Utdrag ur ”När vi var världsmästare”

Som julklapp från mig till er läsare hade jag tänkt att bjuda på någonting som är lite smått unikt. Ni som följt mig vet att jag håller på med en roman som heter ”När vi var världsmästare (Eutanasi för oss skendöda)”. Den är nästan helt klar och till julen 2011 tänkte jag bjuda på ett utdrag som utspelar sig under jultid och där jultomten nämns.

I korta drag handlar romanen om den smått förvirrade, utsvävande och filosoferande studenten Viktor som studerar på ett Universitet. Väl där träffar han på ett gäng personligheter som kallas för Kollektivet, som alla är universitetsstuderande och dricker alkohol för det mesta, prokastinerar sina akademiska arbeten och filosoferar kring allt. Men han träffar även på kvinnor… ett sådant möte ska vi få läsa om i detta utdrag. Det handlar om första gången han träffar på Therese (en karaktär som min andra roman handlar om). Platsen är en busshållsplats under en snöig decemberdag…

——————–

”Jag brukar tala för mig själv på ljudfrekvenser jag inte behärskar att höra i stängda rum. När jag går ut ur rummet har jag inte lärt mig någonting. Det är vid sådana tillfällen som jag väljer att börja om från noll. Min skugga blir då som det expanderande universumet, det tar flera minuter för mig att uppfatta att jag ens har en skugga och vid det laget har jag redan slutat bekymra mig. Det är en dag, jag undrar hur en hel vecka ser ut, jag tappar intresset för dagarna i mitten någonstans. Jag önskar att jag kunde träffa en kvinna som lever en halv vecka så kan vi leva en hel tillsammans, men det skulle ändå inte fungera, jag skulle längt så mycket till helgen att jag skulle tappat intresse för alla andra dagar, därför firar jag inte helg. Jag brukar betrakta mig själv i spegeln samtidigt som jag funderar om han på andra sidan har det lika miserabelt som jag. Jag brukar fråga om han har det lika miserabelt som jag; han brukar svara att jag ställde samma fråga igår. Jag tog bort spegeln efter ett tag. Vill du veta varför jag tar bort spegeln? Frågade jag. Va? Svarade han. Är det du som tömmer kylskåpet på mat? Hans tystnad var talande. Jag har slutat äta mat på privata platser, jag gillar inte hur allt stirrar på mig när jag äter; som om bokhyllan var avundsjuk på att jag äter lövbiff medan den endast fick pytt i panna. Om jag äter ute på restaurang så stirrar ingen snett på mig om jag beställer in lövbiff, i alla fall inte om jag äter på rätt restaurang”

Det slår mig att jag står och pratar för mig själv, igen. Jag dricker lite ur min kaffemugg. Det är meningen att kaffet ska värma i decemberkylan, men jag vet inte om det hjälper. Kaffemuggen är gjord av plast, jag funderar över om det är min femte mugg kaffe som jag dricker idag. Jag brukar inte räkna med dagens tre första kaffekoppar eftersom mina tre första koppar kaffe ändå inte hjälper, så jag tror att jag är på min femte vilket alltså skulle bli min åttonde enligt alla andras sätt att räkna.

En buss stannade vid hållplatsen som jag stod vid.
”Går den här till Universitetet?” frågade jag busschauffören när dörrarna öppnades.
”Ja”
”Bra, då tar jag nästa”
Busschauffören såg underligt på mig medan jag tog en ytterligare sipp kaffe från min plastkaffemugg. Han stängde dörrarna och körde vidare.

”Det är som när jag missade min trettioårs fest. Mina vänner hade hyrt lokal och bjudit in massvis med folk, folk som jag inte känner. Jag förstår inte varför folk jag inte känner skulle komma på min trettioårs fest, jag kom inte på deras. Sedan kom jag på att jag inte ens är 30 vilket gjorde situationen mer pinsam än när den var då okänt folk kom förbi för att fira en för dessa personer ett okänt födelsedagsbarn. Men jag led inte, jag var ju inte ens där. Det var värre för mina vänner som planerade hela festen. Jag brukar fundera på vilka som hade minst koll, jag som inte dök upp på min trettioårs fest trots att jag inte fyllde trettio eller mina vänner som arrangerade festen.”

En kvinna kommer fram till busshållsplatsen. Hon verkar stressad. Är man stressad när man drar handen konstant i sitt blonda hår? Isåfall är hon stressad, annars är hon bara glad att se mig.

”Va?” frågar hon. Det är då jag kommer på att jag står och pratar för mig själv, åter igen.
”Är det dig jag brukar ringa när jag behöver få alla möbler ommöblerade?” frågade jag. Hon slutade dra sin hand i håret och såg på mig med en konstig min.
”Nej, kanske inte, men du liknar honom, killen som brukar komma och ordna det åt mig. Min psykolog säger att jag missuppfattade hans ordination om att jag behövde få lite omväxling i tillvaron. Dock har jag betalat för ett års ommöblering, varje dag. Så jag behöver inte gå ut lika ofta som förr, när det är slut börjar jag om från noll; och vad har jag lärt mig? Ingenting. Därför är mödan inte värd. Så om du skulle vilja kunde du få ta över ommöbleringkillens jobb och få hans lön. Det skulle i alla fall göra så att jag skulle få något vackert att se på medan min tillvaro kontinuerligt förändras, det finns nämligen inga fönster där jag bor, men jag är inte helt säker då min trettiotvåkvadratmeters lägenhet inte är helt utforskad, ursäkta jag fick inte ditt namn?”

Jag drack litet av kaffet. Hon tvekade först, men så fick jag se ett leende och hon gav med sig.
”Jag heter The-”
”När jag tänker efter spelar det ingen roll” avbröt jag.
”Jag är nog lite för ointresserad av dig, du ser ju inte ut som någon intressant person. Inte för att du är blond utan för att faktum är, du tänkte säga ditt namn till en främling bara för att han bad om det, vilket ger mig en känsla av att vi aldrig kommer ha några intressanta diskussioner. Du vill tala skvaller, jag existens. Det är därför vi finns till, för att diskutera varför vi finns till. Vi talar så mycket om vår egen existens att vi missar alla vardagar och så blir det helg, jag firar inte helg. Det är ingen idé, det är bättre om du ger mig ditt nummer, då kan jag försäkra mig om att du verkligen existerar, för jag är osäker på om du är en konstruerad inbillning skapad av mig själv eller om du bara väntar på bussen. Kan du verkligen bli intressant genom att vara dig själv?”

Hon började dra sin hand genom det blonda håret igen. Efter en noggrannare rekognosering ser jag att hon är rätt så propert klädd, en röd lång rock av något slag som skär sig med snön som ligger på marken. Det hårda snöfallet har gjort att snöflingor har lagt sig på rockens axlar. Jag hinner fundera lite snabbt på om textilmaterialet absorberar det våta i snöflingan innan tanken bryts av hennes röst. ”Jag gillar att diskutera om djupa saker” säger hon.

”Jag tvivlar på det, hur många gånger har du öppnat en tom byrålåda för att på femtiofemte försöket hitta ett exemplar av gårdagens tidning inuti, utan att du ens är prenumerant?”
”Det har aldrig hänt mig”
”Det har hänt mig”
”Det tvivlar jag på”
”Bra, nu börjar vi komma någonvart, vart ska du?”
”Till centrum”
”Den gick precis”
”Nej, det var den som gick till Universitetet” hävdade hon.
”Man vet aldrig, jag satte mig på en buss till Tågstationen, jag skulle hem och fira jul med familjen förra året. Det slutade med att jag fick vara jultomte hos busschaufförens farföräldrar; ända tills jag förstod att familjen inte firade jul och att farföräldrarna hade gått bort för längesedan. Därför undviker jag helst kommunal trafik.”

”Men du står ju här nu?”
”Ja men det är bara för att se vilka som är busschaufförer. Om det är samma busschaufför på både bussen som går till Universitetet och den som går till Centrum så har jag hamnat rätt och behöver inte åka någon buss eftersom jag då redan står utanför min lägenhet”

En buss stannade vid busshållsplatsen. När bussdörren öppnades frågade jag,
”Vart går bussen?”
”Till Centrum, ska ni med?”
”Nej, vi står redan utanför min lägenhet”
Jag backade och hon gick inte på, så bussen lämnade hållplatsen.

”Jag tror att jag tar en promenad till Centrum istället” sa hon och gick förbi mig. Snöflingorna började åter falla på den röda rockens textil. Jag tog en klunk av kaffet och såg på hennes nätta steg och tog en ytterligare klunk, det var snart slut och jag behövde gå till kiosken för att köpa en ytterligare kopp eftersom jag inte var helt säker på om detta var min femte eller åttonde kopp för dagen.

——————-

GOD JUL! FRÅN WILLIAM C. WOXLIN


One response to “Utdrag ur ”När vi var världsmästare”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: