Månadsarkiv: april 2011

Påskfilmer

Religiösa filmer hör påsken till, så enkelt är det. Jag minns när jag var mindre så visade TV alla möjliga religiösa filmer som handlade om Jesus och andra filurer. Men 2011 så får dessa filmer ställa sig åt sidan för publiken vill hellre se ”Indiana Jones” och ”Rush Hour”. Visst, jag är inte troende på något sätt, men det diskvalificerar mig ju inte från att se filmer om Jesus. Men det finns få som håller måttet…

Den senaste i raden av filmer óm Jesus som verkligen håller måttet är Mel Gibsons ”The Passion of the Christ” (2004). Jag har tidigare sagt att det varit en ordentlig hatfilm, men det är en slags hatkärlek. Jag kan inte undgå att Gibson tar i, lite för mycket, i sitt berättande när det kommer till våldet och tar sig några konstnärliga friheter som kanske är onödigt. Men jag måste berömma skådespelarna som verkligen spelar ut sitt yttersta för att kunna förmedla filmens budskap. James Caviezel spelar rollen som Jesus till perfektion och Gibson lyckas att få till ett rätt så realistiskt tidsperspektiv. Framförallt så talar inte Jesus engelska! Ja, det är helt sanslöst; Jesus talar inte engelska! Det är ungefär samma sköna känsla som jag får till filmen ”Der Untergang” där Bruno Ganz spelar Hitler; Hitler talar inte engelska i filmen!

Några andra sevärda filmer om Jesus är ”The Last Temptation of Christ” (1988) med Willem Dafoe som Jesus och ”The Greatest Story Ever Told” (1965) där vår egen Max Von Sydow får ”äran” att spela Jesus. På den lite mer lättare fronten så har vi musikalen (eller rock-operan om man nu så vill) ”Jesus Christ Superstar” (1973). Egentligen så ska ni strunta i alla dessa filmer och istället se Monty Pythons ”Life of Brian” (1979) som utspelar sig under samma period som Jesus påstådda liv, smartare komedi får man leta efter…


Scream 4

Scream-filmserien har jagat mig sedan barnsben; den första ”Scream” (1996) öppnade upp skräckfilmens fjaskoartade 90-tal. Sedan dess har det kommit två uppföljare med varierad kvalité. Vi har väntat länge för att få en tredje uppföljare, nu är den äntligen här.

I ”Scream 4” så återförenas Neve Campbell, Courteney Cox och David Arquette för att återigen leva igenom ett helvete där en mördare utklädd till Ghostface härjar. Tillsammans med en skara från den nya generationen av karaktärer så tas vi tillbaka till Woodsboro. Sidney (Campbell) har nyligen skrivit en självhjälpsbok som gör succé och gör ett stopp i sin gamla hemstad under sin bokturné. Hon lockar fram en ytterligare Ghostface mördare och så har vi fått 2010-talets start på uppföljarslashers.

En 3:e uppföljare kan väl inte bli något anant än fjasko? Det finns extremt få filmserier som lyckas få till en bra fjärde film, speciellt inom skräckgenren. Men Wes Craven (regi) och Kevin Williamson (manus) vet exakt vilka knappar som ska tryckas in för att ge fans vad som förväntas. Skådespelarinsatserna är överraskande bra och inte bara från det gamla gardet (Cox, Arquette etc.) utan även från nya förmågor som bildsköna Hayden Panettiere och Emma Roberts.

För fans av Scream-serien så lär ni inte bli besvikna, här finns den där fantastiska självironin till uppföljare och skräckfilm, Craven och Williamson har även lagt in lite referenser till äldre skräckfilmer (vissa måste man vara riktigt insatt i genren för att förstå) och såklart finns det skräckmoment som är rätt så påtagligt. Om ni vill se en skräckfilmsuppföljare under 2011 så ska ni nog satsa era dyrbara slantar på ”Scream 4”.


Ny befogad utgåva av Metropolis (1927)!

Filmen ”Metropolis” (regi: Fritz Lang) kom ut 1927 och är vad man kallar en science-fiction film. Den handlar om en tidsobestämd framtid där staden Metropolis utgör en slags ”orwellsk” (från författaren George Orwell) och utopisk värld; rika och vetenskapsmän (s.k. ”thinkers”) kan frossa i allt gott och arbetarklassen… arbetar. En dag när rikesonen Freder Fredersen (Gustav Frölich) följer efter en kvinna mot områden som han aldrig sett förut får han se den hemska sanningen om vilka som håller stadens maskineri igång; vanliga människor. Freder vill hjälpa dessa människor, men hans fader, Joh (Alfred Abel), som är Metropolis skapare vägrar att se sitt livsverk förstöras. Joh slår sig ihop med en uppfinnare för att förhindra en revolution och ett system där total anarki får löpa amok.


(Joh, skaparen av staden Metropolis)

Sci-fi är egentligen ingen genre som jag är speciellt förälskad i, det finns max 4 filmer som är riktig sci-fi som skulle platsa på min topp 30 lista. De två första är Kubricks ”2001” (1968), den andra och tredje är nog Tarkovskys filmer ”Stalker” (1979) och ”Solyaris” (1972) och den fjärde blir ”Metropolis” (1927). Vad är det som gör att en 84 årig film slår sci-fi filmer från 80-talet till idag? Jag brukar förespråka att effekter och miljö inte behöver vara viktigt för att en film ska vara bra. Se på ex. Triers ”Dogville” (2003) som utspelar sig på en tom scen eller ”12 angry men” (1957) som utspelar sig i ett enda rum. Då betyder manuset och skådespeleriet så extremt mycket att bara fascinationen över att manusförfattaren eller skådespelaren lyckas ro hem filmen i land blåser en av stolen. Men med ”Metropolis” så spelar inte detta roll. Miljöerna är storslagna, episkt magnifika och häpnandsväckande! Jag ser hellre på miljöerna i ”Metropolis” än vad som visas i många av dagens sci-fi filmer; det är tysk expressionism på högvarv och anabola steroider. Effekterna är också det absolut det bästa du kan få från 20-talet. Det jag vill komma fram till är en slags känsla av att: nu ska gammelfarfar visa vad han går för och istället för att bli utskrattad så levererar han gång på gång!


(Miljöerna i Metropolis skapar andnöd! Tänk er att detta gjordes för 84 år sedan och står au pair med dagens filmer)

Anledningen till att jag tar upp ”Metropolis” är att det förra året släppes en helt fantastisk, ultimat(!), utgåva på dvd och blu-ray. Under flera år så har vi filmsamlare/historiker/galningar etc. fått stå ut med total anarki på marknaden. Filmen finns nämnligen i så många versioner, alla har olika speltid, alla har olika filmmusik och vissa versioner är bättre restaurerade än andra. ”Metropolis” har heller aldrig varit fullständig för den moderna publiken, allt för ofta har det funnits klipp och, av tiden, försvunna scener vilket har gjort delar av handlingen osammanhängande och ologisk. Men äntligen efter flera år av anarki så har man äntligen lyckats få tag på så pass många nya scener, bl.a. från ett arkiv i Buenos Aires, att det är dags för ett ultimat dvd/bluray-släpp. Det handlar alltså om ca 25 minuter extra speltid, som bidrar med att få ett slut på vissa ologiska scener och händelser. För filmhistoriker och filmälskare är detta helt sensationellt! Tyvärr så är det, trots dessa 25 extraminuter, inte en fullständig utgåva och om jag får vara lite deterministisk i all denna glädje så tror jag aldrig att vi får se en fullständig utgåva, men att den nya utgåvan kan vara det närmaste vi någonsin kan komma!

Som en stor bonus så har även denna nya utgåva en nyinspelning av Gottfried Huppertz originalkomposition till filmen!


Nya Sedlar… lite för… moderna, kanske?

För över ett år sedan så kom jag med några stenhårda tips om vilka som skulle få pryda våra nya sedlar… (i detta inlägg: länk).

Idag så bestämde sig riksbanken och visst slog nästan hela mitt tips in! Lindgren, Garbo, Bergman och Taube satte jag medan jag missade på Hammarskjöld (trodde Nobel skulle få en plats). Det är dock inte illa gissat måste jag säga. Min kommentar är kanske dock att jag saknar mer historik bakom personerna på sedlarna; jag menar i Chile så har man storheter som Arturo Prat på sedeln. Kanske förloras en del av hitoriken om man väljer en sådan pass ”modern” person som Lindgren eller Bergman… För min egen del, som är lite konservativ, kan jag kanske tycka att valen är lite för moderna, men ändå okej då så pass många från kulturlivet finns med…

Sedan är jag väl kanske lite bitter över att Jussi Björling inte fick ta plats på en sedel… (men Birgit Nilsson av alla!!)

Af1, 2, 3, 4,
Ex
1,2,3,4,
Svd
1,2,
Dn
1,2,3,


Jag finns på bibliotek!

Det är en liten speciell känsla när man ser sina egna verk vara tillgänglig för allmänheten (min musik förut på Itunes och Spotify) och nu även mitt litterära verk: ”Mannen som fanns överallt”. På något sätt sä känns det som om det är detta jag är ute efter. Det handlar inte om pengar; om det hade handlat om att tjäna pengar hade jag aldrig ens försökt inom musik- eller litteraturbranschen. Istället handlar det om att göra det man älskar och om att nå ut till så många som möjligt. Det handlar kanske inte om att försöka propagera för sitt budskap eftersom budskap i lyrik kan vara så extremt subjektiva och vem är jag att stå med en pekpinne och förklara vad min egen lyrik har för budskap.

Rädsla för sömnen
Jag låtsas sova
Sanningens atoll

Jag vet exakt vad jag känner för denna haikudikt (som finns med i ”Mannen som fanns överallt”), men det säger egentligen ingenting om hur en annan individ skulle tolka den. Just detta är så fantastisk med lyrik, det finns så många spår som blir rätt för den som läser oavsett författarens intention; vilket också bidrar till lyrikens komplexitet.

Inte nog med att lyriksamlingen finns att köpa på bl.a. Bokia och Bokus så finns den nu även att låna på bibliotek! Först ut är Kungliga Biblioteket, Lunds universitetsbibliotek (som kräver pliktex.) och Faluns Stadsbibliotek. Men fler är på G så håll utkik…