Månadsarkiv: juni 2013

Mo Yan – Det röda fältet


detrodafaltet kopiera

Författare: Mo Yan
Titel: Det röda fältet (orig. ”Hóng Gāoliáng Jiāzú”)
År: 1987
Läst utgåva: Bokförlaget Tranan, 1997, övers. Anna Gustafsson Chen

När Mo Yan annonserades som nobelpristagare gick flera så kallade ”experter” i väggen. Svenska Akademien och inte minst Göran Malmqvist anklagades för allt möjligt. Allt från jäv till att främja en icke demokratisk regim. Men hur många av dessa ”experter” hade läst något av Mo Yans verk? Hur många hade satt sig in i Mo Yans situation? Jag har egentliga inga empiriska underlag för att påstå att väldigt få hade gjort det, men det var känslan som jag fick. Egentligen spelar det ingen roll om Mo Yans verk är kritiska mot en totalitär regim eller ej. Det är litteraturen som prisas, inte politiken. Mo Yan är kanske inte regimkritisk, men han är heller ingen propagandamaskin som spottar ur sig ytterligheter för att främja en viss partilinje. Ett visst citat ur ”Det röda fältet” känns aktuellt om vi nödvändigtvis måste studera Mo Yans ståndpunkt:
”Vad säger ni om kommunistpartiet?”
Farfar fnös föraktfullt ur ena näsborren.
”Eller ska vi låta nationalistpartiet ta över?”
Farfar fnös ur andra näsborren.
”Just det, just det! Kina måste ha en kejsare! Ända sedan jag var liten har jag läst De tre kungadömena och Berättelser från träskmarkerna, och en sak har jag kommit fram till efter mycket funderande: det som varit splittrat måste förenas, och det som är enat kommer att splittras.”

”Det röda fältet” är en släktkrönika där kriget, det äckliga, det ständigt närvarande hotet, det råa och brutala skildras på ett otäckt realistiskt sätt. Mo Yans skildringar av kroppsvätskor, hjärnsubstanser och tarmar skapar en sfär av realistiska skändligheter som det kinesiska folket fick utstå under japanska invasionen under 30- och 40-talet. Mo Yan räds inte för att ge läsaren råa beskrivningar av alla grymheter, men han växlar mellan skändlighet och skönhet, mellan kamp och kärlek. För Mo Yan skriver inte bara om krig, han beskriver även skönhet i sina naturskildringar, miljöbeskrivningar, i familjesammanhållningen och använder det röda sorghumfältet som växelverkan mellan skändlighet och skönhet.

Romanen utspelar sig på ett destilleri under flera generationer. På denna gård breder sig det stora fältet av röd sorghum ut sig över landskapet. Det är inte sällan vi får läsa om sorghum, dess färg och användningsområden. Mo Yan sveper in läsaren i ett förstående över hur viktig sorghumen är för folket och destilleriet. I byn, som ligger i Gaomi socken, är sorghumen den viktigaste råvaran och används flitigt. Från att täta djupa sår till bröllopsdekoration till sorghumbrännvin. Därmed får sorghumen spela en stark symbolisk roll som beskriver hur livet egentligen ter sig i byn och på gården. Det röda sorghumfältet spelar sin egen roll och nämns så många gånger att fältet känns som en egen karaktär, ett väsen. Vare sig Mo Yan skriver om krig, bröllop eller vardag så finns alltid det röda sorghumfältet närvarande, likt en övervakande varelse eller kraft.

Mo Yan har flera styrkor i sitt berättande. Förutom det sagoliknande symbolismens väsen och beskrivningar av miljö och grymheter har ”Det röda fältet” ett rikt och flerdimensionellt karaktärsgalleri. Färgstarka karaktärer blir till realistiska, trovärdiga porträtt som hämtats ur legender. Jag tänker främst på berättarens farfar Kommendör Yu Zhan’ao, vars liv tillsammans med farmoderns, Jiu’er, berättas i den icke-kronologiska ordning som Mo Yan använt sig av som berättargrepp. Han får legenden om Kommendör Yu och Jiu’er att bli till verklighet, han får det röda sorghumfältet att verka som ett eget väsen, han får den obskyra hemskheten att visa verklighet. Här fyller kanske Mo Yan och ”Det röda fältet” sin viktigaste funktion, att skriva berättelser om krigets hemskheter på ett sätt som blir realistiskt. För alla skändligheter och grymheter som begicks av japanska soldater under det andra sino-japanska kriget är nästan overkligt för någon som aldrig upplevt krigets sadism, det blir bara till en mardröm. Men bilderna stannar vid mardrömmar och blir förhoppningsvis aldrig verklighet. Krigsförbrytelserna, våldtäkterna, det sadistiska dödandet av kinesiska invånare är dock verklighet och ingen mardröm. Som läsare minns jag en passage där en kinesisk karaktär flås levande. Allt för ofta kan författare tendera till att bli överdrivet groteska och meningslösa när liknande händelser ska skildras, men hos Mo Yan blir texten och handlingarnas grymhet en realistisk skildring över den råa sadismen mot människor som ansågs mindre värda.

Men han har fler styrkor än sina realistiska beskrivningar. I en episod ger han släktens familjehundar mänskliga personligheter i ett krigsfullt kapitel som kan liknas vid George Orwells ”Djurfarmen” (”Animal Farm”) och William Goldings ”Flugornas Herre” (”Lord of the Flies”). Även i denna passage finns det röda sorghumfältet närvarande, bland annat som läkemedel för skabb. Jag funderar kring hur lika människan är djuret i en krigssituation. För hos familjens hundar, precis som hos människorna i byn, finns kverulanter, rövare och relationer. Det röda sorghumfältet blir en brygga mellan den mer realismens människa och den magiska realismens hundar. Krig gör människan till djur som sliter fienden i stycken men som även förgör individer i sin egna sfär.

Jag kan inte hitta någon propaganda för en totalitär regim i Mo Yans ”Det röda fältet”. Istället ser jag en stark kritik mot krig och dess hemskheter, beskrivningar över livet i en mindre kinesisk by där fienden består av både det externa hotet från japanerna och interna fiender, där traditionen exempelvis när en kvinna tvingas gifta sig med en spetälsk man på grund av ingifte i finare familj krossas för att låta individens egentliga vilja få segra. När jag läser ”Det röda fältet” slår det mig vilken vågad kritik Mo Yan verkligen levererar, förtäckt i den magiska realismen. Det blir nästan tydligare när släktkrönikan förflyttar sig till nutiden. Sorghumen har mist sin röda färg, det är inte ens riktig röd sorghum längre utan en matt hybridsorgum som saknar utstrålning. Det som en gång var ett vakande väsen, som den gamla kinesiska landsbygden livnärt sig på har blivit till någonting mekaniskt där revolutionens tidvatten och vinstmaximering i det moderna tidens kommuniststyrda Kina dödat det röda sorghumfältets själ.

Omringad av hybridsorghum överväldigas jag av förtvivlan. När jag står här i det täta fältet tänker jag på de förtrollande scener som aldrig mer kommer att upprepas

Tänk på första citatet. Kritiken mot det moderna Kina i kombination med den inte allt för fulla acceptansen av det traditionella Kinas alla seder gör Mo Yans troliga ståndpunkt unik. Men varför spelar det en sådan roll? Är det inte litteraturen och berättandet som ska hyllas istället för förtäckt kritik mot det moderna Kina och det traditionella Kina? Enligt mig så bör det vara så. Berättandet, ordflödet, rytmik, fantasin, realismen ska ha den högre handen. Men jag kan ändå inte sluta fundera på om alla ”experter” lyckades missa denna förtäckta kritik eller ville ”experterna” inte se den? Kanske låg sorghumfältet för tätt och den enda översiktsbild ”experterna” såg var den röda kommunistfärgen och inte alla kroppar som byborna i Gaomi socken begravt i jorden under det röda fältet?

Köp boken hos:
Adlibris1,2,3,4,5,
Bokus1,2,3,4,5,6,

Artiklar om Mo Yan
Dn1,2,3,4,5,6,7,8,
SR1,2,3,4,5,6,7,


Stephen King – Carrie

163

Författare: Stephen King
Titel: Carrie
År: 1974
Läst utgåva: Bra Böcker, 2010, övers. Bo G.A. Ericsson

Stephen King kan väl anses som en av den moderna skräckens galjonsfigurer. Han har skrivit åtskilliga klassiker som exempelvis ”The Shining” (sv. ”Varsel”), ”Lida” (sv. ”Misery”) och så klart ”Carrie”. Alla tre har blivit ambitiöst filmatiserade genom åren och Brian De Palmas ”Carrie” (1976) hör till en av mina favoritfilmer inom genren. Men det finns en gammal klyscha som lyder att ”boken är bättre i filmen.”. Visst kan det stämma i vissa fall (senaste exemplet som jag kan tänka på är ”The Hunger Games”), men i andra så är det tvärt om (”The Godfather”). Stämmer den gamla klyschan eller står Stephen Kings verk över filmatiseringen?

I ärlighetens namn är det svårt att säga. Det finns en stor utmaning för alla skräckförfattare över hela världen: att göra verklighet av det overkliga genom text. Jag vill tro att Stephen King är medveten om denna paradox när han började skriva ”Carrie”. Upplägget av romanen skiljer sig från den vedertagna berättartekniken. Utdrag från fiktiva biografier, polisförhör, vetenskapliga publikationer m.m. blandas med handlingen som utspelas i tredje person. Vad vill King uppnå med detta berättargrepp? Det enda tänkbara är att han vill skapa en känsla av autenticitet. Lyckas Stephen King?

När jag började läsa ”Carrie” stördes jag av detta berättartekniska grepp. Istället för att främja autenticitet så blev det istället ett ovälkommet avbrott i läsningens rytmik, vilket känns mer förödande än autenticiteten. Jag ställer mig frågan: vad är viktigast? Läsarens rytmik eller textens autenticitet?

En annan skräckförfattare som lyckas ovanligt bra med både rytmik och autenticitet är Sveriges egen John Ajvide Lindqvist utan att använda sig av samma berättartekniska grepp som Stephen King använder sig av i ”Carrie”. Till en början så är utdragen från böcker, polisrapporter osv. ett störande moment, men till slut vänjer läsaren sig och King lyckas skapa en känsla av autenticitet som sällan bemästras av genreförfattare. Tyvärr kanske det är för sent, tyvärr kanske läsaren redan lagt ifrån sig ”Carrie” för att läsa något annat innan denna känsla infunnit sig.

I ärlighetens namn så kan romanens handling kännas en aning juvenil. En tjej från staden Chamberlain, Carrie White, blir mobbad av sina klasskamrater och hennes stränga moder har vävt in sin dotter i märkliga, religiösa övertygelser för sina egna egoistiska syften. Carrie upptäcker att hon besitter telekinetiska krafter vilket kan förändra hennes liv om hon lyckas tämja sin hemlighet. Men handlingen blir nästan pueril om läsaren bara skrapar på romanens yta. ”Carrie” är så mycket mer än en vedertagen realistisk roman om hämnd med mobbing som grund.

Ett första steg är att King ger den mobbade en övernaturlig kraft att slå tillbaka. Genom Stephen Kings fantasier så blir inte Carrie den undergivna utan den dominanta. Detta är dock ett farligt grepp eftersom läsarens sympatier kan ta skada av ett sådant övernaturligt inslag. Huvudkaraktären har inte gjort någonting som förtjänar att hon har kraft att slå ut sina mobbare, visst är mobbingen hemsk i sig och hade kanske fungerat bättre som sympatimätare om vi inte redan från början fått veta att Carrie hade någon slags kraft. Det är här vi finner både berättelsens svagheter och styrkor. Carrie har inte förtjänat sin övernaturliga kraft på något sätt, den bara finns där, vilket gör att hennes agerande kan uppfattas som sympatilöst. Den övernaturliga kraften har alltid funnits där och Carrie behöver knappt bemästra den till fullo för att kunna utöva grotesk hämnd. Denna känslomässiga berg-och-dalbana för läsaren är en farlig, men kanske medveten, balansgång som Stephen King förmedlar.

Vidare finns ett sidospår i vissa av utdragen: den telekinetiska genen. Dessa utdrag är Kings starkaste kort för att framhäva autenticitet. Plötsligt förvandlas hämndberättelsen till rent vetenskapliga och filosofiska termer. Även om telekinesi anses som pseudovetenskap i vår värld så behandlas denna hypotetiska kraft rent vetenskapligt i ”Carrie”. Trots allt finns det, efter händelserna i ”Carrie”, empiriska bevis för telekinesi i den världen. Därför kan jag köpa resonemang om hur forskare och omvärlden ska förhålla sig till personer som har den telekinetiska genen. Här går King in på mer biologiska grunder. När den telekinetiska genen diskuteras i fiktiva utdrag så når ”Carrie” nya höjder. Här diskuteras om huruvida det är en gen som är recessiv eller ej, hur den fungerar genom arv beroende på vem fadern och modern är och vilken typ av genen dina föräldrar bär.

King når sin spets i dessa resonemang eftersom han äntrar okänd mark med hjälp av vetenskapliga publikationer som i vår värld står för något vedertaget och evidensbaserat. Stephen King lyckas äntligen nå den växelverkan mellan autenticitet och rytm i ”Carrie” som få författare inom skräckgenren uppnår. Tyvärr kan läsaren redan ha lagt ifrån sig romanen på grund av den något naiva ytan eller det orytmiska berättargreppet, vilket i så fall får ses som en stor förlust för både läsaren och författaren. Huruvida boken är bättre än filmen låter jag vara osagt. Filmen har ett helt annat flöde än boken, men saknar helt resonemangen kring den telekinetiska genen vilket är en stor förlust för den autentiska känslan hos filmen, men ett stor tillgång i boken.

Köp den hos:
Adlibris1,2,
Bokus1,2,


Peace & Love 2013

(Musik)

Jag kanske borde skriva något argt, långt inlägg om att Peace & Love har gått i konkurs och att jag inte får se mina favoriter, Depeche Mode, i min hemstad. Men jag orkar verkligen inte…