Månadsarkiv: juli 2012

Robert A. Heinlein – Tunnel in the Sky

(Litteratur)

Titel: Tunnel in the Sky
År: 1955
Författare: Robert A. Heinlein

Robert A. Heinlein är en av mina favoritförfattare inom sci-fi genren. Mestadels för hans fantastiska roman ”Starship Troopers” (för vilken han fick ”Hugo Award for Best Novel”), men även för flera av hans andra romaner.

Tänk er en variation av ”Flugornas Herre” och lägg till några delar sci-fi så hamnar vi ungefär i Heinleins ”Tunnel in the Sky” (eller ”Tunneln i skyn”, som den heter på svenska). Vi får följa Rod Walker på hans slutprov i sin kurs om avancerad överlevnad. Provet går ut på att överleva i en helt okänd miljö, endast med sin egna packning. Rod blir skickad till en okänd plats (läs: planet) genom någonting som kallas för ”Ramsbotham jump” (en slags portal som teleporterar, om jag förstått mekaniken rätt).

Efter att ha överlevt i den nya världen under utsatt tid så dyker ingen ny portal upp och istället måste Rod börja blicka framåt och det öde som väntar. Tillsammans med några klasskamrater och elever från andra skolor så börjar ett litet samhälle forma sig.

Heinlein visar läsaren hur en regering, ett samhälle och statsmakt kan formas. Alla har sina idéer om hur det ska fungera, vissa menar att de som har bäst utbildning ska styra eftersom deras kunskapsnivå är högst, vissa tycker att det ska utses en demokratiskt vald ledare medan andra vill att Rod ska forsätta agera ledare, som han gjort sedan samhället skapades.

Heinlein öppnar för intressanta filosofiska frågeställningar kring organisation, ledarskap och det sociala spelet mellan människor; vilken är egentligen mannens roll? kvinnans? Är verkligen demokrati det bästa valet eller kan demokrati vara 4 vargar och 1 får som röstar om kvällens middag?

Heinlein lyckas belysa dessa frågeställningar utan att behöva gå över till den komplexitet som annars kan ligga tung över dessa frågor. Språket är väldigt flödande och lätt att ta till sig, vilket gör att alla kan ta till sig dessa filosofiska fuderingar oavsett bakgrund eller utbildning.

Det som fascinerar mig över Heinlein är hur långt fram i tiden han ligger i sina verk. Ett exempel på detta är ”Ramsbotham jump”, som i princip är Stargate, 40 år innan Stargate.

Bokrecensioner 2012:
Drew Karpyshyn – Mass Effect: Ascension
Dave Wolverton – The Courtship of Princess Leia
L.A. Morse – The Flesh Eaters
Anders Tosse – Ligga i Lund
Peggy Gaddis – Två kvinnor om en man
Stig Sæterbakken – Lämna mig inte
J.T. Edson – Quiet Town
Dennis Cooper – The Sluts
Chuck Palahniuk – Snuff
D. Harlan Wilson – They had goat heads
Eckhartd Gerdes – My Landlady the lobotomist


Dagen efter: Reflektioner över OS-invigningen

(Sport/Television)

Då var OS igång för fulla muggar. Jag sitter och försöker samla tankarna efter OS-invigningen. Det började bra med övergången från bondesamhället och Sir Kenneth Branagh som Isambard Kingdom Brunel. Just i den stunden kände jag att denna invigning hade potential att få 10/10 i betyg. Det fortsatte med James Bond och Drottning Elizabeth II vidare till Rowan Atkinson som var riktigt rolig (som vanligt). Sedan blev jag lite mer konfunderad under musik och dansmedlyt, men det var bra låtval (saknade dock Depeche Mode). Att få se sporthjälten Muhammad Ali var fantastiskt, även om han såg riktigt skör ut. Den obligatoriska inmarschen var outhärdlig, som vanligt.

Men det var tändningen av elden som fick mest uppmärksamhet. Istället för en sportlegend så fick 7 okända, men talangfulla, ungdomar tända elden (Callum Airlie, Jordan Duckitt, Desiree Henry, Katie Kirk, Cameron MacRitchie, Aidan Reynolds och Adelle Tracey). Just att det var sportframtiden som fick tända elden har jag väl egentligen ingenting emot. Men(!) jag trodde det skulle vara någonting mer. Det kan omöjligen vara Danny Boyles vision att tittaren ska fundera: ”Jaha? Är detta elden eller kommer det någonting mer?”.

Jag var nästan säker på att någon legend skulle fortsätta ut ur arenan och tända en större fackla utanför (likt Wayne gretzky i Vancouver senast). Men nej… Istället satt man som ett frågetecken medan Paul McCartney sjöng ”Hey Jude”, som avslutning.

London och Danny Boyles lyckades dra ned på en klockren 10 av 10 till 7 av 10.

Af1,2,3,
Exp1,2,3,4,5,6,7,
Dn1,2,3,
SvD1,2,3,4,5,


Tom Watson visar att gammal är äldst!

(Sport)

Låt mig berätta för er: Golf är en sport likt få andra! Det fick vi bevis på idag! Säg mig hur många sporter det finns där en 63-årig legendar kan slå ut unga världsstjärnor?

Det hände… idag!

Tom Watson (f.1949) är en legend inom golfvärlden. Han har vunnt hela 6 majors och ett antal PGA segrar. Nu för tiden spelar han mest på Champions tour (en tour för lite äldre golfspelare) där han går runt och myser på banorna. Men så händer det varje år: British Open. En major tävling han vunnit tre gånger tidigare (1975, 1980 & 1983). Under 2000-talet så fanns det väl ingen som trodde att en senior skulle ha någon som helst chans att vinna en major, men Tom Watson ville visa annat. 2009 missar han, med en putt, att ta hem en ytterligare major; 26 år sedan sin senaste majorvinst och 34 år sedan sin första! Det blev en saga, med ett lyckligt slut, trots att Watson inte vann utan kom på en hedervärd 2:a¨plats. Men Watson är lika glad för det. Han behöver inte bevisa någonting, han har ingenting att förlora och kan gå runt att mysa på golfbanan, helt olik dagens världsstjärnor som känner sig pressade att prestera.

British Open 2011 gjorde han någonting riktigt unikt; en hole-in-one. Självklart var det den gamle räven som skulle göra en hole-in-one och klarar kvalgränsen. Han slutade på en delad 22:a plats, men var lika glad för det och fortsatte gå runt och se ut som världens mysfarbror på banan.

I år tävlar Tom Watson i British Open, som så många gånger förr. Tävlingens andra dag och sista dagen att ta sig vidare, över kvalgränsen. Tom Watson slår en birdieputt som inte går i hål, det är bara en liten smekning kvar. Men istället för att markera bollen, plocka upp den och andas ut så spelar han. Det slutade med en bogey och Watson går upp på +4 i sitt resultat. Ett +4 kommer med all garanti betyda att Watson får packa ihop sina saker och återkomma nästa år, eftersom gränsen kommer som lägst gå vid +3. Men han har en chans kvar, han är tvingad att slå en birdie på 18:e hålet, vilket är banans sista.

Hans uppspel till green är inte allt för bra. Men bollen landar i alla fall på green. Det är en lång promenad för Tom. Under denna promenad fram till greenen undrar jag vad som rör sig i Tom Watsons huvud. 1971, samma år som han debuterade som professionell golfspelare, fick han sin examen i psykologi. Jag undrar om han har någon hjälp av sin akademiska bakgrund inom ämnet som bl.a. berör hjärnan, beteenden och våra tankar? Publiken reser sig upp, alla jublar, alla applåderar den gamle legenden. Vem tror att han kommer sätta sin långa putt? Jag och publiken med mig hoppades, men trodde vi verkligen på det helhjärtat? Det var ändå en väldigt lång putt som måste slås direkt i hål. Tom Watson ler och vinkar åt publiken, han ser ut som den mysfarbror han är. Det känns som om han tycker om att vara här, inte direkt för tävlingen, utan för kärleken till sporten.

Tom Watson är som en sagobok. Varje gång man slår upp boken om Tom Watson finns en ny saga om hur han, den åldrande golfspelaren, slår ut spelare som kan vara mer än 32 år yngre. Sagorna slutar inte alltid bra, vissa kan vara lite hemska likt Bröderna Grimms sagor. Men Tom Watson finns alltid där med sitt leende och värmande utstrålning.

Tom Watson sänker putten på 18:e och sista hålet, klarar kvalgränsen i British Open för 25:e gången i sin karriär och slår ut några av dagens stora golfstjärnor som Mickelson, Love III, Cink (som slog Watson i särspelet 2009 för vinst), Kevin Na, Coetzee, vår egen Daniel Chopra och trojkan Rose, Schwartzel & Garcia vilka ligger rankade topp 25 i hela världen. Coetzee är för övrigt 37 år yngre än vad Tom Watson är. I vilka sporter kan en 37 år äldre deltagare slå en yngre? Inte är det många… Men vad bryr sig Watson om det? Han går bara runt på golfbanan och myser ödmjukt, inte för att han slagit ut alla dessa yngre spelare utan för att han älskar sporten. Det om något gör han mer legendarisk än alla hans majorvinster tillsammans. Det är en saga, som jag aldrig vill ska ta slut… Tom Watson, han som gör det omöjliga, möjligt.

Nu är det två spännande slutspelsdagar kvar!

Af1,
Exp1,2,3,
SvD1,


Drew Karpyshyn – Mass Effect: Ascension

(Litteratur)

Titel: Mass Effect: Ascension
År: 2008
Författare: Drew Karpyshyn

Mellan hösten 2011-våren 2012 sögs jag in i ett helt nytt universum: Mass Effect. Idag så består dock inte ett tv-spel endast av spelet i sig själv, utan även av en massa kringliggande prylar. I detta fall så handlar det om denna roman. Om du inte är hemma i Mass Effect-universumet så finns det verkligen ingen anledning att läsa Ascension. Men om du är en del av detta fantastiska universum så finns det all anledning, om du ska trycka ur det mesta från din spelupplevelse.

Mass Effect: Ascension handlar om Gillian, ett barn som lider av autism men som är ett biotiskt underbarn. Hon blir lämnad av sin drogmissbrukande adoptivfar, Paul Grayson, för att delta i ”The Ascension Project” som ska lära henne att utnyttja sina krafter till fullo.

För att göra en lång historia kort så blir Gillian attackerad av agenter från en organisation kallad Cerberus. Hon klarar sig men blir ändå kidnappad av Cerberusagenten Pel. Nu börjar ett hysteriskt räddningsuppdrag med Kahlee Sanders och Hendel Mitra från projektet i framkant samt Paul Grayson som en tredje part i dramat.

Som jag skrev innan är detta ingen bok för en som aldrig spelat Mass Effect, flera uttryck och platser kan inte förstås av andra. Som science fiction alster kan det dock finnas lite mer att önska, för den som inte är insatt men ändå ger sig an alla uttryck och terminologi. Om du har spelat Mass Effect är dock denna bok ett ypperligt tillfälle att fördjupa dig i Mass Effect-universumet, för vem vill inte bara vävas in i denna mystiska värld så många gånger som möjligt?

Köp boken:
Adlibris, Bokus

Bokrecensioner 2012:
Dave Wolverton – The Courtship of Princess Leia
L.A. Morse – The Flesh Eaters
Anders Tosse – Ligga i Lund
Peggy Gaddis – Två kvinnor om en man
Stig Sæterbakken – Lämna mig inte
J.T. Edson – Quiet Town
Dennis Cooper – The Sluts
Chuck Palahniuk – Snuff
D. Harlan Wilson – They had goat heads
Eckhartd Gerdes – My Landlady the lobotomist


Måndag… You make me feel so young…

(Musik)


Äntligen en fungerande dator…

Efter det stora datorhaveriet här hemma så har jag tvingats skriva inlägg på en smartphone. Dock är detta löst och jag har en ny laptop… så nu kan ni vänta er lite fler inlägg!

Trevlig sommar!


Higgsbosonen enkelt förklarat…

(Vetenskap)

Trevlig helg!