Månadsarkiv: juni 2011

Peace & Love – Dag 2


Pugh Rogefeldt
Gamle Pugh levererar rätt så bra, dock höjs inte spelningen; beror det på den ovanligt svala publikresponsen? För visst är det klämmigt när Pugh drar igång ”Finns det lite stolthet kvar, finns det hopp om bättring”
Betyg: ++


Original High Five
Ett amatörband som spelar Ska överraskar med otroligt svängigt trumpet gung, synd att mikrofonerna krånglade så pass mycket…
Betyg: +++


Sahara Hotnights
För mig ett överskattat band, men det är ju klart att tjejgruppen fått fel scen, borde haft en betydligt större.
Betyg: ++


The Vaccines
På tal om att få fel scen så fick The Vaccines helt fel; knökfullt på amfliteatern i Folkets park (kallad för Athena) gjorde att vakterna fick stänga insläppet. Genom en glipa kunde jag dock se och höra konserten. Värdelöst av arrangörerna, kan tyvärr inte ge något rättvist betyg…
Betyg: (inget; pga arrangörernas scenmiss)


Serenades
Rätt bra popstuk med live-stråkar och en Krunegård i god form, blir dock lite långtråkigt under konsertens andra hälft
Betyg: +++


FANNY
Relativt okänd för mig, dock visade sig att rödhåriga Fanny bjöd på helt fantastisk mörk-synthpop, synd att så få hade hittat till scenen. Hittils en av Peace & Loves bästa spelningar!
Betyg: ++++


Lykke Li
Ofantligt tråkigt och intetsägande spelning… Nej Lykke bättre än så här kan du nog.
Betyg: +


Kings of Leon
Återigen en sömnig spelning, efter 3-4 låtar kan man Kings of Leon-modellen och det mesta blir långtråkigt. Kanske höjde sig konserten efter hälften men det vet jag ingenting om då jag gick för att se jj
Betyg: +


jj
Suggestiv synthmusik med lite gitarrer, riktigt bra framfört trots den något konstiga scenshowen.
Betyg: ++++

Af1,
Dn<a href="2”>1,


Peace & Love – Dag 1

Då var det alltså dags… Peace & Love slår upp portarna och akterna börjar. Efter att ha dansat slut på mig under Lifelikes spelning så blev det en rätt så lyckad dag. Här kommer lite recensioner och betyg…


NATIONALTEATERNS KLANG, JUBEL & JUBILEUMSFÖRESTÄLLNING
[Kabarevy/Teater]
Nationalteaterns Rockorkester i all ära, men teaterdelen var först. Här bjuds vi på en kavalkad med sketcher och musikstycken, gamla som nya. Man kan tycka att en teatergrupp som firar 40 år kan verka mossiga, men inte Nationalteatern som lockar fram både intressanta tankar och skrattsalvor. Vi får även höra klassiker som ”Ylle”, ”Bängen Trålar” och även en stunds hyllning till bortgågne medlemmen Totta Näslund; och flörten med Hans Mosesson som ICA-Stig/Speedy Gonzales är meta-komik på hög nivå.
Betyg: ++++


KARL X JOHAN
[Elektro-pop]
Här samplar man friskt mellan klassiskmusik och något som låter likt filmmusik till elektroniskt pulserande trummor, basgångar och echo-reverb rösteffekter. Det låter helt idiotiskt på papperet, men Karl X Johan får en otrolig fart på dansgolvet, inte minst när deras (enligt mig) bästa låt ”Flames” spelas, där man har samplat Ennio Morricones mäktiga ”The Untouchables” till en rejäl elektro-dance dänga. Synd att inte fler folk hade lyckats hitta till Graceland-scenen.
Betyg: +++


GRÄNSLÖST
[Folkmusik/Världsmusik]
Gränslöst är en orkester som spelar gott och blandat kan man säga, svängiga toner från balkan, lite dansant marsch och mycket annat. Spelglädjen och energin sprids till publiken och när ett långt dansande tåg av festivalbesökare bildas i takt till ”Cayenne”. Orkestern spelade för övrigt som en av mellanakterna i Melodifestivalen 2009. Om det inte krockar med någon viktig bör ni inte missa deras andra spelning imorgon!
Betyg: ++++


BOOT
[Folkmusik]
Boot består av Hållbus Totte Mattsson, Ola Bäckström och Samuel Andersson som spelar polka, schottis och tretaktsmusik till ända. Spelningen varierar mellan väldigt klämmig och naturalistisk mystik. När delar av publiken spontant börjar dansa schottis så kan jag inte undgå att få en viss känsla av överraskning, speciellt när det var så pass unga människor som dansade. Dock är det glädjande att se och jag gick nöjd därifrån.
Betyg: +++


TREVA
[Folkmusik]
Det kan vara för att jag just sett 2 st folkmusik-akter som gör att jag blir lite less på Treva, visst de är duktiga, men går tyvärr inte att mäta sig med varken Gränslöst eller Boot. Hur som haver så är killarna i Treva talangfulla och det är alltid skönt att se hur återväxten av en musikgenre ser ut och spelar.
Betyg: ++


LIFELIKE
[DJ/Electro/House]
Lifelike kommer från Frankrike, alla bra DJs kommer från Frankrike/Holland-området. Fultl ös på dansgolvet och musiken pulserar på bra i trumhinnorna medan benen rör sig i takt. House är perfekt musik att avsluta kvällen med; det svänger och är otroligt dansant; benen orkar knappt bära en hem efteråt (om nu detta ska ses som ett minus).
Betyg: ++++


Peace & Love ’11 – Nu börjar det

Borlänge börjar fyllas med folk, imorgon drar Sveriges bästa festival igång! Ni kanske är intresserade av vart jag befinner mig under festivalen… Här är artisterna jag planerat att se:

Tisdag:
Nationalteatern, Karl X Johan, Boot, Lifelike

Onsdag:
Pugh Rogefeldt, Serenades, Fanny, Kings of Leon, jj

Torsdag:
Veronica Maggio, Ziggy Marley, 20 Seconds to Mars, Tikkle Me, Rob Coffinshaker, Deadmau5, The Ark

Fredag:
Timbuktu, The Sounds, Maskinen, New Tango Orchestra

Lördag:
Bob Geldof, Bob Dylan, Journey, Håkan Hellström

En salig blandning mellan några okända och några känsa. Listan kommer förmodligen ändras, men Bob Dylan och Veronica Maggio ska jag se till varje pris 🙂


Med näsan i arkivet…

Just nu håller jag på med att besöka arkiv som bl.a. Dalarnas Folkrörelsearkiv för att få fram allt material jag kan om Dalarnas Författarförbund. På något sätt ter det sig naturligt att gräva i historiken; jag håller ju även på med genealogi där man får bläddra runt i arkiv och mantalslängder tills ögonen svider; dessutom har jag ju den här grävande forskningen i mitt akademikerblod.
Jag har fått fram otroligt mycket information om förbundet, gamla styrelseprotokoll, verksamhetsberättelser, brevkorrespondens m.m. jag ska försöka sammanställa allt i huvudet så återvänder jag till arkivet på måndag för ytterligare faktasökning.

Ett exempel på vad jag hittade var Svenska Akademieledamoten Werner Aspenströms avsägning från sitt medlemskap i Dalarnas Författarförbund under Salman Rushdie-affären, där han bl.a. valde att sluta delta i Akademiens arbete. Jag hittade även början till den tidskrift som jag är chefredaktör över: Dalapennan.


Dylans formkurva pekar uppåt!

(Musik)

Som flera av er vet så kommer Bob Dylan att besöka min hemstad, Borlänge, under Peace & Love-festivalen. För mig som alltid lyssnat på Dylan är det ju fullkomligt magiskt. Men Dylans livespelningar kan vara ordentliga nitlotter. Jag har sett filmer där han står med en svart cowboyhatt nästan neddragen för ögonen och mummlar fram sina fantastiska textrader helt utan takt, men jag har även sett han vara otroligt aktiv och trots den rossliga rösten fångat publiken oväntat bra (Globen 2007). För man ska ha klart för sig att Dylan är ingen publikfriare; vill han inte spela klassikern ”Blowin’ in the Wind” så spelar han den inte. Därför så kan det vara intressant att se hur Dylan ser ut från andra konserter som ligger nära inpå Peace & Love. Glädjande kan jag säga att under senaste konserten i Tel Aviv 20/6 så verkade han oerhört pigg bakom elorgeln, ser allmänt glad och lycklig ut vilket bådar gott inför Peace & Love.

Här svänger han riktigt ordentligt i ”Gotta Change My Way of Thinking” (från Tel Aviv 20/6)


Strävan efter ett självdestruktivit beteende?


Det slår mig att flera kända musiker, artister, skådespelare är självdestruktiva till max. Det är tragiskt att droger och alkohol får ta död på storheter; då, var det Marilyn Monroe, Jim Morrisson, Kurt Cobain m.fl. nyss var det Heath Ledger och Jeff Conaway, snart kanske det är Amy Winehouse och Pete Doherty. Finns det något samband med att vara känd musiker och självdestruktivitet? Empiriska bevis finns så klart, det är bara att slå upp dagens tidning där Ryan Dunn förmodas ha kört rattfull och dött i en bilkrasch. Men att vara självdestruktiv, köra rattfull och så vidare är ingenting som är exklusivt för kändisar. Även average Joe och Medelsvenssons kan vara självdestruktiva, men dessa blir inte lika uppmärksammade.

Min fråga är; vad är det som leder till ett självdestruktivit beteende? Svaret blir oftast: depression och ångest; vilket inte är en helt omöjlig gissning. Men är man självdestruktiv för att man är trött på att leva eller just för att man vill leva?

Vissa verkar dock leva vidare mot alla odds; jag tänker på kändisar som Keith Richards, Ozzy Osbourne och främst Shane McGowan (som inte verkat vara nykter en endast dag i sitt 53-åriga liv). Nyligen så gjorde Amy Winehouse en uppmärksammad spelning i Serbien där hon mumlade fram texter och sjöng knappt klart låtarna. Av filmer som finns på youtube är det nog konserten hennes värsta. Hur länge kan man få bete sig så här på scenen innan publiken tröttnar? The Rolling Stones-Keith, Ozzy och Shane/The Pogues har fått fortsätta men är dagens artister av samma skrot och korn som legenderna?

Varför vill man sträva efter att vara en nedknarkad mumlande storstjärna som åker in och ut från rehab och fängelset? Speciellt när man kan leva på det man bör älska mest som artist: få spela sin musik.

Af1,2,3,4,5
Ex1,2,3,4,5,6
SvD1,2,3,
Dn1,2,


Bob Geldof till Peace & Love 2011

(Musik)

Idag släppte arrangörerna på ytterligare en bomb: Sir Bob Geldof! Känd för att vara människorättsaktivist, filantrop, arrangör av Live Aid/Live 8 osv. bla bla bla Men för mig är han frontsångaren i Boomtown Rats (samt skådespelare i Pink Floyds ”The Wall), som sjunger rader som ”The silicone chip gets switched to overload / And nobody’s gonna go to school today, she’s gonna make them stay at home” i en av mina favoritlåtar: ”I don’t like Mondays”. Dock är det alltid tråkigt när folk tror att låten handlar om slappande och lathet; bakgrunden till låten är riktigt mörk och hemsk. Låten handlar om Brenda Ann Spencer som började skjuta vilt mot barn på Cleveland Elementary School, San Diego 1979. Hon dödade en vakmästare och rektorn samt skadade 11 barn. Hennes förklaring till illdådet var: ”I don’t like mondays; this livens up the day” (Jag tycker inte om måndagar. Detta livar upp dagen).