Månadsarkiv: november 2010

Topp 20: Skräck 1990-1999

Då var det dags att tipsa om lite 90-tals skräck. För oss inbitna vet att det var under 90-talet som skräckgenren både dog och återupplivades. Jag tänker inte sticka under stolen med att denna lista nästan har varit omöjlig att göra, det finns knappt 20 bra skräckfilmer från 90-talet! Jag har grävt mycket utanför USA… Jag har till och med tvingats ta till några uppföljare för att kunna få listan fullständig! Sedan är jag en sådan som anser ”The Silence of the Lambs” (När lammen tystnar) inte hör till skräckgenren utan lutar mer över åt Thriller. Här kommer i alla fall listan.

 

1) ÔDISHON
(1999, Takashi Miike)
Alltid när skräckfilmsgenren är på nedåtgång i övriga världen så får man alltid ta och se mot våra vänner i fjärran östern. När idéerna tog slut hos Hollywood under 2000-talet så började man göra remakes på japanska skräckfilmer, när nu skräckgenren dog under 90-talet så var det främst Asien (med undantaget ”Scream”) som drog upp skeppet igen. ”Ôdishon” är den i särklass bästa av dessa asiatiska skräckfilmer från 90-talet. Regissören är välkänd bland skräckfilms-bitare och bland Takashi Miikes övriga filmer så har vi moderna klassiker som ”Ichi the Killer” och ”Visitor Q” (vilka jag dock ser som thrillers). Det typiska för nästan alla asiatiska filmer är det långsamma tempot och avsaknad av dynamik. Istället för att låta tempot gå som en berg-och-dalbana så stegrar det successivt till ett crescendo. Den här filmen kretsar kring en ensam änkeman, Aoyama (Ryo Ishibashi), som utlyser en audition för en skådespelerska till en roll i en påhittad film, baktanken är att denna skådespelerska ska bli vän och eventuellt fru till denne Aoyama. Men kvinnan som blir utvald (fantastiskt spelad av Eihi Shiina) visar sig ha extremt sadistiska tendenser och det hela förvandlas till en tortyrprocess likt ingen annan. Det gör ont att se filmen, det gör ont att vetskapen om att psykopatiska människor med sadistiska drag finns ute i världen och det inbringar en skräck långt efter filmens slut.

2) RINGU
(1998, Hideo Nakata)
”Ringu” är så mycket mer än en film, det är starten på en ny skräckera, det var denna film som Hollywood fick upp ögonen för och så fick hela genren en uppsving med ändlösa amerikaniserade versioner av asiatiska skräckfilmer. Filmen handlar om en förbannelse som vilar över en film, du dör om du ser den. Nyhetsjournalisten Reiko (spelad av Nanako Matsushima) undersöker mystiska förhållanden gällande denna legend och den egentliga orsaken för dödsfallen, som är kopplade till filmen. ”Ringu” är stöpt i typskt, japanskt, skräckformat; den är alltså väldigt långsam och förlitar sig på spänning och atmosfär, istället för Hollywoods-chock-skräck. Det är just dessa japanska rysarfilmers styrka då det påminner om en tid när effekter inte var det primära utan stämning och dialog, vilket gör att man sitter still, lyssnar och låter sig svepas in i skräckens förbluffande stämning.

3) SCREAM
(1996, Wes Craven)
Som så många gånger innan har jag påpekat att västvärldens skräckfilmer hade nått botten under 90-talet, genren dog. Men så återuppväktes den av två faktorer: amerikaniserade nyfilmatiseringar av japanska skräckfilmer och så ”Scream”. ”Scream” tog vara på ett arv från 80-talets tonårs slasher filmer och mixade med en liten tesked komik, vilket visade sig vara ett framgångsrecept som skulle dra upp genren på fötter igen. Handlingen kretsar kring Sidney (Neve Campbell) och hennes vänner som förföljs av en psykotisk mördare (som bär den nutida klassiska Ghostface masken) som inte skyr några medel för att mörda. En reporter (Courtney Cox) och polis (David Arquette) är mördaren på spåren, men hinner mysteriet lösas innan alla dör? Det intressanta med ”Scream” är att karaktärerna ofta gör narr eller diskuterar skräckfilmer, som om de nästan var medvetna om att alla medverkar i en vilket tillför en dimension av svart humor.

4) BLAIR WITCH PROJECT
(1999, Daniel Myrick & Eduardo Sánchez)
Snälla lär er: ”Blair Witch Project” var inte först, inte först med handheld-filmtekniken, inte först med mockumentary-stilen och inte heller om häxkrafter. Men ändå så var det ”Blair Witch” som drog i gång en ny våg av liknande filmer. Det är en skakig DV-kamera och filmad som om det vore en amatör-dokumentär. På något sätt fungerar detta bra, vissa stunder är det, om inte skrämmande, väldigt obehagligt. I korthet handlar filmen om tre studenter som filmar en dokumentär i Maryland om en häxa och reser ut i skogen för att aldrig återses igen, nu har deras kameraband hittats och det är utifrån dessa premisser vi får följa med på en, minst sagt, skakig resa.

5) YEOGO GOEDAM
(1998, Ki-hyeong Park)
Nu förflyttar vi oss till Republiken Korea (mer känt som Sydkorea). Inte helt olikt Japan, så har sydkoreanerna anammat detta med långsamt tempo, spänning och spökhistorier. ”Yeogo Goedam” har tre handlingar som flyter in i varandra; först en konststuderande som har problem med att uttrycka sig konstnärligt, för det andra så har vi en tidigare student som återvänder till skolan för att mäkla fred med sina minnen, och för det tredje så handlar det om skolans populära tjej mot den avsevärt mindre populära tjejen. Filmen levererar inte bara skräck utan även en stor del ångest som återfinns i skolväsendet. Skräcken består i av en spökhistoria som utspelar sig efter att en lärare hittas mystiskt död utan någon förklaring. Filmens styrka ligger i att det paranormala framställs på ett skrämmande realistiskt sätt.

 

6) DELLAMORTE DELLAMORE
(1994, Michele Soavi)
Rupert Everett spelar en kyrkogårdsvaktmästare som springer runt och dödar återuppståndna människor (zombier). När han träffar en vacker kvinna (finska modellen Anna Falchi) och älskar med henne på kyrkogården så ställs han inför kvalen att fortsätta älska sitt jobb och de döda eller att börja älska livet. ”Dellamorte Dellamore” är något unikt i filmvärlden då den blandar en stor konstnärlighet med zombie-skräck, vilket ger en helt unik kvalité. Rupert Everett är riktigt fängslande i rollen som vaktmästare och gör sin livs bästa roll. Mycket zombier, lite blod och så en vackra kyrkogårdsmiljöer gör denna film till ett intressant inslag i skräckvärlden.

7) WES CRAVEN’S NEW NIGHTMARE
(1994, Wes Craven)
Hur gör man när ens skräckfilmsikon är körd i botten och man ställt till det för sig så att han inte kan komma tillbaka och filmserien blivit både uttjatad och urvattnad? Man vänder på hela pannkakan, en 180 graders vändning. ”New Nightmare” är extremt smart uppbyggd och Wes Craven lyckas ta sig ur en svår situation tillsammans med Freddy Krueger. ”New Nightmare” tar vid under inspelningarna av den nya och sista ”Nightmare on Elm Street”-filmen där både Robert Englund och Heather Langenkamp medverkar (båda är en norm för hela Elm Street-serien och spelar här sig själva). Men plötsligt så börjar Heather och hennes son se karaktären Freddy Krueger i sitt verkliga liv. Plötsligt har Wes Craven lyckats vända om hela verkligheten så att tittaren varken vet om det är film eller verklighet; plötsligt finns inte Robert Englund utan är Freddy Krueger (som i Elm Street-serien) och Heather blir till sin karaktär Nancy Thompson. Det är en extrem meta-vändning där filmen i filmen blir till filmen som du ser på (ja det blir lite komplicerat) och återigen blir Nancy (som egentligen är Heather Langenkamp och som spelas av Heather Langenkamp) jagad av en mycket mer hänsynslös Freddy Krueger (spelad av Robert Englund). Skräcken är påfallande och den komplicerade handlingen ger en helt ny dimension till Elm Steet-serien. Wes Craven lyckas verkligen att göra uppföljare nr. 7 till en helt unik meta-skräckfilm som är mycket mer skräckfylld och intelligent än någon annan i serien.  

8) THE DENTIST
(1996, Brian Yuzna)
Tandläkarskräck, stackars er; ni som lider av detta bör inte se den här filmen. Corbin Bernsen spelar den, av sin fru, bedragne tandläkaren Alan Feinstone och nu tar han ut sin hämnd. Med ett obehagligt och kalkylerande lugn söver han ned sina patienter för att sedan tortera och förstöra deras käftar. Det känns som om en sådan här roll kräver det bästa av sin huvudroll och Bernsen lyckas verkligen att spela psykopatisk torterare övertygande. Man kan tro att den här filmen endast följer skräckfilmsformulan för människans fobier, men ”The Dentist” bjuder på någonting bättre och Yuzna levererar en genuin skräckupplevelse.

9) BRAM STOKER’S DRACULA
(1992, Francis Ford Coppola)
Det finns så mycket som kan bli fel när man ska porträttera Dracula, ibland blir han för modern, ibland okarismatisk. Gary Oldman ligger och balanserar oerhört farligt. Som en äldre greve i sitt slott passar han helt utmärkt, men när han sedan föryngras och manusförfattaren James V. Hart låter vampyren gå runt i dagsljus (med skydd av solglasögon) blir det lätt lite oseriöst, vilket kan vara förödande för en film som tar sig själv på allvar. Vidare kan man klaga på vissa skådespelare: Keanu Reeves är lika stel som alltid, Anthony Hopkins spelar över i alla sina scener och Winona Ryder gör inte allt för mycket väsen av sig. Men trots dessa dåliga skådespelarinsatser så lyckas Coppola rätt bra med stämning och miljöer. När det är ett sådant svagt skräckdecennium,  som 1990-talet var, så får den här dramaskräckfilmen en rätt hög placering.

10) KOLOBOS
(1999, Daniel Liatowitsch & David Todd Ocvirk)
Tyvärr så har denna film blivit rätt så bortglömd, men den håller ändå bra kvalité. Kyra (Amy Weber, som senare skulle medverka i wrestlingfederationen WWE i USA) ställer upp på ett antropoliskt experiment som går ut på att vara inlåst med 4 andra personer i ett hus under en viss period (tänk lite som Big Brother). Men när en av personerna mördas brutalt på ett nästan planerat sätt så börjar paniken ta över i huser och Kyras hjärnspöken börjar ta över kontrollen. ”Kolobos” kan dock inte rekommenderas till alla på grund av dess komplexitet som kan avskräcka mången tittare.    

11) TALE OF A VAMPIRE
(1992, Shimako Sato)
Här får vi en oerhört sofistikerad vampyrberättelse som handlar om vampyren Alex (Julian Sands) som blir förälskad i Anne (Suzanna Hamilton) eftersom hon påminner om hans älskarinna för en lång tid sedan. Den stora behållningen i filmen är alla ovanliga kameravinklar, användning av ljus och det långsamma tempot, som inte ligger långt ifrån asiatiska skräckfilmer. Suzanna Hamilton spelar sin roll ofantligt bra, hon är verkligen en underskattad skådespelerska (se även science-fiction filmen 1984 där hon har en huvudroll). Tyvärr lever inte manusdialogen upp till samma nivå som kreativiteten hos kameravinklar och andra liknande stildrag men detta vägs upp av stämningen som förmedlar en ständigt mörk och djup sorg. Denna mörka känsla tillsammans med alla dessa artistiska stildrag gör att filmen är en fantastisk upplevelse och en av 90-talets bättre dramaskräckfilmer.

12) CANDYMAN
(1992, Bernard Rose)
Egentligen är ”Candyman” lite för komplicerad, för sitt eget bästa. En student, Helen (Virginia Madsen), väljer att skriva sin uppsats om en myt som går ut på att en varelse vid namn Candyman dyker upp och mördar sig om du säger hans namn fem gånger till en spegel. Hon hamnar i ett mystiskt, nedgånget ghetto där legenden har satt en stor skräck i folket. Legenden visar sig vara sann och Helen ligger mer och mer illa till. Tony Todd gör en riktigt ruskigt väsen och med sin djupa, hypnotiska röst skapar han inte bara ett obehag utan en skräckkaraktär inskriven i filmhistorieböckerna. Lägg sedan till den något intelligenta och komplicerade handlingen, så har vi en skräckfilm som skräckfantaster har tagit till sina hjärtan.

13) THE EXORCIST III
(1990, William Peter Blatty)
Ja, jag vet att det låter dum som fan själv, men det finns uppföljare på ”Exorcisten”. 2:an är verkligen så värdelös så att denna tredje film knappas låtsas om att 2:an existerat. Visst kan vi glömma alla dessa extrema skådespelarinsatserna från orginalet (med Max Von Sydow och Linda Blair), men trots, nästan, all avsaknad från orginalet så lyckas ”Exorcisten III” stå på egna ben. Filmen handlar om en psykotisk mördare som går lös på årsdagen av prästen Damien Karras bortgång och en kommissarie väljer att lösa fallet. Filmen bygger mycket på atmosfär och stämning vilket gör den överlägsen flera av 90-talets mer chock-inriktade skräckfilmer.

14) BRAINDEAD
(1992, Peter Jackson)
Ja, det är den Peter Jackson (han som senare skulle regissera Sagan om Ringen-filmerna), men innan han blev episk filmregissör. ”Braindead” är verkligen en, om ni ursäktar ordvitsen, en hjärndöd film. Handlingen ligger inte i fokus utan här är det splatter och zombies som står i fokus. Lionels (spelad av Timothy Balme) mor har blivit biten av en apa och dör. Plötsligt så återuppstår hon och dödar fler människor, så snart blir det fullt med zombier. Samtidigt så har Lionel fattat tycke för en vacker spanjorska (Diana Peñalver), men han vågar inte berätta om att han låter sin zombiemor vara kvar hemma och döda. Men som sagt så är inte handlingen det primära. Filmen är full med blod, våld och är en sjuklighetsfest utan dess like. Full med blodiga effekter som blir till ett blodbad så slår sig ”Braindead” in bland skräckfilmerna som en av de blodigaste.  

15) THE NIGHT FLIER
(1997, Mark Pavia)
Stephen King är ju som nämnt en expert på spänning och atmosfär i sina tegelstensromaner, tyvärr har inte alla filmatiseringar lyckats med detta. Men Pavia tar vara på just denna speciella stämning och lyckas med sin filmatisering av en ruggig King-roman. En nedgången journalist (Miguel Ferrer) får en ny chans att komma på förstasidorna när han undersöker en seriemördare som verkar färdas med flygplan, när det sedan visar sig vara en vampyr som kallar sig Dwight Renfield (en hyllning till gamla Dracula-filmen från 1931) av det otäckare slaget så blir hans scoop mer invecklat än vad han hade tänkt sig. En stor elgoe ska gå till make-up enheten som verkligen har lyckats skapa en riktigt skrämmande vampyr och även till Pavia, vars regi verkligen lyfter filmen. Atmosfären och den obehagliga stämningen liknar den som återfinns i flertalet asiatiska skräckfilmer, vilket bara är positivt.

16) I KNOW WHAT YOU DID LAST SUMMER
(1997, Jim Gillespie)
I efterdyningarna av filmen Screams framgångar så kom flertalet nya teen-slashers. ”I know what you did last summer” (vars manus är skriven av samma manusförfattare som till Scream: Kevin Williamsson) har med allt som en teen-skräckfilm ska ha: Sarah Michelle Gellar, en kuslig man med krok, chock-effekter som ger hjärtattack och så någon luddig handling som egentligen kommer i andra hand, till förmån för chockskräcken. Fyra tonåringar (Jennifer Love Hewitt, Gellar, Ryan Phillippe och Freddie Prinze Jr.) kör på en man och slänger den döda kroppen i havet. Ett år senare så börjar deras liv hemsökas av en märklig figur som dödar så fort denne får chansen. Det som saknas från ”Scream” är den här typiska självironin och istället kan det kännas som om filmen tar sig själv på för stort allvar, men inte kan leva upp till den nivån.

17) SCREAM 2
(1997, Wes Craven)
”Scream 2” tar vid 2 år efter den första filmen. Tillbaka är Courtney Cox, Neve Campbell och David Arquette i rollistan. Den nya filmen Stab har premiär och den baserar sig på morden som skedde i ”Scream 1”. Det dröjer inte länge förrens en copycat mördare går berserk i staden och så ligger alla överlevare illa till. Liev Screiber (som fick oerhört lite tid i första filmen) har här en större och mer komplex roll, vilket är en oerhört bra tillskott. Även filmnörden Randy Meeks (fantastiskt spelad av Jamie Kennedy) är tillbaka och fortsätter att leverera meta-liknande citat, diskussionsscenen i filmklassen om hur dåliga uppföljare är fantastiskt manusarbete. ”Scream 2” må kanske inte vara lika bra som 1:an, men ändå lyckas den engagera, någonting som är oerhört ovanligt för uppföljare av detta slag. Även 90-talets teenslasher princessa Sarah Michelle Gellar med i en mindre roll.

18) CHILDREN OF THE CORN III: URBAN HARVEST
(1995, James D.R. Hickox)
Två föräldralösa bröder (Daniel Cerny & Ron Melendez) från Gatlin (där 1:an och 2:an utspelar sig) adopteras och placeras i en storstadsmiljö. Båda får komma till en ny skola och medan den äldre blir mer inne i gänget så blir den yngre brodern en ensamvarg som aldrig kommer in i vanorna. Han har tagit med sig fröer som han planterar i en övergiven bakgård. Detta bringar ondskan till staden och förhäxar människor. Daniel Cerny, som spelar den yngre brodern, är riktigt obehaglig i sin roll och under vissa stunder når han upp till både Linda Blairs (från ”The Exorcist”) och Harvey Stephens (från ”Omen”) kvalitéer som barnskådespelare.

19) BRIDE OF CHUCKY
(1998, Ronny Yu)
På något sätt känner jag att detta val måste försvaras på alla möjliga sätt, men det tänker jag inte göra. Detta är alltså den tredje uppföljaren till ”Child’s Play” och den onda dockan Chucky är tillbaka! Men det är inte Chucky utan Jennifer Tilly, med sin karaktäristiska röst och lättsamma skådespel som snor hela showen i form av Chuckys tidigare flickvän Tiffany. VI får även se en väldigt ung Katherine Heigl göra en av sina tidigare roller. När sedan Tiffany blir till Chuckys bruddocka, så blir det en fin symbios mellan skräck och till vissa delar komedi samt några perfekta kopplingar till den klassiska ”Bride of Frankenstein”. Mer tid för att försvara detta val av film tänker jag inte göra.

20) BANDH DARAWAZA
(1990, Shyam Ramsay & Tulsi Ramsay)
Eftersom jag främst gillar lite kultiga filmer så kan jag inte lämna denna utanför listan. Här får vi Bollywoods svar på Dracula (ja den här Indiska filmen har sång och dansnummer! Allt är som sig bör alltså). Men själva Dracula-vampyren (i den här filmen heter han Nevla, spelad av Anirudh Agarwal) är inte speciellt spexig, han har inte Bela Lugosis karisma, inte Max Schrecks fulhet; istället är Agarwal en slags kombination av båda dessa herrars tolkningar av Dracula, vilket blir till en oerhört intressant mix. Filmen handlar om ett par som inte kan få barn och överlåter sig i denna Nevlas händer. När paret sedan lyckas få en dotter så kräver Nevla att barnet ska tillfalla honom. Vad han ska med barnet till fick jag inte riktigt klart för mig, men man får använda sin egna fantasi. ”Bandh Darawaza” är långt ifrån en Hollywood produktion, men det är just det som ger filmen sin säregna prägel.

————————————-

Filmer som nästan kom med: The people under the stairs,
Annan genre: Silence of the lambs (Thriller), In the mouth of madness (Thriller), The Prophecy (Fantasy), The Sixth Sense (Thriller), It (Drama), Cube (Sci-fi), Seven (Thriller), Lost Highway (Thriller), Jurassic Park (Äventyr), Sleepy Hollow (Fantasy), Cure (Thriller)