Månadsarkiv: december 2011

Några av filmhistoriens vackraste scener


Dags för en liten nedräkningslista såhär under Nyårsafton. Jag presenterar några (10st) av filmhistoriens vackraste scener! Jag varnar dock för SPOILERS, eftersom vissa scener avslöjar filmens slut.

10 Adam Sandler har alienerat sig totalt från familjen (ur ”Click”)

9 Kompositören Salieri är bortglömd från historien(ur ”Amadeus”)

Varför? Förstå den sorg och misslyckande känslan som kompositören Salieri känner. Prästen som sitter med honom kommer inte ihåg något av hans mästerverk, men vet direkt vilken låt Salieri spelar, när han spelar sin störste konkurrent: Mozart.

8 John Hammond (Richard Attenborough) visar upp sitt livsverk (ur ”Jurassic Park”)

Varför? Ett livsverk som visar sig vara helt ofattbart visar sig vara sant. Paleontologerna Dr.Grant & Dr.Sattler blir helt överrumplade, dinosaurier, utdöda sedan länge och som paleontologerna gräver fram ur jorden står nu livs levande framför deras ögon. Lägg sedan till helt fantastisk musik av John Williams.

7 Charlie Chaplin, som diktatorn, dansar till Wagner (ur ”The Great Dictator”)

Varför? Charlie Chaplin lyckas summera på ett intressant sätt som hur despoter fungerar. Symboliken är tydlig; man kan inte äga hela världen. Intressant att Chapling valde just att dansa till Wagner, som var Hitlers favoritkompositör.

6 Superdatorn HAL 9000 blir avprogrammerad (ur ”2001 – A Space Odyssey”)

Varför? Människan vinner över maskinen. En livsfarlig superdator står helt hjälplös när astronauten Dave kopplar bort datorns minne. Det enda datorn kan göra är att be för sitt liv, utan att fysiskt kunna göra någonting. Hjälplösheten har sällan symbolerats så pass bra.

5 He Who Saves One Life Saves the World Entire; Schindler (Liam Neeson) har räddat flera av sina judiska arbetare från nazisterna, men anser att han kunde räddat ännu fler (ur ”Schindler’s List”)

Varför? Leam Neeson spelar sin roll

4 Il Tirello, trippelduellen mellan Clintan, Lee Van Cleef & Eli Wallach (ur ”Den onde, den gode, den fule”

Varför? Sergio Leone lyckas skapa en otroligt vacker duell mellan tre män. Två ska dö, en ska stå kvar. Lugnet hos Clint Eastwood, kylan hos Lee Van Cleef och osäkerheten hos Eli Wallach. Tre komponenter som gör spelet helt öppet.

3 Cobra Verde (spelad av Klaus Kinski) dör av ‘utmattning’ (ur ”Cobra Verde”)

Varför? Klaus Kinski är en av filnhistoriens bästa skådespelare, Werner Herzog en av filmhistoriens bästa regissörer. Tillsammans blir det magi.

2 Fred Astaire & Ginger Rodgers sjunger ”Cheek to Cheek” och dansar (ur ”Top Hat”)

Varför? Lugnt och skönt att se Astaire och Rodgers dansa lugnt istället för att hysteriskt steppa loss (även om det är lite stepp mot slutet). Astaire & Rodgers har en helt fantastisk kemi mellan sig, något som få filmpar har idag. ”Cheek to Cheek” är även en av filmhistoriens bästa låtar.

1 Faderns död (ur ”Big Fish”)

Varför? Sonen berättar för sin döende far, samt begravningen där det visar sig att faderns tokiga fantasihistorier, som han alltid berättat om sitt liv verkligen är sanna.

SÅ STÅR CHAPAGNEN PÅ KYLNING! GOTT NYTT ÅR!


Utdrag #2 ur ”När vi var världsmästare”


Jag bjuder på ett ytterliga utdrag från min kommande roman ”När vi var världsmästare (Eutanasi för oss skendöda)”. Det har ett litet nyårstema, så det passar ju bra nu på nyårsafton.

Viktor (protagonisten; den smått förvirrade, filosoferande universitetsstudenten), ska köpa raketer till den stora festen med Kollektivet (en märklig grupp av studerande prokrastinerare). Notera att Filantropen är en av romanens karaktärer och inget annat.

—————————————-

Så kom nyårsafton. Therese hade åkt hem till sina föräldrar och jag borde gjort detsamma. Men jag blev kvar i den snöfyllda staden. Kollektivet skulle arrangera nyårsfest och jag fick skriva på ett kontrakt om att inte åka hem över nyår, repressalierna vid kontraktsbrott minns jag inte riktigt. Sagt och gjort, första nyåret som inte firades med familjen.
”Jag vill ha koppar, kalcium, kalium och natrium i mina raketer”, jag stod i en lada utanför centrum. Filantropen hade sagt att detta var bästa stället att köpa fyrverkeripjäser.
”Om du vill pricka Ikaros innan han flyger in i månen ska du handla i Ladan! Där finns det pyroteknik för alla ändamål! Det kommer bli en pyroteknisk afton vill jag lova, vid tolvslaget är det vi som ska synas och höras mest till tonerna av ”I wanna be like you”, som det orangutanghus vi är! Allt annat är en förlust!”
Jag lyssnade inte så noga på vad han sade, men att Ladan hade bra fyrverkerier fick jag lov att tro på. ”I wanna be like you”, Djungelbokens svängigaste jazzlåt, Louis Prima i fin form. Det var hans band som spelade med honom i den låten, Sam Butera & The Witnesses. Bandets version ratades av George Bruns i filmen, men Louis Prima fick ändå sjunga som Kung Louie. Versionen i filmen har ett mer orkestralt jazzljud än Primas version med Sam Butera & The Witnesses. Självfallet är bandets version avsevärt svängigare, men filmversionen är lite jazzigare.
”Vilken version?”, frågade jag Filantropen.
”Vadå, vilken version?”
”Jo, ska vi spela Primas filmversion? Eller den som han gör tillsammans med sitt band, Sam Butera & The Witnesses?”
”Vad är skillnaden?”, jag suckade. Egentligen orkade jag inte förklara vilka stora skillnader det fanns mellan inspelningarna, så jag behövde förenkla. Det här med att förenkla saker man ska berätta tycker jag är drygt, man får lov att lägga sig på en nivå under sin egen för att någon ska förstå, vilket kräver en massa kraft. Istället för att personen som inte förstår anstränger sig, så blir det jag som måste anstränga mig. All onödig ansträngning är onödig ansträngning.
”Filmversionen är lite jazzigare medan bandversionen är mer swing.”
”Då tar vi den med mer swing”
”Vad menar du?”, frågade kassörskan.
”Jag vill ha koppar, kalcium, kalium och natrium i mina raketer” , svarade jag. Hon verkade inte vara den kassörska som brydde som om vad som såldes, huvudsaken var att hon skulle få pengar till att köpa någonting fint till sig själv. Visst kunde jag unna henne något fint, nu när hon måste stått här en hel arbetsdag på nyårsafton.
”Jag förstår inte vad du menar! Att du inte kan köpa som alla andra? Vad är det för fel på dig? Jag tänker inte stå här och ta en massa skit från dig!”, hon röt till rätt så hårt och började gestikulera. Jag är nog en av få som blir lite rädd för låten ”I wanna be like you”. Jag menar här har vi en orangutang som vill bli lik en människa, kunna göra upp eld. Tänk vilken skrämmande tanke, Djungelboken är början till en dystopisk framtid där orangutanger blir mer som oss. Bara tanken av att vilja göra upp eld skrämmer mig. Vilket blir nästa steg? Ska Kung Louie kräva att få integreras i samhället som en jämlike? Jag tänker på ”Apornas Planet”, var det så allt började? Kung Louie som ville göra upp eld, blev till människans förgängelse. Jag har aldrig sett Rudyard Kipling som någon profet, men jag gör mig själv osäker.
”Men Rudyard Kipling var inte profet, eftersom Kung Louie är ett påfund av Disney och karaktären finns inte ens med i boken!”, kassörskan blev tyst, men började snart skälla ut mig ännu mer. Alltså är det Walt Disney som är profeten. Kung Louie, med fingrar och jazzig röst vill bli som en människa. Kanske han redan har blivit människa och lärt andra orangutanger, i så fall har vi en armé av orangutanger som går runt på våra gator, har våra jobb och äter våra maträtter. En latent väntan på den första attacken, plötsligt är jag omringad av militanta orangutanger som dräper utan nåd.
En ny kassörska gick fram till disken och frågade vad mitt problem var.
”Jag vill ha koppar, kalcium, kalium och natrium i mina raketer”
”Varför då?”
”Koppar ger en blå färg, kalcium ger rödorange, kalium ger en violett färg, natrium ger en gul färg. Ska det vara så svårt?”
”Jag vet inte, men det går inte att färgbestämma raketerna här i butiken”, hon skakade sakligt på huvudet.
”Jag kan alltså inte bestämma min egen färgkombination på raketerna?”
”Nej, det kan ni inte”, jag suckade åt hennes bestämda röst. Filantropens idiotiska påstående om att Ladan var bästa stället att köpa fyrverkerier verkade vara verklighetsfrånvänt.
”Då betackar jag mig denna ynnesten”, när jag gick ut ur Ladan kunde jag höra hur kassörskorna viskade till varandra, någonting om ”dumma människa” och ”eld”. Visst var det så att deras händer var ovanligt håriga? Båda hade orangebrunt hår. När jag kommer till Kollektivet måste jag försöka stoppa Filantropens idé om att spela ”I wanna be like you” under tolvslaget, man vet aldrig vad för latenta krigskommandon som Louis Primas röst kan utlösa.


Bortgågna, året 2011

Tänkte ta ett inlägg för att minnas bortgågna kända personer, 2011, som har betytt mycket, inspirerat mig eller som jag bara tycker är allmänt tragiskt…


Johannes Heesters (”Jopie”, världens äldsta aktiva skådespelare; rekommenderad film: ”Immer nur Du”)


Birgitta Trotzig (författare; ledamot i Svenska Akademien. Rekommenderad läsning: ”Sjukdomen” eller ”Dykungens dotter”)
Claude Choules (krigsveteran; sistlevande som varit aktiv under både första och andra världskriget. Rekommenderad läsning: hans bok ”The Last of the Last”)
Christopher Hitchens (författare, journalist; ateist och burdus religionskritiker. Rekommenderad läsning: ”God is not great”/”Du store gud?”)


Clarence Clemons (musiker; saxofonist i Bruce Springsteen & Thr E Street Band; Rekommenderad lyssning: saxofonsolot i ”Jungleland”)
Ingrid Luterkort (skådespelare; Rekommenderad film: ”Barnen från Frostmofjället” och läs: ”Om igen Herr Molander”)
Barbara Kent (skådespelare; främst känd för sina stumfilmer, rekommenderad film: ”Flesh and the Devil”)

samt…
Ingvar Wixell (operasångare), Lasse Brandeby (skådespelare), Sven Tumba (ishockeyspelare), Gaby Stenberg (skådespelare), Stefan Liv (hockeyspelare), Sif Ruud (skådespelare), Amy Winehouse (sångerska), Sven ”Plex” Petersson (journalist), Ryan Dunn (jackass), Dolores Fuller (skådespelare), Seve Ballesteros (golfspelare), John Barry (kompositör), Gerry Rafferty (musiker), Pete Postlethwaite (skådespelare), Laila Westersund (skådespelare), Gary Moore (musiker), Lena Nyman (skådespelare), Elizabeth Taylor (skådespelare), Michael Gough (skådespelare), Lasse Eriksson (komiker), Leif ”Burken” Björklund (musiker), Ragnar ”Rock-Ragge” Nygren (musiker), Sven Lidman (lexikograf)


Johannes Heesters 1903-2011


Utdrag ur ”När vi var världsmästare”

Som julklapp från mig till er läsare hade jag tänkt att bjuda på någonting som är lite smått unikt. Ni som följt mig vet att jag håller på med en roman som heter ”När vi var världsmästare (Eutanasi för oss skendöda)”. Den är nästan helt klar och till julen 2011 tänkte jag bjuda på ett utdrag som utspelar sig under jultid och där jultomten nämns.

I korta drag handlar romanen om den smått förvirrade, utsvävande och filosoferande studenten Viktor som studerar på ett Universitet. Väl där träffar han på ett gäng personligheter som kallas för Kollektivet, som alla är universitetsstuderande och dricker alkohol för det mesta, prokastinerar sina akademiska arbeten och filosoferar kring allt. Men han träffar även på kvinnor… ett sådant möte ska vi få läsa om i detta utdrag. Det handlar om första gången han träffar på Therese (en karaktär som min andra roman handlar om). Platsen är en busshållsplats under en snöig decemberdag…

——————–

”Jag brukar tala för mig själv på ljudfrekvenser jag inte behärskar att höra i stängda rum. När jag går ut ur rummet har jag inte lärt mig någonting. Det är vid sådana tillfällen som jag väljer att börja om från noll. Min skugga blir då som det expanderande universumet, det tar flera minuter för mig att uppfatta att jag ens har en skugga och vid det laget har jag redan slutat bekymra mig. Det är en dag, jag undrar hur en hel vecka ser ut, jag tappar intresset för dagarna i mitten någonstans. Jag önskar att jag kunde träffa en kvinna som lever en halv vecka så kan vi leva en hel tillsammans, men det skulle ändå inte fungera, jag skulle längt så mycket till helgen att jag skulle tappat intresse för alla andra dagar, därför firar jag inte helg. Jag brukar betrakta mig själv i spegeln samtidigt som jag funderar om han på andra sidan har det lika miserabelt som jag. Jag brukar fråga om han har det lika miserabelt som jag; han brukar svara att jag ställde samma fråga igår. Jag tog bort spegeln efter ett tag. Vill du veta varför jag tar bort spegeln? Frågade jag. Va? Svarade han. Är det du som tömmer kylskåpet på mat? Hans tystnad var talande. Jag har slutat äta mat på privata platser, jag gillar inte hur allt stirrar på mig när jag äter; som om bokhyllan var avundsjuk på att jag äter lövbiff medan den endast fick pytt i panna. Om jag äter ute på restaurang så stirrar ingen snett på mig om jag beställer in lövbiff, i alla fall inte om jag äter på rätt restaurang”

Det slår mig att jag står och pratar för mig själv, igen. Jag dricker lite ur min kaffemugg. Det är meningen att kaffet ska värma i decemberkylan, men jag vet inte om det hjälper. Kaffemuggen är gjord av plast, jag funderar över om det är min femte mugg kaffe som jag dricker idag. Jag brukar inte räkna med dagens tre första kaffekoppar eftersom mina tre första koppar kaffe ändå inte hjälper, så jag tror att jag är på min femte vilket alltså skulle bli min åttonde enligt alla andras sätt att räkna.

En buss stannade vid hållplatsen som jag stod vid.
”Går den här till Universitetet?” frågade jag busschauffören när dörrarna öppnades.
”Ja”
”Bra, då tar jag nästa”
Busschauffören såg underligt på mig medan jag tog en ytterligare sipp kaffe från min plastkaffemugg. Han stängde dörrarna och körde vidare.

”Det är som när jag missade min trettioårs fest. Mina vänner hade hyrt lokal och bjudit in massvis med folk, folk som jag inte känner. Jag förstår inte varför folk jag inte känner skulle komma på min trettioårs fest, jag kom inte på deras. Sedan kom jag på att jag inte ens är 30 vilket gjorde situationen mer pinsam än när den var då okänt folk kom förbi för att fira en för dessa personer ett okänt födelsedagsbarn. Men jag led inte, jag var ju inte ens där. Det var värre för mina vänner som planerade hela festen. Jag brukar fundera på vilka som hade minst koll, jag som inte dök upp på min trettioårs fest trots att jag inte fyllde trettio eller mina vänner som arrangerade festen.”

En kvinna kommer fram till busshållsplatsen. Hon verkar stressad. Är man stressad när man drar handen konstant i sitt blonda hår? Isåfall är hon stressad, annars är hon bara glad att se mig.

”Va?” frågar hon. Det är då jag kommer på att jag står och pratar för mig själv, åter igen.
”Är det dig jag brukar ringa när jag behöver få alla möbler ommöblerade?” frågade jag. Hon slutade dra sin hand i håret och såg på mig med en konstig min.
”Nej, kanske inte, men du liknar honom, killen som brukar komma och ordna det åt mig. Min psykolog säger att jag missuppfattade hans ordination om att jag behövde få lite omväxling i tillvaron. Dock har jag betalat för ett års ommöblering, varje dag. Så jag behöver inte gå ut lika ofta som förr, när det är slut börjar jag om från noll; och vad har jag lärt mig? Ingenting. Därför är mödan inte värd. Så om du skulle vilja kunde du få ta över ommöbleringkillens jobb och få hans lön. Det skulle i alla fall göra så att jag skulle få något vackert att se på medan min tillvaro kontinuerligt förändras, det finns nämligen inga fönster där jag bor, men jag är inte helt säker då min trettiotvåkvadratmeters lägenhet inte är helt utforskad, ursäkta jag fick inte ditt namn?”

Jag drack litet av kaffet. Hon tvekade först, men så fick jag se ett leende och hon gav med sig.
”Jag heter The-”
”När jag tänker efter spelar det ingen roll” avbröt jag.
”Jag är nog lite för ointresserad av dig, du ser ju inte ut som någon intressant person. Inte för att du är blond utan för att faktum är, du tänkte säga ditt namn till en främling bara för att han bad om det, vilket ger mig en känsla av att vi aldrig kommer ha några intressanta diskussioner. Du vill tala skvaller, jag existens. Det är därför vi finns till, för att diskutera varför vi finns till. Vi talar så mycket om vår egen existens att vi missar alla vardagar och så blir det helg, jag firar inte helg. Det är ingen idé, det är bättre om du ger mig ditt nummer, då kan jag försäkra mig om att du verkligen existerar, för jag är osäker på om du är en konstruerad inbillning skapad av mig själv eller om du bara väntar på bussen. Kan du verkligen bli intressant genom att vara dig själv?”

Hon började dra sin hand genom det blonda håret igen. Efter en noggrannare rekognosering ser jag att hon är rätt så propert klädd, en röd lång rock av något slag som skär sig med snön som ligger på marken. Det hårda snöfallet har gjort att snöflingor har lagt sig på rockens axlar. Jag hinner fundera lite snabbt på om textilmaterialet absorberar det våta i snöflingan innan tanken bryts av hennes röst. ”Jag gillar att diskutera om djupa saker” säger hon.

”Jag tvivlar på det, hur många gånger har du öppnat en tom byrålåda för att på femtiofemte försöket hitta ett exemplar av gårdagens tidning inuti, utan att du ens är prenumerant?”
”Det har aldrig hänt mig”
”Det har hänt mig”
”Det tvivlar jag på”
”Bra, nu börjar vi komma någonvart, vart ska du?”
”Till centrum”
”Den gick precis”
”Nej, det var den som gick till Universitetet” hävdade hon.
”Man vet aldrig, jag satte mig på en buss till Tågstationen, jag skulle hem och fira jul med familjen förra året. Det slutade med att jag fick vara jultomte hos busschaufförens farföräldrar; ända tills jag förstod att familjen inte firade jul och att farföräldrarna hade gått bort för längesedan. Därför undviker jag helst kommunal trafik.”

”Men du står ju här nu?”
”Ja men det är bara för att se vilka som är busschaufförer. Om det är samma busschaufför på både bussen som går till Universitetet och den som går till Centrum så har jag hamnat rätt och behöver inte åka någon buss eftersom jag då redan står utanför min lägenhet”

En buss stannade vid busshållsplatsen. När bussdörren öppnades frågade jag,
”Vart går bussen?”
”Till Centrum, ska ni med?”
”Nej, vi står redan utanför min lägenhet”
Jag backade och hon gick inte på, så bussen lämnade hållplatsen.

”Jag tror att jag tar en promenad till Centrum istället” sa hon och gick förbi mig. Snöflingorna började åter falla på den röda rockens textil. Jag tog en klunk av kaffet och såg på hennes nätta steg och tog en ytterligare klunk, det var snart slut och jag behövde gå till kiosken för att köpa en ytterligare kopp eftersom jag inte var helt säker på om detta var min femte eller åttonde kopp för dagen.

——————-

GOD JUL! FRÅN WILLIAM C. WOXLIN


20:e December: Miracle on 34th Street


En klassisk julsaga om en man som tror han är tomten…

Man känner direkt på sig då det kommer en skådespelare med klass och en utstrålning olikt någonting annat; Richard Attenborough har detta; han utstrålar en sådan värme! Han spelar den gamle (och idiot-förklarade) Kris Kringle som tror att han är jultomten; såklart tror ingen på honom. Den här filmen fick mig att reflektera ordentligt över vad jultomten är; kanske han inte är någon fysisk person utan istället känslan av glädje, vänskap, givmildhet och all godhet.

Detta är en nyinspelning av en äldre film med samma namn från 1947, som även den är högst sevärd med Edmund Gwenn i huvudrollen.


19:e December: Christmas Vacation (1989)


Familjen Griswold tar tag i julstressen med släkt och kusinen Eddie…

”Ett päron till farsa” levererar alltid kvalitet, enkel humor som går hem i alla lägen. Nu får vi följa med när familjen firar jul, med allt vad det innebär. Allt går inte direkt smort för fadern Clark (Chevy Chase), frun Ellen (Beverly D’Angelo) och deras barn. Bland annat så kommer deras stökiga kusin med familj (Randy Quaid) på oväntat besök vilket tär på Clarks toleransnivå.

Chevy Chase och Beverly D’Angelo är som gjorda för varandra, en helt enastående kemi vilket gör filmen inte bara väldigt rolig utan även oerhört behaglig att titta på. William Hickey har även en rolig biroll som morbrodern.