Månadsarkiv: februari 2011

Bloggen läggs ned…

Då var det klart att bloggen kommer att läggas ned;

tyvärr är det inte mitt beslut utan det är Metrobloggen som kommer stänga av platformen och därför drabbas alla bloggare på Metrobloggen. Men jag ska så snart som möjligt hitta en bra ersättningssida åt bloggen.


Nordkoreas filmindustri: Del 2 (1949-1957)

 

Nordkoreas filmindustri tog fart redan 1946 då filmen ”Uri Geonseol” (1946; eng. ”Our Construction”) hade premiär; det är i alla fall den informationen som går att få tag på. Nordkorea blev självständigt från Japan 1945 och det var fortfarande oroligheter i landet och man kunde skymta starten på Koreakriget då filmen kom ut. Men vi får anta att detta är, i alla fall, en av Nordkoreas första filmer. Notera att jag inte tänker ta upp tiden innan Nordkorea speciellt mycket i detta inlägg, men det kan nämnas att Koreas filmindustri har haft både toppar och dalar innan 1946.

Vad ”Uri Geonseol” (1946) handlar om kan vi bara göra kvalificerade gissningar om; men den listas som en dokumentärfilm och kan handla om Koreas tillblivelse eller självständighet från Japan. ”Nae Gohyang” (1949) är den andra filmen som finns registrerad i filmdatabasen (som visserligen är ofullständig, men ändå en bra källa). Det finns ingen information om filmen och handlingen är okänd. Under Koreakriget så är det känt att 5 filmer producerades. Deras engelska titlar är: ”Announcing to the World” (1950), ”Righteous War” (1950), ”Boy Partisans” (1951) ”Again to the Front” (1952) och ”Scouts” (1953). Vi kan kanske bedöma att filmerna handlar om krig?


(Filmaffisch till filmen ”Scouts”, 1953)

Detta är alltså de enda filmerna som det finns internationell information om under perioden 1946-1953. 1947 grundas den koreanska filmstudion i Nordkorea som delades till Koreanska Konst och Film Studion och Koreanska Dokumentär Studion 1957. Efter Koreakriget är det filmen ”Orang Chan” (1957) som är den första filmen som det finns mer information om. ”Orang Chan” är regisserad av Riyong Gyu Yun, 87 minuter lång och medverkande skådespelare är bland annat Hak Su Kim, Hyo Gyong Dzo och Dzong Bok Mun. Filmen har haft premiär i Östtyskland, eller i alla fall haft någon form av publicitet i landet. Rapporter informerar om att filmen handlar om Koreas frihetskamp. Gladeligen har jag lyckats hitta en bild, som tydligen ska komma från en scen ur filmen:


(Enda bilden som jag hittat ur filmen ”Orang Chan” från 1957)

Tyvärr är informationen om Nordkoreas filmindutri från 40-talet och slutet av 50-talet sparsam och det är få som har fått någon direkt insikt om filmerna. När jag nu går över på slutet av 50 och in på 60-talet blir det mer intressant eftersom kartläggningen är större och filmerna har fått mer publicitet; bland annat så hade revolutionsoperan ”Sea of Blood” premiär. Men mer om det nästa gång…


Nordkoreansk film: Yeoldaseos Sonyeone Daehan Iyagi (1984/1985)

YEOLDASEOS SONYEONE DAEHAN IYAGI
(1984/1985)
Äventyr / Drama
Regi: Kim Chan Bom
eng. ”The Tale of 15 Children” / sv. ”Berättelsen om 15 barn”

Tänk er en nordkoreansk version av Flugornas Herre mixat med Robinson Kruse och amerikanska hippies; ungefär här har vi ”Tale of 15 Children”. 15 barn blir dåligt behandlade av sin arbetsgivare och markägaren, en dag så får barnen (unga som små) nog och väljer att stjäla markägarens båt för att resa mot Stenön. Men barn, som de är, så är inte planeringen den bästa; det saknas förnödenheter som exempelvis mat och kokkärl. Snart måste små ynka majskorn ransoneras ut. Till slut så förliser skeppet och barnen blir strandsatta på en öde ö och måste lära sig att överleva. Detta är premisserna för ett överraskande intressant äventyrsdrama som verkligen engagerar från Nordkorea.


(Bort från förtrycket! Mot friheten!)

Barnskådespelarna sköter sina roller bra och trovärdigt; det finns ingen ledare i gruppen utan istället får barnen lita till sitt kollektiva omdöme. Till en början så fungerar samarbetet bra och vänliga diskussioner varvas med sångunderhållning. Men snart blossar intrigerna upp då olika grupperingar som vill prioritera annat än att bygga en ny båt skapas. Det är här styrkan hos filmen ligger, alla dessa olika perspektiv om vad som bör prioriteras och jag kan inte låta bli att känna en relation till ”Flugornas Herre”. En gruppering vill prioritera båten, en annan vill prioritera för en fortsatt överlevnad på ön, det finns till och med några som ber till havsguden (bara att det omnämns en gud i en Nordkoreansk film är rätt så anmärkningsvärt).


(Sångnummer hör mer till normen än ovanligheterna i nordkoreansk film)

 

Mot slutet så dyker det upp något som barnen tror är en räddning; en stor båt. Några barn åker ut till båten bara för att bli varse om att besättningen består av amerikanska hippies (som för övrigt verkar tala koreanska). En mörkhyad slav hjälper dock barnen att fly och hamnar sedan på samma obebodda ö som innan och måste börja om från början. En intressant notis är den mörkhyade slaven som utmålas som en god människa, som även blir piskad av amerikanarna då de får reda på att barnen flytt. Den delen att visa upp amerikaner som onda är ingenting nytt (det ska väl sägas att nordkoreaner inte allt för sällan utmålas som onda i amerikanska filmer), men att man visar en mörkhyad man som god och som har en vilja att hjälpa är någonting som jag inte kan tänka mig är ovanligt att se i nordkoreansk film.


(Strandsatta…)

Utöver den något mystiska episoden med amerikanska hippies på en båt mitt ute i ingenstans så är filmen relativt fri från direkt propaganda. Visst kan tesen ”det är bättre att samarbeta än att försöka ensam” anses vara som propaganda, men skulle jag vara strandsatt på en öde ö tillsammans med andra skulle nog även jag försöka samarbeta. Det visar även en bild av hur sinnesbilden hos nordkoreaner var efter befrielsen från Japan, men innan Koreakriget. Man ville inte bli utnyttjad av markägare, bevara sin stolthet och ta sig mot nya vidder. Jag tror på att det alltid finns ett syfte med att göra film; det finns någonting som måste förmedlas och sedan ska man ställa sig frågan: i vilket syfte ska detta förmedlas. Man förstår att det är kollektivet som ska hyllas, det hjälper inte att försöka själv. Den här filmen gjordes 1984, men det känns som om den istället kunde varit gjord under 60, 70-talet i samma veva som exempelvis ”Papillon” eller just ”Flugornas Herre”. Liknande den förra nordkoreanska filmen som jag recenserat, ”Uri-e Hyan-Gi” (2003), så känns den mycket äldre än vad den är. Beror detta på landets isolering? Eller för att inspelningsutrustningen och tekniken inte är tillräckligt utvecklad? Hur som helst så är det oerhört  fascinerande.