Månadsarkiv: augusti 2013

Semester

Just nu är jag på semester men snart kommer några nya recensioner och annat smått och gott. Håll ut. Jag håller även på att färdigställa ett verk som jag kommer presentera under hösten.


Orhan Pamuk – Den vita borgen

vitaborgenFörfattare: Orhan Pamuk
Titel: Den vita borgen (orig. ”Beyaz Kale”)
År: 1985
Läst utgåva: Norstedts, 2006, övers. Kemal Yamanlar & Anne-Marie Özkök

Ibland när jag vaknar upp går jag till spegeln och betraktar mig själv. Jag funderar kring var dubbelgångaren som stirrar tillbaka mot mig är. Någon gång kan jag tro att spegeln bär på större mystik än den verklighetsreflektion som vi kan se. Mystiken ligger inte i spegeln som sådan, utan i reflektionen. Det är en avbild som ser ut som jag, men kan inte agera självmant, är stum, kan förmodligen inte tänka utan lyder alla kommandon som jag själv utför. Det finns en viss tragik över reflektionen, över min dubbelgångare.

Temat i Orhan Pamuks roman ”Den vita borgen” handlar just om dubbelgångarens natur samtidigt som den tar upp frågan om hur vetenskap kontrar pseudovetenskap. Under 1600-talet tas en italiensk man tillfånga och säljs som slav till en turkisk vetenskapsman som kallas för Hodja (kan bl.a. ha betydelsen ”mästare” på turkiska). Hodja vill leva och andas i vetenskapens framkant. Under flera år undervisas Hodja av vår italienska berättare inom ämnen som naturvetenskap och astrologi. På ytan kan handlingen te sig aningen simpel men skär man ett snitt i Pamuks text så uppenbarar sig en filosofisk värld där förhållandet mellan Turkiet och Europa studeras med innerlig skärpa. Pamuk gör en jämförande analys av det traditionella riket och den moderna världen.

Medan vår namnlöse huvudkaraktär försöker förklara verkligheten i vetenskap så förklarar Hodja med sin egen pseudovetenskap. Kvasiteorierna blir till en sanning som italienaren måste underkasta sig på grund av förhållandet mellan slav och mästare. Ju längre jag läser av ”Den vita borgen” tänker jag på spegelbilden och hur människor kan se sig själv i andra människor, både till utseendet och beteendet. Pamuk talar till våra mest basala förhållningssätt till motpoler. Hur vi kan se oss själva i förebilder, hur det uppstår en udda kärlek och förakt. Jag tror att det både finns förakt och kärlek i relationen mellan vår italienske huvudkaraktär och hans mästare Hodja. Inte minst i passagerna där båda sitter mitt emot varandra och skriver. Liksom vi relatera till minnen, händelseförlopp och ögonblicksbilder när vi ser oss själva hos någon annan individ och kan förhålla oss till dessa minnen som om dessa bilder vore våra egna. Relationen till dylika minnen faller dock under människans försvarsmekanism om rationaliserade efterhandskonstruktioner och snart börjar gränsen för vad vår berättare minns och vad han egentligen har upplevt bli diffus. Att få vår dubbelgångares minnen är en filosofiskt lockande tanke där jag skulle vilja ställa frågan: om det finns en person i den värld vi lever i eller i en alternativ värld med en alternativ tidslinje, men som har exakt samma minnen som dig och har levt exakt samma liv som dig fast med små, nästan obetydliga nyanser, vad spelar det då för roll att just du existerar?

”Den vita borgen” är en klaustrofobisk läsupplevelse. Huvudkaraktären är i en konstant instängd miljö där meningar, tempo och tankar kan dras ut ovanligt länge, någonting som Pamuk utnyttjar till fullo. Som slav hos sin dubbelgångare börjar vår italienare få hemlängtan och utvecklar paranoida tendenser. Det slår mig hur ofta den moderna världen och dess teknik har varit instängt av den mer religiösa, traditionsbundna världen. Det är kanske därför dagens moderna värld har en paranoid aura över sig, precis som den förgångna, traditionella världen. Jag tror inte denna problematik är unik för Turkiet utan alla länder som inom olika grader är bundna till traditionsenliga, religiösa lagar, där vetenskapen får stå åt sidan för pseudovetenskap i form av uråldrig litteratur som någon gång under människans tidsålder bestämdes vara heliga av människan själv.

Jag funderar på om den moderna, frigjorda världen är en spegelbild av den traditionella världen med små nyanser och vad som händer när båda världarnas identitet suddas ut till den mellanperiod vi lever i idag. Ända ned till individnivå kan vi se små nyanser mellan den jag var och den jag är och trots detta är jag bara en mellanperiod över den jag kommer att bli. Den italienske berättaren och Hodja symboliserar det moderna och det traditionsbundna, världens och människans dualitet där vi ständigt söker efter vår riktiga identitet. Det yngre jaget var mer traditionsbunden genom födsel och uppfostran medan den som jag ska bli är mer fri att göra vad den vill, men jag lever i en konstant mellanperiod utan varken tradition eller frihet liknande den personlighetskluvna värld där det traditionsbundna Turkiet och moderna Europa blir en spegelbild av varandra och ingen längre vet vem som är original och vem som är dubbelgångare.

Köp boken hos:
Adlibris1,
Bokus1,