läsa en endaste rad. Jag inser att min novellsamling aldrig kommer publiceras i tid. Jag kommer inte klara av att skriva någonting till Dalapennan och jag känner mig mer förvirrad över tillvaron. Under nätterna upplever jag abstrakta mardrömmar som stör sömnrytm och vardagen. Jag skräms av min egen skörhet när det handlar om mina verk.
Så sker det. Jag lyckas reparera hårddiskens partition efter oändliga dagar av försök. Min laptop fungerar inte men jag har lyckats penetrera in till mina filer och kan göra en ny säkerhetskopia. Där ligger resten av mitt förlorade manus till ”Det Kolossala Svampmolnet”. Även om jag kommer tvingas skjuta på publiceringen så är manuset räddat och det blir en ny novellsamling. Allting sker i en väldig hast och jag hinner inte reflektera över den glädje jag känner. Men jag är ändå lättad, trots att det finns en viss tomhet kvar. Ett mångårigt projekt är avslutat och dramaturgin fram till deadline är något av det mest undergångsliknande jag upplevt i verkligheten och nu skrivit om. Då handlar ändå ”Det Kolossala Svampmolnet” om alltings undergång. Vilket sammanträffande.


Vi var ju bara metabarn – Om Anna Odells ”Återträffen”

Ända sedan jag läste om Anna Odell för första gången har jag hyst respekt och fascination för hennes kreativa och något abstrakta tankebanor. Idag trotsade jag mig själv när jag gick till biografen för att se hennes debutfilm ”Återträffen”. Efter mina förutfattade meningar om biobesökare besannats (mobiltelefoner, kommentarer under filmen m.m.) så kunde jag i alla fall reflektera över vad jag bevittnat på vita duken.

Anna Odell problematiserar en viktig del av våra liv: vår uppväxt och hur vi formas av den. Jag ställer mig själv frågan vilka vi blivit efter genomlevt år av maktstrukturer och hierarkier under våra skolår. Den socialpsykologiska temat är någonting jag själv studerat vid Lunds Universitet och det förefaller mig naturligt att utforska hierarkiernas makt hos vuxna och barn. Det naturliga berättandet återfinns hos Anna Odell. Varje bildruta har en rytmik som griper tag på ett sätt som svensk film inte sett sedan Roy Anderssons stillsamhet.

Den vardagliga ångestens vemod förstärks genom det berättartekniska genidraget där metafiktionen får leva tillsammans med det dokumentära självbiografiska. Filmen i filmen handlar om hur Anna Odell besöker en klassåterträff där hon är inbjuden med armbågen. Under festliga omständigheter väljer hon att läsa upp ett tal som får uppfattningen om en sammanhållen klass att krackelera. Den andra delen är mer dokumentär och handlar om hur gamla klasskamrater konfronteras med den första delens tänk-om scenario. Flera av hennes forna klasskamrater vägrar se filmen eller ens träffa Anna. En hemsk tanke som slår mig är hur mycket som kan bortförklaras med repliken ”vi var ju bara barn”. En aspekt som jag gärna hade sett en vidareutveckling av är mobbarens psykologi efter perioden av mobbing. Vilken komplexitet finns mellan ångest och bortträngning. Hur starka är människans försvarsmekanismer och hur säger en mobbare ”förlåt”? Kan man som mobbad förlåta en mobbare, räcker det med att be om förlåtelse? Det är en intressant aspekt som också innehåller en komplex ådra som tål att utforska vidare.

Allt för ofta när mobbing avhandlas i film brukar berättandet innehålla en anklagande ton som kan få, om inte en motsatt effekt hos tittaren, så en obehaglig likgiltighet. Men Anna Odell påpekar att hon inte anklagar utan vill få sagt det hon inte kunde säga då. En nåd att stilla bedja om från en individ som står längst ned i hierarkin. ”Återträffen” är en uppgörelse och för biobesökarna ett uppvaknande vilken får en dundrande kraft i allt från manus, regi och skådespelarinsatser till val av bakgrundsmusik. Det är med darr i tanken jag utser ”Återträffen” till en av mina starkaste filmupplevelser och en av svensk filmindustris mest fascinerande verk genom tiderna.

Af1,
Exp1,
SR1,
Dn1,
Metro1,
GP1,
Hd1,
Svt1,
SvD1,