Stephen King – Carrie

163

Författare: Stephen King
Titel: Carrie
År: 1974
Läst utgåva: Bra Böcker, 2010, övers. Bo G.A. Ericsson

Stephen King kan väl anses som en av den moderna skräckens galjonsfigurer. Han har skrivit åtskilliga klassiker som exempelvis ”The Shining” (sv. ”Varsel”), ”Lida” (sv. ”Misery”) och så klart ”Carrie”. Alla tre har blivit ambitiöst filmatiserade genom åren och Brian De Palmas ”Carrie” (1976) hör till en av mina favoritfilmer inom genren. Men det finns en gammal klyscha som lyder att ”boken är bättre i filmen.”. Visst kan det stämma i vissa fall (senaste exemplet som jag kan tänka på är ”The Hunger Games”), men i andra så är det tvärt om (”The Godfather”). Stämmer den gamla klyschan eller står Stephen Kings verk över filmatiseringen?

I ärlighetens namn är det svårt att säga. Det finns en stor utmaning för alla skräckförfattare över hela världen: att göra verklighet av det overkliga genom text. Jag vill tro att Stephen King är medveten om denna paradox när han började skriva ”Carrie”. Upplägget av romanen skiljer sig från den vedertagna berättartekniken. Utdrag från fiktiva biografier, polisförhör, vetenskapliga publikationer m.m. blandas med handlingen som utspelas i tredje person. Vad vill King uppnå med detta berättargrepp? Det enda tänkbara är att han vill skapa en känsla av autenticitet. Lyckas Stephen King?

När jag började läsa ”Carrie” stördes jag av detta berättartekniska grepp. Istället för att främja autenticitet så blev det istället ett ovälkommet avbrott i läsningens rytmik, vilket känns mer förödande än autenticiteten. Jag ställer mig frågan: vad är viktigast? Läsarens rytmik eller textens autenticitet?

En annan skräckförfattare som lyckas ovanligt bra med både rytmik och autenticitet är Sveriges egen John Ajvide Lindqvist utan att använda sig av samma berättartekniska grepp som Stephen King använder sig av i ”Carrie”. Till en början så är utdragen från böcker, polisrapporter osv. ett störande moment, men till slut vänjer läsaren sig och King lyckas skapa en känsla av autenticitet som sällan bemästras av genreförfattare. Tyvärr kanske det är för sent, tyvärr kanske läsaren redan lagt ifrån sig ”Carrie” för att läsa något annat innan denna känsla infunnit sig.

I ärlighetens namn så kan romanens handling kännas en aning juvenil. En tjej från staden Chamberlain, Carrie White, blir mobbad av sina klasskamrater och hennes stränga moder har vävt in sin dotter i märkliga, religiösa övertygelser för sina egna egoistiska syften. Carrie upptäcker att hon besitter telekinetiska krafter vilket kan förändra hennes liv om hon lyckas tämja sin hemlighet. Men handlingen blir nästan pueril om läsaren bara skrapar på romanens yta. ”Carrie” är så mycket mer än en vedertagen realistisk roman om hämnd med mobbing som grund.

Ett första steg är att King ger den mobbade en övernaturlig kraft att slå tillbaka. Genom Stephen Kings fantasier så blir inte Carrie den undergivna utan den dominanta. Detta är dock ett farligt grepp eftersom läsarens sympatier kan ta skada av ett sådant övernaturligt inslag. Huvudkaraktären har inte gjort någonting som förtjänar att hon har kraft att slå ut sina mobbare, visst är mobbingen hemsk i sig och hade kanske fungerat bättre som sympatimätare om vi inte redan från början fått veta att Carrie hade någon slags kraft. Det är här vi finner både berättelsens svagheter och styrkor. Carrie har inte förtjänat sin övernaturliga kraft på något sätt, den bara finns där, vilket gör att hennes agerande kan uppfattas som sympatilöst. Den övernaturliga kraften har alltid funnits där och Carrie behöver knappt bemästra den till fullo för att kunna utöva grotesk hämnd. Denna känslomässiga berg-och-dalbana för läsaren är en farlig, men kanske medveten, balansgång som Stephen King förmedlar.

Vidare finns ett sidospår i vissa av utdragen: den telekinetiska genen. Dessa utdrag är Kings starkaste kort för att framhäva autenticitet. Plötsligt förvandlas hämndberättelsen till rent vetenskapliga och filosofiska termer. Även om telekinesi anses som pseudovetenskap i vår värld så behandlas denna hypotetiska kraft rent vetenskapligt i ”Carrie”. Trots allt finns det, efter händelserna i ”Carrie”, empiriska bevis för telekinesi i den världen. Därför kan jag köpa resonemang om hur forskare och omvärlden ska förhålla sig till personer som har den telekinetiska genen. Här går King in på mer biologiska grunder. När den telekinetiska genen diskuteras i fiktiva utdrag så når ”Carrie” nya höjder. Här diskuteras om huruvida det är en gen som är recessiv eller ej, hur den fungerar genom arv beroende på vem fadern och modern är och vilken typ av genen dina föräldrar bär.

King når sin spets i dessa resonemang eftersom han äntrar okänd mark med hjälp av vetenskapliga publikationer som i vår värld står för något vedertaget och evidensbaserat. Stephen King lyckas äntligen nå den växelverkan mellan autenticitet och rytm i ”Carrie” som få författare inom skräckgenren uppnår. Tyvärr kan läsaren redan ha lagt ifrån sig romanen på grund av den något naiva ytan eller det orytmiska berättargreppet, vilket i så fall får ses som en stor förlust för både läsaren och författaren. Huruvida boken är bättre än filmen låter jag vara osagt. Filmen har ett helt annat flöde än boken, men saknar helt resonemangen kring den telekinetiska genen vilket är en stor förlust för den autentiska känslan hos filmen, men ett stor tillgång i boken.

Köp den hos:
Adlibris1,2,
Bokus1,2,


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: