Mo Yan – Det röda fältet


detrodafaltet kopiera

Författare: Mo Yan
Titel: Det röda fältet (orig. ”Hóng Gāoliáng Jiāzú”)
År: 1987
Läst utgåva: Bokförlaget Tranan, 1997, övers. Anna Gustafsson Chen

När Mo Yan annonserades som nobelpristagare gick flera så kallade ”experter” i väggen. Svenska Akademien och inte minst Göran Malmqvist anklagades för allt möjligt. Allt från jäv till att främja en icke demokratisk regim. Men hur många av dessa ”experter” hade läst något av Mo Yans verk? Hur många hade satt sig in i Mo Yans situation? Jag har egentliga inga empiriska underlag för att påstå att väldigt få hade gjort det, men det var känslan som jag fick. Egentligen spelar det ingen roll om Mo Yans verk är kritiska mot en totalitär regim eller ej. Det är litteraturen som prisas, inte politiken. Mo Yan är kanske inte regimkritisk, men han är heller ingen propagandamaskin som spottar ur sig ytterligheter för att främja en viss partilinje. Ett visst citat ur ”Det röda fältet” känns aktuellt om vi nödvändigtvis måste studera Mo Yans ståndpunkt:
”Vad säger ni om kommunistpartiet?”
Farfar fnös föraktfullt ur ena näsborren.
”Eller ska vi låta nationalistpartiet ta över?”
Farfar fnös ur andra näsborren.
”Just det, just det! Kina måste ha en kejsare! Ända sedan jag var liten har jag läst De tre kungadömena och Berättelser från träskmarkerna, och en sak har jag kommit fram till efter mycket funderande: det som varit splittrat måste förenas, och det som är enat kommer att splittras.”

”Det röda fältet” är en släktkrönika där kriget, det äckliga, det ständigt närvarande hotet, det råa och brutala skildras på ett otäckt realistiskt sätt. Mo Yans skildringar av kroppsvätskor, hjärnsubstanser och tarmar skapar en sfär av realistiska skändligheter som det kinesiska folket fick utstå under japanska invasionen under 30- och 40-talet. Mo Yan räds inte för att ge läsaren råa beskrivningar av alla grymheter, men han växlar mellan skändlighet och skönhet, mellan kamp och kärlek. För Mo Yan skriver inte bara om krig, han beskriver även skönhet i sina naturskildringar, miljöbeskrivningar, i familjesammanhållningen och använder det röda sorghumfältet som växelverkan mellan skändlighet och skönhet.

Romanen utspelar sig på ett destilleri under flera generationer. På denna gård breder sig det stora fältet av röd sorghum ut sig över landskapet. Det är inte sällan vi får läsa om sorghum, dess färg och användningsområden. Mo Yan sveper in läsaren i ett förstående över hur viktig sorghumen är för folket och destilleriet. I byn, som ligger i Gaomi socken, är sorghumen den viktigaste råvaran och används flitigt. Från att täta djupa sår till bröllopsdekoration till sorghumbrännvin. Därmed får sorghumen spela en stark symbolisk roll som beskriver hur livet egentligen ter sig i byn och på gården. Det röda sorghumfältet spelar sin egen roll och nämns så många gånger att fältet känns som en egen karaktär, ett väsen. Vare sig Mo Yan skriver om krig, bröllop eller vardag så finns alltid det röda sorghumfältet närvarande, likt en övervakande varelse eller kraft.

Mo Yan har flera styrkor i sitt berättande. Förutom det sagoliknande symbolismens väsen och beskrivningar av miljö och grymheter har ”Det röda fältet” ett rikt och flerdimensionellt karaktärsgalleri. Färgstarka karaktärer blir till realistiska, trovärdiga porträtt som hämtats ur legender. Jag tänker främst på berättarens farfar Kommendör Yu Zhan’ao, vars liv tillsammans med farmoderns, Jiu’er, berättas i den icke-kronologiska ordning som Mo Yan använt sig av som berättargrepp. Han får legenden om Kommendör Yu och Jiu’er att bli till verklighet, han får det röda sorghumfältet att verka som ett eget väsen, han får den obskyra hemskheten att visa verklighet. Här fyller kanske Mo Yan och ”Det röda fältet” sin viktigaste funktion, att skriva berättelser om krigets hemskheter på ett sätt som blir realistiskt. För alla skändligheter och grymheter som begicks av japanska soldater under det andra sino-japanska kriget är nästan overkligt för någon som aldrig upplevt krigets sadism, det blir bara till en mardröm. Men bilderna stannar vid mardrömmar och blir förhoppningsvis aldrig verklighet. Krigsförbrytelserna, våldtäkterna, det sadistiska dödandet av kinesiska invånare är dock verklighet och ingen mardröm. Som läsare minns jag en passage där en kinesisk karaktär flås levande. Allt för ofta kan författare tendera till att bli överdrivet groteska och meningslösa när liknande händelser ska skildras, men hos Mo Yan blir texten och handlingarnas grymhet en realistisk skildring över den råa sadismen mot människor som ansågs mindre värda.

Men han har fler styrkor än sina realistiska beskrivningar. I en episod ger han släktens familjehundar mänskliga personligheter i ett krigsfullt kapitel som kan liknas vid George Orwells ”Djurfarmen” (”Animal Farm”) och William Goldings ”Flugornas Herre” (”Lord of the Flies”). Även i denna passage finns det röda sorghumfältet närvarande, bland annat som läkemedel för skabb. Jag funderar kring hur lika människan är djuret i en krigssituation. För hos familjens hundar, precis som hos människorna i byn, finns kverulanter, rövare och relationer. Det röda sorghumfältet blir en brygga mellan den mer realismens människa och den magiska realismens hundar. Krig gör människan till djur som sliter fienden i stycken men som även förgör individer i sin egna sfär.

Jag kan inte hitta någon propaganda för en totalitär regim i Mo Yans ”Det röda fältet”. Istället ser jag en stark kritik mot krig och dess hemskheter, beskrivningar över livet i en mindre kinesisk by där fienden består av både det externa hotet från japanerna och interna fiender, där traditionen exempelvis när en kvinna tvingas gifta sig med en spetälsk man på grund av ingifte i finare familj krossas för att låta individens egentliga vilja få segra. När jag läser ”Det röda fältet” slår det mig vilken vågad kritik Mo Yan verkligen levererar, förtäckt i den magiska realismen. Det blir nästan tydligare när släktkrönikan förflyttar sig till nutiden. Sorghumen har mist sin röda färg, det är inte ens riktig röd sorghum längre utan en matt hybridsorgum som saknar utstrålning. Det som en gång var ett vakande väsen, som den gamla kinesiska landsbygden livnärt sig på har blivit till någonting mekaniskt där revolutionens tidvatten och vinstmaximering i det moderna tidens kommuniststyrda Kina dödat det röda sorghumfältets själ.

Omringad av hybridsorghum överväldigas jag av förtvivlan. När jag står här i det täta fältet tänker jag på de förtrollande scener som aldrig mer kommer att upprepas

Tänk på första citatet. Kritiken mot det moderna Kina i kombination med den inte allt för fulla acceptansen av det traditionella Kinas alla seder gör Mo Yans troliga ståndpunkt unik. Men varför spelar det en sådan roll? Är det inte litteraturen och berättandet som ska hyllas istället för förtäckt kritik mot det moderna Kina och det traditionella Kina? Enligt mig så bör det vara så. Berättandet, ordflödet, rytmik, fantasin, realismen ska ha den högre handen. Men jag kan ändå inte sluta fundera på om alla ”experter” lyckades missa denna förtäckta kritik eller ville ”experterna” inte se den? Kanske låg sorghumfältet för tätt och den enda översiktsbild ”experterna” såg var den röda kommunistfärgen och inte alla kroppar som byborna i Gaomi socken begravt i jorden under det röda fältet?

Köp boken hos:
Adlibris1,2,3,4,5,
Bokus1,2,3,4,5,6,

Artiklar om Mo Yan
Dn1,2,3,4,5,6,7,8,
SR1,2,3,4,5,6,7,


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s