Månadsarkiv: juli 2013

Mario Vargas Llosa – Den stygga flickans rackartyg

denstyggaflickans

Författare: Mario Vargas Llosa
Titel: Den stygga flickans rackartyg (orig. ”Travesuras de la niña mala”)
År: 1978
Läst utgåva: Norstedts, 2011, övers. Peter Landelius

Jag står fast vid att det alltid är underhållande att läsa Mario Vargas Llosa. Det spelar ingen roll om han skriver om diktaturens bockfester i Dominikanska Republiken eller soldatbordeller i Peru. Llosa har alltid ett underhållningsvärde som läsaren bör ta vara på. Komiska element i dramatiska skeenden där humor inte alltid är det självklara berättargreppet. Jag tror att en människa måste kunna behärska humorn i någon form för att förmedla det gravallvarliga på ett uthålligt och behagligt sätt för läsaren.

I ”Den stygga flickans rackartyg” balanserar Llosa mellan en genialisk berättelse om tidens ofrånkomliga gång och en galen berättelse som sexuella möten. Vi färdas från det något instängda samhället i Miraflores till världsmetropoler som Paris och Tokyo. Resan som tar oss genom världen innehåller en gemensam nämnare: en kvinna utan namn. Huvudkaraktären Ricardo träffar på denna kvinna under olika episoder i sitt liv. Först som förklädd chilenska i Miraflores och vidare genom världen. Denna sol-och-vårande nymf är Ricardos första och största kärlek som han talar till med allt för klichéartad terminologi.

Kvinnan blir en symbol för det fria levernet, när hon dansar mambo för honom, förklädd som chilenska i tonårens Miraflores. Resan fortsätter genom hängiven förälskelse till dominans. Kärleken blir till beroende, beroende blir till en besatthet som känns igen från Severin von Kusiemskis besatthet av Wanda von Dunajew ur Leopold von Sacher-Masochs roman ”Venus i Päls” (1870). En del av Llosas roman delar samma tematik som von Sacher-Masochs: dominans och underkastelse där huvudkaraktären åtrår en förskönad individ på ett masochistiskt sätt. Den självplågande njutningen blir hela tiden förstärkt av erotiska och sensuella sexskildringar där Ricardo får leva ut sin undergivna kärlek till den stygga flickan. Men hon vägrar utföra oralsex. Varför är oralsexet så viktigt i ”Den stygga flickans rackartyg”? För Ricardo blir oralsexet näst intill ett ouppnåeligt nirvana. En plats som när han når dit bara är ett nedgånget hotellrum i Tokyo där den stygga flickans depraverade leverne får stå över Ricardos njutningar och lidelser på alla plan.

Ricardos resor som översättare för UNESCO är både ett undermedvetet sökande efter ”den stygga flickan” och en vandring genom tid, åldrande och trender där mambo omdanas till den skräniga Londonmusiken, där Mario Vargas Llosa skapar ett rum för att få fram kritik mot det som en gång var modernt och revolutionerande. Llosas ord är erotiskt laddade, hans storstadsskildringar och beskrivningar över historiska skeenden har tendenser till sensuella undertoner. Men frågan är om hans sexskildringar håller högre kvalitet än populärkulturens skildringar av samma akt? En sexskildring är en sexskildring vare sig den är skriven av en nobelpristagare eller valfri kiosklitteratursförfattare. Att balansera på gränsen till att bli plumpt kan vara litterärt farlig för författare av Mario Vargas Llosas dignitet.

Ibland funderar jag om sexskildringarna är medvetet naiva, för att upplevelsen ska reflektera den ”snälla pojkens” uppfattning av passionen. Om vi hade läst ur ”den stygga flickans” perspektiv skulle nog samlagen beskrivas mer smutsigt och rått än någonting upphöjt och . Men det är kanske så kombinationen av den första och största kärleken ska beskrivas: naivt och upphöjt? En besatthet. Allt för många gånger börjar jag fundera på om ”den stygga flickan” bara är en illusion som besöker verkligheten ibland på grund av en masochistisk besatthet? Precis som den första och största kärleken blir en besatt tanke för många som upplevt båda på en och samma gång.

Köp romanen hos:
Adlibris1,2,3,4,
Bokus1,2,3,4,


Kommentar till kommentarerna om Carina Bergfeldts blogginlägg kring dödsstraff


Jag blir lite bekymrad.
I Carina Bergfeldts blogginlägg hos Aftonbladet redovisar hon en undersökning från FSI (Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier) om vad svenskarna tycker om dödsstraff.

Jag brukar inte blanda mig i politiska frågor men i frågan om dödsstraff är jag strängt emot. Räknas det ens som en politisk fråga och inte som en fråga om mänskliga rättigheter? Det finns inga förmildrande omständigheter när vi talar om dödsstraff. Det räcker med att en person har avrättats felaktigt (det räcker med att möjligheten finns) för att straffmetoden ska anses vara bristfällig. Båda sidor har säkert sina intressanta anledningar som förespråkar sin åsikt. Men det är inte åsikterna som gör mig bekymrad just idag.

När jag läser kommentarerna till Carina Bergfeldts blogginlägg slås jag av kommentarer som kommenterar en felaktighet i procentsatserna. Jag redovisar några procentsatser här (läs hennes blogginlägg för flera):

Partival (rösta om val idag):
M 22,1 %
C 25,7 %
Fp 13,7 %
S 19,8 %
V 14,5 %
Mp 10,5 %
Kd 5,3 %
Sd 59,2 %

Någon kommentator skriver: ”59,2 procent av befolkningen röstar med andra ord på Sd.” efter att ha beskådat dessa procentsatser. Men kommentatorn har fel. Om kommentatorn hade varit läskunnig hade denne kunnat se att Carina Bergfelt skrivit: ”Frågan de ställde var: Vad tycker du om att införa dödsstraff för de grövsta brotten?”. Detta betyder självklart inte att 59,2% av befolkningen tänker rösta på Sverigedemokraterna utan att 59,2% av tillfrågade som tänkt rösta på Sverigedemokraterna är för dödsstraff, vilket gör att 40,8% av tillfrågade som röstar på Sverigedemokraterna är mot dödsstraff.

Andra kommentarer:
Inte en enda siffra stämmer om man börjar räkna.
Inga siffror som går ihop anser jag… Män/kvinnor blir 48 procent, vad var det för kön på resten? Borde inte den adderade procentsatsen i födelseår bli 100 procent, och inte 166.2 procent?
Partivalsprocenten går inte ihop. Confused.
och fler i samma anda.

Jag blir lite bekymrad över dessa människor. Förstår man inte procenträkning? Är nivån på läsförståelsen för det egna språket för lågt? Är kunskapen inom matematik för låg? Eller vill man helt enkelt inte förstå siffrorna? Förvränger människor sanningen med flit bara för att kunna skriva kommentarer mot statistik som tydligen inte stämmer överens med kommentatorns världsbild? Jag förstår inte hur det kan vara svårt att förstå den simpla statistik.

Jag oroar mig för läsförståelsen i Sverige. Vi måste lära våra barn bättre läsförståelse i skolan. För om vissa människor inte längre klarar av att förstå ett enkelt blogginlägg skrivet på svenska, på Aftonbladet, som redovisar rätt så simpel men viktig statistik så undrar jag hur illa ute vi kan vara om ingenting händer angående utbildning inom läsförståelse (svenska) och matematik som är två av våra kärnämnen under grundskolan. Detta gör mig bekymrad.


Charles Bukowski – Kvinnor


cbkvinnor

Författare: Charles Bukowski
Titel: Kvinnor (orig. ”Women”)
År: 1978
Läst utgåva: Lindelöws bokförlag, 2008, övers. Einar Heckscher

Hur ska läsaren förhålla sig till en författare vars litterära moral helt fallit ned i avgrunden? Hur ska läsaren kunna förhålla sig till den ständigt alkoholiserade depravation som utgör Bukowskis romaner? Det är enkelt att förakta författarens verk istället för att finna något intresse eller värde i orden, men läsaren gör då det fundamentala misstaget att bara se yta utan djup.

Bukowskis tredje roman, ”Kvinnor”, är egentligen samma saliga sörja av alkohol, sex, arbetslöshet och hästkapplöpning som i hans tidigare romaner ”Postverket” och ”Factotum”. Inom dessa ramar sviker inte Charles Bukowski utan rör sig i vatten som han känner igen och kan beskriva väl. Mitt i den depraverade ytan finns ett djup som på största allvar beskriver den råa baksidan hos det som kallas möjligheternas och drömmarnas land. För romanens huvudperson, Chinaski, har haft drömmar och han har haft någorlunda bra möjligheter, ända sedan vi fick följa honom i Bukowskis två tidigare romaner. Men drömmarna verkar ha försvunnit på den evighetslånga resan och möjligheterna blir allt färre ju äldre han blir. Men vilka är drömmarna? Vilka var möjligheterna? Jag funderar på om inte Chinaskis dröm var att bli en alkoholiserad författare, inte helt olikt Bukowski själv, bara för att uppfylla myten om den lidande konstnären.

Chinaski har blivit åldrad och tärd av all alkohol. Men i ”Kvinnor” är han fortfarande ett attraktivt byte för kvinnorna. Det är på gott och ont. Kvinnan som tar upp större delen av hans liv, Lydia Vance, beskriver situationen på ett intressant sätt när hon påstår att Chinaski inte kan någonting om kvinnor. Det är en självironisk insikt som Bukowski skriver om med tanke på att hans kvinnliga karaktärer kan kritiseras för att vara endimensionella. Beskrivningen av kvinnan är karikatyrartad, nästan som en medveten parodi, nästan likt omänskliga väsen som kommer och lämnar utan spår.

romanen känns, trots den självbiografiska inspirationen, väldigt utstuderad och repetitiv. Visst kan vi diskutera den existentiella frågan om huruvida livet endast går i cykler och händelser upprepas fast i andra skepnader. Som ett inlägg i den diskussionen lyckas Bukowski förmedla den monotont, repeterande cykeln. Alltid någon ung kvinna, alltid denna Lydia Vance som förstör hans förhållanden, alltid alkohol, alltid sex, alltid misärens vågor. Igen kan jag inte göra annat än att hänvisa till Bukowskis lätt parodiska tonfall, för vi gör oss en otjänst om vi missar hans sinne för nattsvart komedi. Det repetitiva är dock ett grepp vi sett förut i Bukowskis andra romaner, vilket har fungerat bättre än i ”Kvinnor”. Här blir det uttjatat, menlöst och plumpt.

Kanske är det vad Bukowski vill förmedla? För honom är kanske ålderdomen monotont menlöst. Den tragiska ålderdomen är insvept i alkohol, spel och sex. Livet blir inte bättre som fattig författare i Los Angeles. Reptilhjärnan hos huvudkaraktären gör att han bara älskar med kvinnor, inte älskar kvinnor. Det enda som möjligtvis kan beskrivas i någon form av förälskelse är relationen mellan Chinaski och Lydia Vance, men även här kan man skönja en egoistisk, nästan masochistisk, baktanke hos både huvudkaraktären och hans kvinna.

Jag önskar att jag kunde skriva mer om handlingen, men det är inte mycket mer än just den cykel av depravation jag redan skrivit om. En lättsinnig läsare skulle kunna avfärda ”Kvinnor” som en stökig relationsroman samtidigt anklaga Bukowski för respektlöshet mot kvinnor och gubbsjuka. Men för mig verkar det som ett utelämnande av sig själv, där den återupprepande sexualiteten får symbolisera det naiva leverne som den alkoholiserade författaren lever i där han varken respekterar kvinnor, män eller någonting annat som kan förstöra livet. För läsaren blir det ändå en lockande värld, men Bukowski romantiserar aldrig misären utan levererar eländet med en exakt råhet som lämnar en illaluktande eftersmak i munnen.

Köp boken hos:
Adlibris1,
Bokus1