Månadsarkiv: december 2010

Bloggen tar ledigt…

tills 10:e januari.

Under tiden så kan det nämnas att min låt ”Party as if you were Lindsay Lohan” nu finns ute på Spotify.

Gott Nytt År!


Filmer från 2010 – IV

DEVIL
[Skräck, John Erick Dowdle]

M. Night Shyamalan (Sjätte Sinnet, Signs, The Happening) har skrivit manus till denna dramaskräckfilm om fem människor som fastnar i en hiss. Plötsligt börjar mystiska saker hända och säkerhetsvakterna och de instängda börjar misstänka att djävulen finns ibland dem. Det är ingen tempostark film som vi bjuds på utan istället en långsam och rätt så oengagerand film. Karaktärerna känns trötta och allt som händer utanför hissen känns forcerat. Varken manus eller skådespelare lyckas övertyga och Shyamalans typiska twist, som återfinns i nästan alla hans filmer, börjar bli oerhört uttjatat och inte nytänkande alls.

KNIGHT & DAY[Action, James Mangold]

Okej, vems idé var det att sätta ihop Cameron Diaz och Tom Cruise i en hjärndöd actionfilm? Ingenting fungerar i filmen, personkemin mellan Cruise och Diaz är noll, actionscenerna är inte häftiga och den komiska tonen känns utvattnad. Cruise spelar en lagomt störd, hemlig agent som korsar väg med den något förvirrade Diaz under en flygplansresa. Plötsligt dras Diaz med i en resa som går i 240 km/h runt om i världen och hon får aldrig riktigt grepp på den mystiske agenten eller vilka han arbetar för. Hjärndöd actionkomedi när den är som sämst…


IRON MAN 2[Action, John Favreau]

I uppföljaren till ”Iron Man” så får vi stifta bekantskap med Scarlett Johanson, som aldrig sett bättre ut. Men trots att skådespelet är baserat på en seriekaraktär och inte ska tas på allt för extremt allvar så fungerar det dålig. De onda karaktärerna (bl.a. spelad av Mickey Rourke) är inte intressanta alls och på så sätt blir även protagonisten (Robert Downey Jr.) ännu mer ointressant än innan. Men för att vara en hjärndöd actionfilm så är den bra mycket bättre än bottennappet ”Knight & Day”. Tillskillnad från Cameron Diaz så kan Scarlett Johanson lyfta uselt skrivna roller.


William i tidningen

Jepp… Skoj…

http://www.dalademokraten.se/sida/id/148260/


Ny Chefsredaktör för Dalarnas Författarförbund

Ville bara skriva att jag nu har tillträtt på posten som Chefsredaktör för Dalarnas Författarförbunds medlemstidning Dalapennan. För er som kommer från Dalarna eller har knytning hit så är alla välkomna att bli medlemar i förbundet!


Filmer från 2010 – III

WALL STREET: MONEY NEVER SLEEPS
[Drama, Oliver Stone]

Det sägs att ränderna aldrig går ur. Men det verkar som om Gordon Gekko (Michael Douglas) har fått lära sig ett och annat i fängelset. Företags och börsvärlden ser annorlunda ut idag och Gekkos svärson  (Shia LaBeouf) håller på att gå på samma själlösa och hänsynslösa väg som Gekko en gång gjorde. Michael Douglas spelar ut hela skådespelarensemblen och bär filmen på sina axlar, liksom i första filmen. Oliver Stones regi är perfekt, men det finns någonting som saknas. Det kan kanske jämföras med senaste ”Indiana Jones” filmen där Harrison Ford är gammelmannen medan Shia LaBeouf är yngligen. LaBeouf fungerar inte i filmer där han ska spela ynglingen (visserligen fungerar det i ”The Greatest Game Ever Played”, men där fanns det ingen Douglas eller Ford). Men det är en fröjd att se Douglas mantla sin gamla roll som hänsynslös Gekko, återigen; ränderna går aldrig ur.

JACKASS 3D
[Komedi, Jeff Tremaine]

Det finns en storts humor som går hem i hela världen. Det handlar om den klassiska ’halka-på-bananen’-humorn som är internationell och tidlös. Jackassgänget, med Johnny Knoxville i spetsen drar detta till sin extrema punkt. I första filmen var det nyskapande, i andra filmen blev det lite uttjatat men i tredjefilmen så får vi återigen se vansinnet. Egentligen så är det inte stor komik på något sätt, det är simpel bondkomik, men man skrattar åt dumheterna. Det går inte att komma ifrån: man skrattar, ibland mer eller mindre. Filmen har ingen direkt handling utan visar sketcher där gänget gör illa sig, gör äckliga saker eller helt enkelt bara är helt dumma i huvudet. Inte allt för ofta vrider man sig i soffan och undrar hur ont det egentligen gör, så lång tid som Jackass har varit igång så undrar man om någon i gänget har någon känsel kvar i kroppen.

KICK-ASS
[Action, Matthew Vaughn]

Dave (Aaron Johnson) lever ett medelmåttigt tönt-liv utan någon direkt färg. En dag bestämmer han sig för att beställa hem en superhjältedräkt och bekämpa stadens avskum. Hans väg korsars med en psykotisk fader (Nicolas Cage) och dotter (Chloe Moretz) som är ute efter stadens storgangster (Mark Strong). ”Kick-ass” har ju fått lite av en kult efter sig och har fått mestadels ros från kritiker, men jag kan inte se det fantastiska. Visst är skådespelarna rätt så bra, både Moretz och Jonson levererar rätt så bra tolkningar av sina skruvade karaktärer. Men det som saknas är någon form av djup. Exempelvis så har både Batman och Stålmannen ett visst djup, ”The Dark Knight” är ett bra exempel på detta. Men ”Kick-Ass” har bara en snygg yta. För visst är effekterna coola, storyn helt okej och dräkterna lagomt töntiga, men det räcker inte. Med detta sagt så är det, trots allt, en ambitiös film som duger åt måndagsunderhållning.

 

THE AMERICAN
[Thriller, Anton Corbijn]

Ursäkta mig, men vems idé var det att låta George Clooney tråka runt i en hel film? Missförstå mig rätt, det är ingentign fel på filmen, Irina Björklund, Thekla Reuten och Violante Placido är alla charmiga i sina roller, manuset är ambitiöst… Men jag kan nog lugnt utse ”The American” till en av världshistoriens tråkigaste filmer. Ingenting uppseendeväckande händer, det är 105 minuter där vi får se samma stänidgt trötta ansiktsuttryck på Clooney. Till slut orkar man inte ens följa med i handlingen utan låter filmen gå av sig själv utan någon som helst attraktionskraft. Clooney spelar en yrkesmördare som har rest till Italien för att utföra sitt sista uppdrag, på vägen stöter han på damer och hinder som verkar svårare än vad de är. Corbijn är en av mina favoriter, då han ständigt arbetar med Depeche Mode och 2007 års ”Control” var riktigt bra. Här så försöker Corbijn få ut det mesta av Clooney och manuset, men det lyckas inte riktigt sitta någonstans. Det är synd, eftersom jag började nästan tycka att Clooney blivit bättre, speciellt med förra årets Oscarsnominerade ”Up in the Air”, men nu verkar det som om det bara var en tillfällighet. Lite kul är dock att man valt att spela in vissa scener i Sverige…

EAT PRAY LOVE
[Romantik, Ryan Murphy]

Boken ”Eat, Pray, Love” har blivit en extrem bestseller i USA och Elizabeth Gilbert har blivit en del av det moderna etablissemanget. Julia Roberts spelar här Elizabeth som gör sin långa resa till tre länder i världen, efter sin skildsmässa, för att äta, leva livet, be och finna kärleken. För mig, som tycker boken är helt intetsägande, så blir filmen rätt så platt och tråkigt. Visst, Julia Roberts är fortfarande en av världens vackraste skådespelerskor, men det hjälper inte när manuset känns så oinspirerat. Karaktärsutvecklingen är sanslöst långsam och huvudpersonen är äckligt självcentrerad och blir lätt ett föremål för ogillande. Filmen tar sig dock mot slutet och lyckas fånga mitt intresse, men det räcker inte för att filmen ska kännas värd att se. Det är en stort underprestation från Ryan Murphy som skapat fantastiska tv-serier som ”Glee” och ”Nip/Tuck”.


Filmer från 2010 – Del II

INCEPTION
[Thriller, Christopher Nolan]

Hypen kring ”Inception” var (och är) extrem. Inbitna fans kallade andra som sågade filmen för ointellektuella och att filmen var för svår. Men ”Inception” är inte för svår, i alla fall inte för mig. Skådespelarensemblen reser mellan drömmar och drömmar i drömmar och ska utföra ett ”omöjligt” uppdrag. Den främsta anledningen till att filmen omöjligt kan få full poäng är Leonardo di Caprio, som jag anser underpresterar ordentligt; jag förstår inte varför man låter di Caprio förstöra filmer som kan ha blivit någonting bättre (ett annat exempel är ”Shutter Island”). Fans hyllar Nolans sci-fi inspirerade film för bättre än Kubrick och Tarkovsky och jag undrar lite hur man kan tycka så? Kubrick och Tarkovskys filmer känner oerhört äkta och som att regissören verkligen lever med sitt verk. Nolans regi däremot känns oerhört oinspirerad och inte alls som ett försök till en nytida ”2001” eller ”Solaris”. Men det är inte bara ris, manuset är på något sätt nyskapande (skrivet av just Nolan) och utförandet når upp till en behaglig nivå. Det spelar, för övrigt, ingen roll vad jag tycker; ”Inception” ligger nog väldigt bra till hos Oscarskommitén som lär nominera både Nolan och Di Caprio.

 

PARANORMAL ACTIVITY 2
[Skräck, Tod Williams]

Vad gör man när första filmen blir en succé? Jo man gör en nästan likartad film som också är sämre. ”Paranormal Activity” är en av mina favoritskräckfilmer från 2000-talet, inte för att den är blodigast eller mest skrämmande utan för att den använder sig av metoder som man sällan ser i dagens västerländska skräckfilmer. Det är små ljud, små rörelser i bakgrunden som sätter upp en stämning som kanske inte är så skräckinjagande utan mer obehaglig. Tyvärr så ska man fortsätta rida på vågen och göra en uppföljare (fast denna film utspelar sig före första). Det känns så typiskt USA att man tar samma formula, paketerar om den, säljer och försöker mjölka ur det lilla intresse som finns kvar. Ett annat problem med uppföljare som följer exakt samma mall är att det oftast blir sämre, man har sett det en gång, ska man se samma sak en gång till? Det är här som filmens svaghet ligger, det blir en onödig upprepning på en riktigt bra orginalfilm. Skådespelarinsatserna tänker jag inte direkt gå in på, även om det var trevligt att få återse Katie Featherston från 1:an. Hon fick oförtjänt mycket kritik efter första filmen. I den här filmen så är hennes roll oerhört marginaliserad, då den handlar om hennes syster och familj som börjar misstänka inbrottstjuvar efter en rad märkliga händelser i huset. Därför sätts det upp säkerhetskameror runt om i huset och det är alltså ur dessa säkerhetskamerors perspektiv som vi får följa händelserna. ”Paranormal Activity” har skrivit in sig som en av 2000-talets största skräckfilmer, uppföljaren lär inte bli det. Enligt rykten så är en 3:e film på väg… hemska tanke…

 

A NIGHTMARE ON ELM STREET
[Skräck, Samuel Bayer]

Vad är det för fel på Hollywood? Har idéerna äntligen tagit slut? Varför väljer man att starta om en sådan stor franchise som ”Terror på Elm Street”? Sedan 80-talet har Robert Englund skrämt slag i offrens mardrömmar och så kommer Jackie Earle Haley som ny Freddy Krueger och tror att han kan göra samma sak. Nej det fungerar inte, hela idén är dum och utförandet är nästan ännu sämre. Det är inte läskigt, det är inte kult, det är så själlöst att man nästan blir mörkrädd på riktigt. Handlingen är den vanliga när det kommer till ”Terror på Elm Street”, mördaren Freddy Krueger jagar och dödar folk i deras drömmar (inte ens nyskapande längre). Filmen är inte ens underhållande, den är inte bra för slötittande, den fungerar inte ur något perspektiv alls. Det största problemet är att allting måste förklaras för dagens filmpublik och ibland tenderar det att själpa mer än att hjälpa. Vi vill inte veta allting, det blir oftast mer skrämmande och skräckfyllt när information får ligga i dunkel. Man ska vara väldigt försiktig med att göra nya filmatiseringar utav franchiser som har en sådan extrem kultstatus, i 9 fall av 10 så faller det platt till marken.

VAMPIRES SUCK
[Komedi, Jason Friedberg & Aaron Seltzer]

Ja, ska man dra till med att den allmäna komedin är död? Nej, kanske inte. Men parodin har förts till vägs ände och det går inte längre. ”Scary Movie” var okej och drog igång en ny parodivåg, efter Leslie Nielsens tidigare parodier. Men så började pengarna rulla in och i takt med detta så försvann kvalitén och helt plötsligt står vi med filmer som ”Date Movie”, ”Meet the Spartans” och ”Vampires Suck”. Det är osmakligt och om nya filmatiseringen av ”Terror på Elm Street” var själlös så vet jag inte vad jag ska kalla denna. ”Vampires Suck” gör parodi på senaste tidens ”Twilight” hysteri, utan någon vidare finess. Det finns ingenting roligt i den här filmen, underhållningen utebliver och skrattsalvorna får återkomma någon annan dag. Friedberg & Seltzer ska dock ha en eloge eftersom jag inte ens trodde att det gick att göra ett sådant här dåligt manus, ge så pass dålig regi och leverera en sådan extremt värdelös slutprodukt. Skäms…

VALENTINES DAY
[Komedi/Romantik, Garry Marshall]

Sådana här ensemblefilmer brukar inte falla mig i smaken (visst ”Snatch” och ”Lock, Stock and Two Smoking Barrels” är mästerverk, men det är inte riktigt i samma liga som denna lättsmälta komedi). Men man ska inte förvänta sig några djupa drag hos en Garry Marshall film (”Georgia Rule”, ”Pretty Woman” m.fl.), som enkel romantisk komedi fungerar den rätt bra. Handlingen kretsar så klart kring högtiden Alla Hjärtans Dag som firas på olika sätt hos våra huvudkaraktärer. Vissa är nykära, andra är olyckligt kära, ett gammalt par hamnar i groll, ett barn är förtjust i ett annat osv. osv. Skådespelarna gör sitt jobb rätt så bra, där Aston Kutcher och Jennifer Garner får dra det tyngsta lasset. Men det är nästan så att skådespelare med mindre roller gör filmen bättre än vad den egentligen förtjänar; som ex. Julia Roberts hemkommande soldat, Anne Hathaways något virriga men kreativa sekreterare och Taylor Swifts helt verklighetsförvirrade/förälskade school-girl. Uppföljaren är redan på väg och heter ”New Year’s Eve”… undrar vilken högtid den handlar om…

ALICE IN WONDERLAND
[Fantasy, Tim Burton]

Tim Burton, Danny Elfman och Johnny Depp kan inte slå fel, va? Jo… Det går… När Burton tar sig an Carolls surrealistiska saga så blir det mest ett virr varr av konstigheter och ingen riktig sammanhållning. Skådespelarinsatserna känns, förutom Johnny Depps tolkning av den Galne Hattmakaren och Mia Wasikowska (som spelar Alice), oerhört överspelade och inte alls välregisserade. Burton har ju alltid varit en expert på att få fram det mörka i karaktärerna, det har han bevisat gång på gång; men i ”Alice i Underlandet” så känns det slätstruket och inte alls bra. Kan det vara förväntningarna som spökar? Delvis. Men efter ”Kalle och Chockladfabriken” så tyckte jag att Burton hade sänkt sig några nivåer från tidigare succéer. Trots kritiken så är det i alla fall en fantasifull tolkning med effekter som är helt fantastiska och konstigt nog passande. Men vill jag se en filmatisering av Alice revyresa i underlandet ser jag hellre på Disneys tecknade version eller Jan Švankmajer surrealistiska ”Neco z Alenky” från 1988.

SAW 3D
[Skräck, Kevin Greutert]

Vi fortsätter att beta av värdelösa skräckfilmer från 2010. ”Saw”-franchisen har blivit känd för sin annars så smarta handling och till vissa delar lite komplexa förklaringar. Men nu när vi når den 7:e filmen av uppföljare har hela konceptet från orginalet försvunnit och intresset är svalare än någonsin. I ”Saw 3D” så får vi träffa några som har överlevt Jigsaws hemska dödspussel och en som påstår att han har gjort det, någonting som de riktiga överlevarna ogillar. Snart dyker det upp flera pussel och flera liv skall skändas. Eftersom detta är sista filmen så kanske man hoppas på ett fantastiskt ihopknytande av påsen, att hela den röda tråden ska avslutas, men det hela fallerar till ett enda stort antiklimax. ”Saw 3D” är inte heller läskig på något sätt, vi har sett kroppsdelar sågats av förr i franchisen och på ett mycket smartare sätt… Ett litet plus för Tobin Bells korta medverkan, en oerhört bra skådespelare och vilken röst sedan!

Bilderna tillhör respektive filmbolag.


I'm still here

Då har mockumentary-dokumentären ”I’m Still Here” fått lite uppmärksamhet i svenska tidningar. Joaquin Phoenix spelar här sig själv, han har bestämt sig för att sluta skådespela och börja en karriär inom rapmusiken. Det är en oerhört bra film, men det är just det: det är en film! Jag tror själva effekten kunde blivit bättre om han inte ”avslöjat” att allt var fake… Men filmen är intressant och det vi får se är extremt bra method acting. Joaquin super ner sig, får skägg, svammlar och rappar (och han gör allt detta väldigt trovärdigt). Omvärlden vet inte riktigt vad den ska tro och hans medverkan i Letterman (som blev oerhört omdiskuterad). Men om mockumentären fortfarande hade haft sin mystiska aura så hade det varit en dokumentär i samma anda som ”Dom kallar oss Mods”. Det hade kunnat blivit en exploativ och en studie över Hollywoods depraverade baksida. Men nu blir det ”bara” ett skolexempel på hur riktigt bra method acting ska se ut och hur man kan lura media dit man vill. Det är här styrkan ligger: Joaqins fantastiska skådespel och medierna som köper hela projektet. En längre recension är på G; undertiden så rekommenderar jag denna filmen eftersom det är en av 2010 års mest intressanta film. (Bio Premiär i Sverige: 3:e December)

Af, Ex, SvD, Dn,