Månadsarkiv: november 2012

Till minne av Knut Ahnlund (1923-2012)


Författaren och litteraturvetaren Knut Ahlund har gått ur tiden.
Förutom att skriva intressanta biografier över bl.a. Sven Lidman och Octavio Paz var Knut Ahnlund ledamot i Svenska Akademien.

Dock får hans tid som ledamot ses som rätt stormig. Jag och Knut Ahnlund har brevväxlat en del och jag uppfattade honom som en väldigt trevlig person. Vi talade en del om schack, som både han och jag tyckte om att spela. En endaste gång kom vi in på Svenska Akademien (när vi skrev om Karl Ragnar Gierow) och det var i en rad han skrev att hans tid i Svenska Akademien var ett ”besök på Parnassen som blev ett besök i underjorden”.

Han berättade om sina biografier och att han höll på med en självbiografi som handlade om olika personer han träffat genom åren, samt om Svenska Akademien. Han ville träffas och spela schack med mig.

Sedan kom en bitter artikel i Axess Magazine, ”Akademien inifrån”. Jag tyckte inte om det. Hur förbannad och bitter man än är så bryter man inte det man en gång lovat att inte tala om. Jag fick ett brev från Knut där han uppmanade mig, i min tur, att publicera artiklen överallt, ex. i den tidskrift jag är redaktör för.

Det är inte så här jag vill minnas Knut. Istället vänder jag mig till bokhyllan. Där står en gedigen samling böcker av Knut. Jag slår upp ”Jordens Skönhet”. Han skrev till mig: ”den bok jag kanske är mest nöjd med”.

Jag läser: ”Här i en gammal röjning i skogen snubblar foten på gravar. Lyft på de stora bladen som droppar av sista skyfallet här och stava det långa namet som mossor och lavar sytt över: Dissanyahe Mudiyanselaye Dasanyahe från Ceylons lätta infanteri, 30 sept. 43. age 22. Också den grönsvarta slemmiga stenen är på väg ner i jorden: elefanterna trampar här redan och djungelns höga ridåer dras obevekligt in över scenen.”

Jag publicerade aldrig artikeln ”Akademien inifrån” någonstans. Den publiceringen fick Axess Magazine stå för. Jag spelade aldrig schack med Knut. Jag fick aldrig chans att börja med en spansk öppning. Vi träffades aldrig, men hans böcker och våra brev finns kvar.

Knut Ahnlund blev 89 år gammal.

Af1,
Exp1,
Dn1,
SvD1,2,
Svt1,


Kommentar till Melodifestivalen – Delfinal 1 & 2

(Musik/Television)

Idag presenterade SVT artisterna för delfinal 1 och 2. Visst fanns det några intressanta namn?

Deltävling 1 ser tyvärr väldigt svag ut på papperet. YOHIOs bidrag ska bli intressant att se och höra. Hoppas han sjunger på japanska, det har aldrig hänt i Melodifestivalen. Lyssna på hans låt: ”SKYLiMiT”

Jay-Jay Johansson har även några intressanta låtar i sin katalog. Dock är det covern ”Automatic Lover” som jag tycker är bäst. Möjligtvis kan även Anna Järvinen få mitt ögonbryn att höjas.

I den andra deltävlingen ser jag mest fram emot Louise Hoffsten och Rikard Wolff. Har Louise en ny ”Let the best man win” i bagaget kan hon gå långt.

Exp1,2,
Dn1,
SvD1,


Ny novell av John Ajvide Lindqvist

(Litteratur)

För det första är jag ingen större fantast av deckarlitteratur. Möjligtvis är det mina egna fördomar som sätter käppar i hjulet. För det andra gillar jag inte när kvällspressen försöker sälja bilagor genom olika påhitt. Men idag kunde jag inte låta bli.

Tydligen pågår någon publicering av nyskrivna deckarnoveller på Expressen, i deras söndagsbilaga. Idag var det John Ajvide Lindqvists tur med novellen ”Ett fall i vila”. Ajvide Lindqvist är kanske en av sveriges mest intressanta skräckförfattare, vilket kanske inte säger så mycket med tanke på hur få vi har. Hur som helst är hans romaner rätt så intressanta och läsvärda. Får se om hans nyskrivna novell också är det.


På föreläsning med Göran Malmqvist

(Litteratur)

Igår var jag nog på en föreläsning i Falun där Göran Malmqvist talade om vilka utmaningar som finns när litteratur översätts. Det var oerhört intressant att lyssna, jag tog många anteckningar (vilket är ovanligt för mig) och förhoppningsvis skriver jag en liten artikel i kommande ”Dalapennan” om detta. Man kan nog säga att Malmqvist förgyllde min fredag.


Göran Malmqvist & William C. Woxlin


Jan-Olof Brunila (Swedbank) står för den verkliga skräcken

(Aktuellt)

Vissa saker är inte olagliga, men ändå stötande för den stora allmänheten, och därför ska man inte hålla på med dem” – Jan-Olof Brunila (Swedbank)

Smaka på det citatet. Låt det sjunka in. Vad är det Brunila egentligen säger? Låt det sjunka in.

Man kan tro det handlar om tidelag eller något annat dumt som fortfarande är lagligt. Men nej. Det handlar om skräck- och pornografisk film. Det handlar bl.a. om Roland Hånell som distribuerar och säljer filmer, vilka kan vara krångliga att få tag på om vi inte ska vända oss till piratkopiering (i alla fall när det kommer till filmerna hans företag Dark Entertainment distribuerar). Han gör en stor kulturgärning när han öppnar upp möjligheten att införskaffa sig kulturella yttringar för människor som samlar och är intresserade av dylikt. Dock handlar det inte bara om mig, inte ens bara om Hånell. Det handlar även om människorna som producerar skräck- och pornografisk film/litteratur. Om man hindras få ut sin fullt lagliga film, bok eller vad det nu kan vara, är inte det en inskränkning av vår yttrandefrihet?

Men nu har bankerna (framförallt Swedbank) äntligen sätta stopp för denna hädelse! Inte ska Hånell sälja sådan hädelse till svenska folket! Dessutom måste vi stoppa den här Emma Rosén som säljer självbefläckelselitteratur från det där förlaget Vertigo och barnförbjudna leksaker! Ack och ve! Herregud Sverige får inte bli värre än Sodom och Gomorra! Tack gode god att Brunila och bankerna finns och säger till mig vad som är moral och inte. Det känns verkligen som om bankerna är moralens sanna väktare!

Skämt åsido. Jag är rädd för Brunilas uttalande å Swedbanks vägnar. Det är skräck, på riktigt! Glöm att Freddy Krueger smyger runt i mina drömmar, att Jason lyckas gå ikapp mig med sin machete trots att jag springer, det illamående jag känner varje gång jag tänker på Slaughtered Vomit Dolls eller känna obehag för libertinerna i Markis de Sades ”De 120 dagarna i Sodom”. Brunila slår alla skräckfilmer och all oanständig litteratur som finns i hela världen. Varför? Därför att Jan-Olof Brunila finns på riktigt! Jan-Olof Brunila är inte fiktion och kan säga saker som ”Vissa saker är inte olagliga, men ändå stötande för den stora allmänheten, och därför ska man inte hålla på med dem” utan att känna skam.

Det är nästan så att någon omoralisk herre eller kvinna bör skicka ett exemplar av ”Cannibal Holocaust” och ”Kärlekens språk” (eller om vi nu ska vara riktigt snälla kan någon ofantligt omoralisk herre eller kvinna skicka ett exemplar av ”Kristy and the time machine”), så han får se hädelsen med egna ögon! Fast om Brunila och hans lakejer ska kunna säga att det är omoraliska filmer som svenska folket inte ska se, bör han alltså själv suttit och beskådat spektaklet?

Jag betackar mig dock bankernas ynnest att agera moralisk kompass. Det klarar jag av själv, tack så mycket. En intressant notis i det hela är att Swedbank skyller på regler som VISA och Mastercard har. Vad hände då med uttalandet om att banken ska agera moralisk kompass? Var det bara gallimatias?

Jag hoppas ni förstår att detta egentligen sträcker sig längre än Hånell och Roséns problem med banken och betaltjänster. När börjar bankerna, i skydd av VISA och Mastercard, sätta etiskt värde på andra lagliga saker än skräckfilm och sexleksaker? Vad händer då?

Nej, nu blev jag sugen på att köpa lite skräckfilm… får väl handla från Ginza, CDON eller Discshop. För dessa aktörer får tydligen sälja allt möjligt utan problem! Dessutom kan jag betala med mitt VISA-kort för bästa komfort.

En liknande händelse var på tapeten tidigare i år, där förlaget Smashwords inte fick sälja sin erotiska e-litteratur via Paypal. Både VISA och Mastercard menar att inget av kreditföretagen är inblandat i Smashwords-härvan trots att Paypal påstod det, varför skulle samma företag ställa sig mot Hånell och Roséns företag? Läs om det här:
Suw Charman-Anderson, Forbes: Credit card companies should process payments not censor content

Suw Charman-Anderson, Forbes: VISA denies telling paypal to censor fiction

Bannedwriters: Mastercards letter to banned writers no involvement

Bannedwriters: VISA writes us-back: this is not our doing

In general, Visa takes no position with respect to lawful goods and services bought and sold by the people and the companies who use our payment service.” – citat från Doug Michelman, VISA. Kommentar från Brunila?

SR1,2,
Af1,2,3,
Dn1,2,3,
SvD1,
SVT1,


Nu har bankerna gått för långt! Censurlarmet går på högvarv…

(Aktuellt)

Det är sällan jag blir upprörd över artiklar, men idag hände det!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=5342399

SR har skrivit ett reportage där bankerna, mer eller mindre, förhindrar Roland Hånell att driva sina fantastiska företag Dark Entertainment (som ger ut skräckfilm) och Skrackfilmsbutiken.se (som säljer skräck- och kultfilm). Vad har Hånell gjort för fel? Han distribuerar laglig film som är svåråtkomlig på laglig väg. Är det meningen att vi ska börja med piratkopiering istället? Det som bankerna gör är att sätta värde och förhindra (alt. försvåra) spridning av en slags kulturyttring (film och litteratur) som är helt laglig.

Sedan när ska bankerna bestämma över folket vad som är etiskt korrekt att handla eller ej? Sedan när ska bankerna vara censurens frontfigurer mot kultur som är helt i enighet med Sveriges Rikes Lag? Det är en skrämmande utveckling och en annan börjar undra om vi verkligen bor i ”det fria” Sverige. Är det sådan här demokrati bankerna ska stå för? För inte är det meningen att bankerna ska agera moraliskt kompass för mig som individ? Det klarar jag bra av själv, tack så mycket!

Som avslutning… smaka på det här citatet:
Vissa saker är inte olagliga, men ändå stötande för den stora allmänheten, och därför ska man inte hålla på med dem” – säger Jan-Olof Brunila (Swedbank).

Lästips:
Anna Trobergs (PP) krönika
Per Gudmundssons ledare i Svenska Dagbladet
Dagens Industri


Skräcknovell

Jag hade tänkt bjuda på någonting unikt! En novell jag skrivit! Eftersom jag inte brukar skriva noveller så blir detta lite unikt. Men vad gör man inte? Halloween fortsätter!

FÖRESTÄLLNING

Om tolv timmar ska min analys av Lord Byrons “Fragment of a Novel” vara färdig. Det hörde väl årstiden till att skriva en analys av en klassisk skräckberättelse.
Just Lord Byrons verk är intressant ur många aspekter. Det sägs att ”Fragment of a Novel” är föregångare och inspiration till John Polidoris vampyrklassiker, ”The Vampyre”. Ryktet går längre. John Polidori stal och plagierade Lord Byrons idé. Som vanligt var jag ute i sista minuten. Introduktionen var knappt klar och analysen hade inte påbörjats. Men så länge inspirationen fanns skulle jag nog hinna med.
Jag fascinerades av Lord Byrons karaktär Augustus Darvell. Är han menad som vampyr eller någon annan övernaturlig varelse? Min analys skulle försöka reda ut begreppen. En analys jag inte ens hade påbörjat.
Tolv timmar. Tänk vad mycket tid. Mina fingrar skriver sig varma på tangentbordet.
Berättaren och Darvell hade stannat vid en turkisk begravningsplats mellan Smyrna och Ephesus. Smyrna? Jag inser att min kunskap om turkiska städer är tillräckliga. Egentligen är det ett sidospår men jag måste veta. Efter några sekunders sökande hittar jag information om Smyrna. Tydligen var det en antik stad vid den anatoliska kusten. Jag försökte föreställa mig miljön som Berättaren och Darvell befinner sig i. Det är svårt eftersom jag bara får upp en bild av Sad Hill Cemetery ur ”Den onde, den gode, den fule”. Scenen där Eli Wallach, den fule, springer mot begravningsplatsens mitt, till tonerna av Ennio Morricones musik, är så nära magi vi kan komma.
Jag får sluta med dessa utsvävningar om tiden ska räcka till.
En timme passerar. Det är sent och grannarna har släckt.
Måste ha mat! Hungrig!
Så får det bli!
Jag släpper uppsatsen för ett tag och bestämmer mig för smörgås och mjölk. Det är praktiskt att bo på tjugo kvadratmeter. Kökspentryt är i samma rum som min studieplats. Frågan är om jag kan nöja mig med mjölk? Jag är nog sugen på kaffe, trots allt. Koffeinet bör hålla mig vaken under natten. Kaffet får bryggas medan jag äter.
Hur ska jag fortsätta uppsatsen?
Jag måste bara skriva någonting om storken som hade en orm mellan sin näbb.
Grönt.
Lampan lyser grönt.
På min laptop finns en webbkamera och bredvid sitter en liten grön lampa. När denna lampa lyser betyder det att webbkameran är aktiverad. Rörliga bilder av mig blir nu tillgängliga på internet. Bara för den jag vill. Jag måste acceptera en förfrågan om att visa vad webbkameran filmar. Alltså, om jag inte tillåtit att webbkameran ska starta så ska inte lampan lysa grönt.
Märkligt. Slog väl på den av misstag. Dåligt försök att övertyga om någon som aldrig hänt. Men jag får försöka gå med på en sådan förklaring.
Med ett knapptryck avaktiverar jag webbkameran. Nu är den garanterat avstängd!
Jag släpper uppsatsen och ägnar nästkommande minuter åt att äta smörgås, dricka mjölk och se på några roliga videoklipp. En överviktig man som rasar genom nyis, svartvit katt som leker med en bäbis, ett practical joke som blir misslyckat och så vidare.
Jag klickar mig fram och hamnar på en sida jag känner igen. Det är en så kallad ”screamer”. En video där allting börjar lugnt för att avsluta med ett extremt högt skrik och en plötslig bild på Linda Blair från ”Exorcisten”. Så lättlurad är jag inte. Lite roligt är det allt.
Kaffet är färdigt. Ska bli gott med lite värme. Det står ”C’est la vie” på min mugg. Löjligt uttryck, men muggen är väl fungerande.
Lampan lyser grönt. Igen?
Ja, den lyser grönt. Webbkameran är aktiverad och om någon skulle sitta och chatta med mig skulle personen kunna se mig och min ”C’est la vie”-mugg. Nu är det inte besynnerligt längre. Jag vet att webbkameran var avaktiverad.
Någon eller någonting har aktiverat den på nytt. Men den ska inte fungera på sådant sätt!
Uppsatsen!
Just det! Uppsatsen. Augustus Darvell kan mycket väl vara en av litteraturvärldens mest okända vampyrer och här sitter jag och blir förbryllad över ett tekniskt fel på min dator.
Darvell och Berättaren på en begravningsplats mellan Smyrna och Ephesus. Fokus på din uppgift nu! Jag låter webbkameran stå på och fortsätter skriva.
Äntligen framme vid analysen. Nu blev det tomt. Inspirationen är slut. Luft! Promenad! Det är en rutin jag ofta använder mig av vid inspirationsförlust. Lika bra att gå ut ett tag.
Luften utanför är frisk. Gatubelysningen fungerar och jag börjar gå oplanerat. Först går jag förbi Universitetet. Folktomt, men vackert upplyst. Jag fortsätter planlöst. På andra sidan vägen ligger en kyrkogård. Är det inte lite ironiskt att det ligger en kyrkogård i anslutning till Universitetet?
Stillhet och tystnad. Ingen bil passerar förbi.
Stod alltså Darvell och Berättaren på en liknande plats? Ja, minus den asfalterade stadsvägen.
Jag försöker få inspiration. Kala gravstenar, oengagerade blomsterarrangemang och ett upplyst kapell. Nej. Ingen inspiration.
Om jag fortsätter kommer jag fram till en nattöppen bensinmack. Behöver jag något? Nej. Kaffe finns, smörgås också. Möjligtvis ett ytterligare mjölkpaket. Men det finns tillräckligt, så jag vänder om. Passerar kyrkogården, universitetet och kommer fram till min lägenhet.
Är det något som inte stämmer?
Jag vet inte.
Det är någonting.
Webbkamerans gröna lampa är släckt.
Nej det är den inte!
Jo!
Den lyser ju! Men den lyste inte när du kom in. Jag minns inte. Aktiverades webbkameran när jag gick in i lägenheten? Det kanske den gjorde.
Dagens teknik! Bara krångel!
Jag måste ha kaffe.
Varför kändes det som om någonting var fel?
Det var väl webbkameran? Nej. Det är någonting annat.
Min mugg. ”C’est la vie”. Var inte muggens öra vinklat åt fel håll?
När jag gick ställde jag koppen så att örat var vinklat mot datorn. Nu var den vinklad från datorn. Jag är helt säker på att koppens öra var vinklat mot datorn.
Hällde jag kaffet i termosen? Jag tror inte det. Ändå har någon hällt över kaffet i termosen.
Jag är trött. Jag minns saker fel. Men uppsatsen måste bli färdig! Sömnen får vänta. Sedan får jag väl inbilla mig saker bäst jag vill.
Någon har suttit på stolen. Ja? Det är väl självklart! Du satt ju på stolen innan. När du skrev på uppsatsen senast. Jag satt på stolen. Men nu är den lägre än innan.
Är det inte moderna datorer så är det gamla hederliga kontorsstolar som är defekta! Ämne för en ny uppsats? Inte helt omöjligt.
Den gröna lampan stör mig.
Tanken att någon sitter och tittar på mig är lite obehaglig.
Jag stirrar mot webbkameran. Rakt in i linsen. Rakt in i det svarta. Vem är det som sitter och ser min stirrande blick?
Med lite silvertejp lyckas jag täcka över linsen och återupptagandet av uppsatsen kunde börja. En halvtimmes effektivt skrivande. Tydligen fungerade den inspirationsgivande rutinen idag också.
Jag hör ”The Stripper” av David Rose & His Orchestra. En gammal jazzdänga från 60-talet som användes flitigt av allehanda strippor.
Okänt nummer. Typiskt.
”Ja?”, tröttheten märks när jag inte ens orkar säga mitt efternamn som första replik.
Inget svar.
”Ja? Vem är det?”, hörs det inte något ljud i andra änden?
”Jasså. Vem är det?”
Den gröna lampan lyste fortfarande trots tejpen över webbkamerans lins.
”Jag kan inte se dig”


En kvinnoröst. Kanske en syntetisk kvinnoröst? Vadå? Jag kan inte se dig?
”Nej det hoppas jag!”
Inget svar. Bara tystnad.
Det var nästan som om jag förväntade mig några tunga, djupa andetag från andra änden. Men det var tyst. Hon hade inte lagt på luren.
Med mobiltelefonen vid örat går jag mot fönstret. Jag såg gatubelysningen upptänd från långt borta. Gångarna mellan studentlägenheterna var tomma. Varför stirrade jag up genom fönstret? Jag följde vägarna. Gångvägen till 16a var tom, till 17b var tom, till universitetet var tom. Blicken vandrade fram och tillbaka. Jag följer vägen som leder mot min lägenhet.
Står det inte någon där?
Alldeles nedanför mitt fönster?
Ja. Det står någon där som stirrar upp mot mig.
Sekunderna fortsatte ticka på mobiltelefonen. Hon har inte lagt på.
Jag kunde knappt se vad som stod där ute. Bara den vita bindhinnan.
Det ringer på dörren.
Korridoren är tom, nedsläckt. Dörrklockan kan inte ha ringt av sig själv. Jag sliter blicken från titthålet. Det står ingen utanför.
Mobiltelefonen avger ett ljud. SMS.
”Jag ser dig inte”
Nu fanns ett nummer. Bekant från någonstans.
Är det ingenting mer än stolen, muggens öra och termosen?
Bokhyllan?
Så många gånger jag hade suttit och förkovrat mig i boksamlingens olika ryggar. Nu stämde inte ordningen. John Polidoris ”The Vampyre” var felplacerad.
Mobiltelefonen ringde igen. Tonerna av Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå” avslöjar att det är pappa som ringer. Fantastiskt med ny teknik där jag kan anpassa ringsignalerna efter vem som ringer.
”Pappa!”
Någon svarar.
”Pappa!”
”Vem är det?”
”Vem är det?”
Hur? Det är min egen röst som svarar. Hur går det till? Jag lägger på och ringer pappas nummer på nytt. Ett väl bekant nummer.
Abonnenten kan inte nås. Telefonnumret har upphört.
Är det inte ommöblerat här?
Stod inte nattduksbordet på andra sidan sängen?
Mobiltelefonen ringer igen.
Den gröna lampan släcks och tänds.
Dörren ringer. Det står ingen utanför.
Kylskåpet är tomt. Jag hade ju tillräckligt.
Jag noterar att dörren till badrummet är stängd. Den är aldrig stängd om ingen är där inne.
Hade det verkligen gått fyra timmar? Svara! Det ringer överallt.
Det är ingen i badrummet, men i garderoben då? Nej. Bara kläder.
Men det satt någonting i taket. Någonting teknologiskt. Hade jag satt upp en övervakningskamera i taket? Jag har för mig att jag gjort det. Men varför?
Det står någon nedanför fönstret. Jag ser ögonen.
Dörrklockan ringer.
Korridoren är helt vit.
Som om lamporna var överexponerade.
Bindhinna.
Vad du än gör! Öppna inte dörren!
Låste jag dörren innan jag gick ut? Inte hade jag väl några nycklar med mig? Nej. Jag hade inga nycklar med mig. Om jag inte hade några nycklar med mig, kan jag inte ha låst dörren…