Månadsarkiv: november 2010

Leslie Nielsen 1926-2010

Då har komikern Leslie Nielsen lämnat jordelivet. Jag brukar inte uppmärksamma skådespelare som avlider här i bloggen, då det skulle ta upp mycket plats och bli en mycket tråkigare stämning, men ibland måste jag göra undantag. Leslie Nielsen är en sådan där skådespelare och komiker som jag sett sedan jag var liten, bara för att räkna upp några filmer som jag såg som liten så finns ju ”The Naked Gun”, ”Spy Hard”, ”Dracula: Dead and loving it” och ”Airplane”. Under senare år har man kunnat se Leslie Nielsen i parodiska filmer som ”Scary Movie”, vilka tyvärr inte har hållit samma klass som hans tidigare komedier. Men som med alla komiker finns där även små inslag av… allvar… ”Forbidden Planet” (1956) är en av Leslie Nielsens mer allvarliga filmer, som är en mystisk science fiction film, mycket sevärd! (Han är även med i ”The Poseidon Adventure” (1972) som kaptenen på det sjunkande skeppet). Men det är som komiker Nielsens arv kommer ligga, han har placerat sig i komikens historiska stapel som en av världens bästa komiker.

Trots att vissa skådespelare känns som odödliga påminns man om att ingen är odödlig…

och nu när vi ändå har ett sådant här inlägg får vi väl säga in memoriam till bl.a. Gloria Stuart (”Titanic”), John Forsythe (”Dynasty”), Patricia Neal (”Hud”) och Dennis Hopper (”Rebel without a cause”)

Af, Ex, Svd, Dn


Topp 20: Skräck 1980-1989

Nu beger vi oss till 80-talets skräckfilmsvärld. Detta decennium levererar otroligt bra skräckfilmer och är tillsammans med 20, 30 och 70-talet, genrens i särklass bästa. Vi drar igång direkt med Kubrick och Stephen King i härlig symbios…

1) THE SHINING
(1980, Stanley Kubrick)
”The Shining” har nästan allt som en bra skräckfilm ska ha: mystiska element, spänning och atmosfär, ett långsamt tempo och så en helt fantastisk skådespelarensemble (med en helt fenomenal Jack Nicholson i fronten). Stephen King (som har skrivit romanen) har ju alltid med en oerhörd mystik i sina böcker och denna har Stanley Kubrick lyckats förvalta mer än väl. Som sagt är Jack Nicholson den stora kärnan i filmen och han lyckas på något osannolikt sätt skapa ett realistiskt vansinne likt ingenting annat vi sett på film tidigare eller efter, samtidigt som Kubrick genom sin unika filmteknik förmedlar hela karaktärens sinnesnärvaro på ett helt unikt sätt. Handlingen kretsar kring en familj som ska vara vakmästare på ett säsongsstängt hotell, mitt ute i ingenstans. Pappan (Nicholson) håller på att skriva sin bästsäljande bok och hoppas på att inspirationen ska infinna sig och medan sonen börjar se syner, prata med osynliga krafter så blir pappans värld mer psykotiskt vriden än någonsin.

 

2) POLTERGEIST
(1982, Tobe Hooper)
Vem kunde tro att Steven Spielberg (manusförfattaren) kunde skriva sådana här bra skräckfilmer? ”Poltergeist” handlar om Carol Anne (Heather O’Rourke) som blir kontaktad och tillfångatagen av av en ondsint entitet som finns inne i bruset från TV-apparaten. Familjen gör nu allt i deras makt för att få tillbaka sin dotter och kontaktar ett medium (Beatrice Straight) som drar med sig ett TV-team. Skådespelarinsatserna är helt otroligt realistiska (så realistiskt det nu kan bli i en skräckfilm) och bidrar mycket till att övernaturliga scener blir verkligt skrämmande. Ett stort plus till musiken, som Jerry Goldsmith står för, vilken skapar helt rätt stämning och lyfter filmen till nya nivåer.

 

3) PHENOMENA
(1985, Dario Argento)
Dario Argento är de italienska giallofilmernas konung. Så många fantastiska filmer i bagaget borde göra så att han får en egen topplista här, men nu är det ”Phenomena” som gäller, till att börja med. En ung kvinna (Jenniffer Connelly, som senare skulle göra succé i bl.a. ”A Beautiful Mind och ”Requiem for a Dream”) som blir intagen på en internatskola. Snart upptäcker hon att det vilar en slags kraft över henne som gör att insekter kommunicerar med henne via telepati och plötsligt så uppkommer flertalet mord på skolan. Hon kontakter en rullstolsbunden entomologist (spelad av Donald Pleasence) för att hitta hjälp med sitt tillstånd och hitta mördaren. ”Phenomena” är just en av dessa speciella filmer som har flera olika djup som Argento vill att man undersöker, långsamheten i filmen tillåter oss att göra det och Argento är en mästare på regi, det går inte att komma ifrån. Inget mer finns att tillägga än att detta är en av Italiens bästa filmer någonsin!

 

4) INFERNO
(1980, Dario Argento)
Ytterligare en Dario Argento film! ”Inferno” är en slags fristående uppföljare till Argentos bästa 70-talts skräckfilm ”Suspiria”. En ung poetissa (Irene Miracle) läser om en arkitekt som byggde tre hus åt ”de tre mödrarna”. Hon får för sig att ett av dessa hus är hennes och så börjar en resa in i kaos. Men när kaoset har Argento vid årorna så blir det vackert, glöm handlingen, glöm skådespelarinsatserna, glöm att ni ens ser på film. Argento omvandlar varenda scen, varenda tagning till någonting magiskt, till en tavla med små detaljer. Man kan till och med glömma manuset som man annars kan ställa sig frågande inför. Det obehagliga stämningen om okunskap levererar Argento helt felaktigt, känslar är också som om Argento själv sitter där och styr och ställer med handlingen som ska förvirra oss och göra oss osäkra på vad det egentligen är vad vi ser.

5) SANTA SANGRE
(1989, Alejandro Jodorowsky)
Den chilenske regissörem Jodorowsky bjuder alltid på extremt komplexa surralist-filmer och här levererar han någonting så udda som en surrealistisk skräckfilm. Handlingen är svår att förklara men en viktig del handlar om en kvinna, som är ledare för en fanatisk kult, vars armar blir avhuggna; hon tvingar sin son (spelad av Alejandros son: Axel Jodorowsky) till underkastelse och har hela tiden ett psykiskt övertag. Sonen blir sedermera direktör för sin mini-cirkus, men får sedan underkasta sig till sin moder i form av att han ”blir” hennes armar och hon är ute efter mord och hämnd. Filmen är, som alltid med Jodorowskys filmer, full med djupa och surrealistiska undertoner som inte alltid är helt enkla att förstå (om man inte har ”lärt” sig hur Jodorowsky tänker i sina filmer). Trots att ”Santa Sangre” inte når upp till Jodorowskys estetiskt- och surrealistiskt fulländade filmer ”The Holy Mountain” och ”El Topo” gör inte denna film till sämre, utan visar bara på Jodorowskis surrealistiska storhet.

6) A NIGHTMARE OF ELM STREET
(1984, Wes Craven)
Här har vi filmen som skulle starta en skräckepok likt ingen annan. Robert Englund spelar en kuslig figur, Freddy Krueger, som hemsöker oss i våra drömmar och dödar oss! Därför är det så viktigt för bl.a. Heather Langenkamps och Jonny Depps karaktärer. Wes Craven kan göra någonting magiskt för varje skräckfilm, han bryter normer och han lyckas dra upp genren några nivåer varje gång. Mystiken ligger som en insomni över hela filmen och klöser på ditt skräckhjärta. Den här slasherfilmen är en av genrens kändaste, Robert Englund en av skräckikonerna och säg den som vågar somna om efter en natt i Freddy Kruegers klor!

 

7) THE FLY
(1986, David Cronenberg)
Flugan från 1986 är egentligen en remake på en film, med samma namn från 1958, som i sin tur baserar sig på en novell av George Langelaan. Den alltid lika svamliga, men fantastiske, Jeff Goldblum spelar en något excentisk och oförsiktig vetenskapsman som har hittat på ett sätt att transportera ting från plats A till plats B. När han provar med sig själv som försökskanin råkar dock en fluga förstöra processen och nu förvandlas han successivt till en hänsynslös korsning mellan en fluga och människa. Cronenberg är känd för sina udda filmer och detta är en av hans bästa, mycket tack vare Goldblum som gör en av sina bästa rollprestationer (dock efter hans insats som Ian Malcolm i Jurassic Park-filmerna). Mystiken och skräcken infinner sig snabbt i det klaustrofobiska laboratoriet som vetenskapsmannen bor i. Även Geena Davies gör en bra rollprestation som den snokande scoop-journalisten som senare blir till en skrämd och sorgsen flickvän.

 

8) AN AMERICAN WEREWOLF IN LONDON
(1981, John Landis)
Det låter motsägelsefyllt (med tanke på att jag hyller The Wolfman och Ginger Snaps m.fl.) men jag ogillar varulvs-filmer. Men alla är undantag som bekräftar regeln. ”En amerikansk varulv i London” handlar om en amerikansk student (David Naughton) som är ute på en luffarliknande resa med sin kompis (Griffin Dunne). Under denna resa så bli kompisen dödad av en mystisk varelse och den överlevande börjar få konstiga hallucinationer. Det som är så ovanligt att se är att det finns en stådan exktrem hög standard på allt, från ljud till make-up till skådespelarprestationer, Naughton bär filmen stabilt på sina axlar. Även skräckmomenten når höga nivåer som skrämmer, på riktigt. 

9) OPERA
(1987, Dario Argento)
Återigen Argento!! Nu har han blivit tokig… Det är inte en tillfällighet att Dario Argento återfinns med tre filmer på denna lista, han är en regissör med en speciell aura kring sig. Hans filmer innar ett slag stilistiskt djup som kanske inte framträder vid första anblick men uppstår efter en andra genomgång. Filmen har vissa koplingar med den gamle Gaston Lereux romanen ”Fantomen på Operan” även om den inte är en filmatisering av boken. Skådeplatsen är en opera och filmen kretsar kring Betty (Cristina Marsillach) som har blivit ett nytt stjärnskott. Hon blir förföljd av en psykopat som han drömt om sedan barnsben. Argentis filmer är som konstverk och ”Opera” är inget undantag. Det är en helt galen film utan stopp, med snabba omkastningar, mord och mycket mer som kännetecknar en äkta italiensk giallo. 

10) NOSFERATU A VENEZIA
(1988, Augusto Caminito, Mario Caiano m.fl.)
Jag är nog en av få som verkligen älskar den här fristående uppföljaren till Werner Herzogs ”Nosferatu – Phantom der Nacht” där alltså Klaus Kinski gör repris på rollen som den vithårige vampyren. Klaus Kinski är enligt mig en av tysklands bästa skådespelare och en av världshistoriens bästa genom tiderna, han klarar av att lyfta filmer genom sin blotta närvaro. När han sedan får spela i skräckfilmer som denna skapar han en oerhört obehaglig karaktär, vilket visserliger beror på hans fantastiska skådespelartalang men även på grund av hans personliga kaos och vansinne. Klaus Kinski var ju känd för att sabotera filminspelningar, improvisation och regissörerna kunde aldrig vara säkra på om Kinski skulle hålla sig lugn eller försvinna i rent raseriutbrott. Visst skulle Kinski sätta sin prägel på denna produktionen då han redan första dagen lämnade i raseriutbrott, vilket gjorde att filmens tredje regissör, i raden, köptes ut och producenten Caminito fick regissera Kinski själv. Men jag anser att hellre Kinski får göra sitt oavsett regissör. Han lyckas verkligen att leverera ett bestialiskt, skrämmande och ibland känslofyllt porträtt av vampyren som nu sätter skräck i Venedig. Noterbart är resten av rollistan som innehåller storstjärnor som: Christopher Plummer och Donald Pleascence. Filmens scener är perfekta och ser ut som ångestfyllda målningar, där Kinski skapar en obhaglig atmosfär, oavsett om han är i eller utanför bild.

11) RE-ANIMATOR
(1985, Stuart Gordon)
”Re-animator” tar vara på ett utdött arv: den galne vetenskapsmannen. I den här filmen så spelar Jeffrey Combs en student med höga ambitioner: att återuppväcka döda (eller som han säger ”reanimera”). Problemet är alla motsättningar från den akademiska världen och bristen på döda kroppar. 80-talet är ju det typiska decenniet för amerikanska slashers och blodiga splatterfilmer; då är det trevligt med en rätt så intelligent skräckfilm från USA. Det är en slags moderniserad version av Shelleys ”Frankenstein eller den moderne Prometheus” där man har alla faktorer med: den galne vetenskapsmannen, återupplivandet av kroppar och besattheten av att leka ”gud”. Detta är även en film som inte spelar efter skräckfilmens normer eller regler utan innehåller lite intressanta svängar som kan fascinera den mest inbitne.

12) HELLRAISER
(1987, Clive Baker)
Hellraiser är en av flera skräckfilmer som har fått oändligt med uppföljare, där 1:a filmen oftast är bäst; så är i detta fall. Handlingen kretsar kring ett par som flyttar in i ett gammalt hus och får möta helvetet. ”Hellraiser” är en sådan där film som handlar om just djuriska känslor som smärta, lust, kärlek, tortyr och njutning, you name it. Clive Baker, som även skrivit manus, levererar ofelaktig någonting som talar till det innersta inom oss som människor och degraderar allt detta till en skräck likt ingenting annat som du sett från 80-talet.

 

13) EVIL DEAD II
(1987, Sam Rami)
Det är sällan som uppföljare är bättre än sina föregångare, men så är fallet med ”Evil Dead 2” som har blivit en av filmhistoriens typiska kultfilmer. Sam Rami lyckas blanda skräck och humor på ett sätt som är svårslaget. Men det ska erkännas att tvåan mer eller mindre är en nyinspelning eller en ny version av originalet. Filmen handlar om en man som överlevt en demonattack och nu försvarar sig i en stuga tillsammans med några främlingar. Det som gör ”Evil Dead II” så pass bra är just balansgången mellan komedi och skräck, bägaren rinner aldrig över så det blir parodi, likt ”Scary Movie”, utan behåller skräcken på en tillräckligt hög nivå.

 

14) SHIRYÔ NO WANA
(1988, Toshiharu Ikeda)
Som jag så många gånger innan så fortsätter jag hävda att japanerna är helt psykskadade när det gäller skräckfilm… ”Evil Dead Trap” (som den heter på engelska) lever upp till ryktet. Den tunna historien handlar om en TV-program som tappar tittare och väljer att visa en snuff-film på extremt detaljerade mord. TV-teamet börjar följa spåren från videon och hamnar på ett ställe som är fullt med fällor som sakta men säkert tar död på var och en. Det finns ingenting smart med den här filmen, det är en enda lång orgie i blod, splatter, extremt realistisk tortyr och gore och som skräck-splatter är den effektiv, men oerhört sjuk och absolut inte för känsliga tittare!

15) CRAWLSPACE
(1986, David Schmoeller)
Återigen en film med Klaus Kinski i huvudrollen. Här spelar han en psykotisk hyresvärd som förföljer och spanar på sina hyresgäster genom gångar och hemliga rum i väggar och tak. Det fantastiska med Klaus Kinski är att han lyckas föra in så många dimensioner i en roll som inte alls hade behövt vara komplex. Men genom Kinskis flera dimensioner så skapar detta en intelligentare film med ett djup som annars skulle ha saknats. Filmen må kanske inte vara fylld med den typiska skräckkänslan utan istället så finns här ett obehag som nästan ter sig starkare än typisk skräckfilm. Som vanligt när det gäller den excentriske och vansinnige Kinski så var inspelningarna fulla med bråk och motarbetningar. Schmoeller gav senare ut en dokumentär, 1999, om filminspelningen som behandlade Kinskis samarbetssvårigheter som fick namnet ”Please Kill Mr. Kinski”.

 

16) XIONG BANG

(1981, Dennis Vu)
Så presenterar vi den första filmen från Kin… Ursäkta Hong Kong! på listan: ”Xiong Bang”. Som flertalet av asiatiska filmer så handlar ”Xiong Bang” (på engelska: ”The Imp”) om spöken och besatthet. Filmen handlar om ett par där mannen får ett jobb som nattvakt, plötsligt dör flera av de andra nattvakterna under mystiska omständigheter samtidigt som den gravida frun börjar bete sig konstigt. Effekterna håller en riktigt hög standard för att vara en Hong Kong-film och Dennis Vus regi levererar en riktigt kuslig film som tar sig själv på stort allvar.

17) CHILDREN OF THE CORN
(1984, Fritz Kiersch)
Stephen King har skrivit flera fantastiska historier, varav ”Children of the Corn” (eller på svenska: ”Dödlig Skörd”) är en. Här så är filmatiseringen långt ifrån den speciella stämning som berättelsen har, men det fungerar väldigt bra ändå. Ett par kommer till en stad vars invånare är barn. Dessa barn lever som en slag sekt med blodsoffer och en strikt hierarki, där predikanten Isaac (John Franklin) domderar sina undersåtar. När paret börjar misstänka fara så är det redan försent och barnen får tag på dessa utbölingar som ska offras till en övernaturlig kraft som försäkrar om att skörden blir bra, även nästa år. 

18) A NIGHTMARE ON ELM STREET: THE DREAM WARRIORS
(1987. Chuck Russell)
En till Terror på Elm Street film?! Nu måste det ha slagit slint i huvudet… Nej var inte oroliga, allt är som det ska. Den här filmen, som alltså är tredje delen av en ändlös massa uppföljare, är den bästa (efter orginalet). Robert Englund som Frddy Krueger har inte varit bättre och Heather Langenkamp (som spelar Nancy från första filmen) är lika fantastisk som alltid. Nancy har nu blivit en terapeut för barn med sömnproblem och tar sig an några barns fall på ett sinnessjukhus där drömmar om Krueger härjar. Mardrömssekvenserna är riktigt välgjorda och vissa är brutala, vilket ger en mycket intressant filmupplevelse.

19) CANNIBAL HOLOCAUST
(1980, Ruggero Deodato)
Det finns så mycket skrivet om ”Cannibal Holocaust” så jag vet inte riktigt vad jag ska börja med. Filmen blev cencurerad och även förbjuden i ett flertal länder, det är fortfarande en av världens mest kontroversiella filmerna genom tiderna. Den rider på 70 och 80-talet exploateringsvåg om kannibaler och massaker i djungeln. Ett dokumentärfilmteam beger sig ut i den djupa djungeln för att göra en dokumentär om en kannibalstam, dock så behandlar dokumentärfilmarna naturen och infödingarna väldigt illa, någonting som faller tillbaka ordentligt efter att bristningsgränsen är nådd. Regissören drogs faktiskt inför rätta efter några diskutabla scener där flera menade att tortyrscener inte längre var film utan verklighet, dock visade sig dessa ”snuff”-inslag (som det heter i filmvärlden) vara orsaken av en fantastisk make-up enhet. Men filmen innehåller några scener där djur dödas, på riktigt, någonting som Deodato har fått oerhörd kritik för, än idag. En liten notis till Riz Ortolani som har komponerat mästerlig musik som verkligen blir en kontrast och höjer filmupplevelsen ordentligt!

20) FRIDAY THE 13TH PART III
(1982, Steve Miner)
Fredagen den 13:e är en sådan där klassiker i filmvärlden. Tyvärr så har jag aldrig riktigt fattat tycke för Jason Voorhees och hans historia. Jag är oftast rätt skeptisk mot mördare som går ikapp sina offer (läsa: Jason, Michael Myers från Halloween m.fl.). Men del 3 av dessa ändlösa upplöljare är den absolut bästa och det är där Jason får sin karaktäristiska hockeymask, filmen tar ju vid där tvåan slutade och handlar om Jason som ska hämnas för någonting han är sur över (typ). Den stora behållningen i filmen är Dana Kimmell som tillsammans med karaktären Jason får dra ett stort lass, men mot alla odds så lyckas det bli en trevlig skräckupplevelse… hur trevliga sådana nu kan bli…


Bilderna tillhör respektive filmbolag.


Religion: Lilit – den första kvinnan

Jag läser bibeln ofta, trots att jag är ateist, flera översättningar av bibeln står här hemma (däribland den oerhört intressanta ”Nya världens översättning”, som Jehovas vittnen använder). Det jag blir lite fundersam över är Lilit. Lilit kan översättas till något slags nattdjur eller nattmonster. Helt ärligt så ger ingen av bibelöversättningarna någon klar bild över Lilit.

Jes. 34:14 (1917-års Kyrkobibel) ; ”Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur, och gastar ropa där till varandra; ja, där kan Lilit få ro, där kan hon finna en vilostad

Detta är den första versen där Lilit nämns som ett namn, i vissa översättningar. Bibel 2000 översätter dennar vers som:
Det blir ett tillhåll för ökendjur och hyenor, en plats där gastar möts. Där håller Lilit till och finner en plats att vila”; nu ska det sägas att jag starkt ogillar Bibel 2000 p.g.a. det förenklade, nästan fördummade, språket som försöker göra texterna så lättlästa som möjligt. Det intressanta kommer när man ser på Karl XII:s bibelöversättning:

Då skola der troll och spökelse löpa hvar om annan, och en gast skall möta den andra; elfvor skola ock hafva der herberge, och finna der ro

Här är Lilit översatt med ”elfvor” (älvor); för lite akademiskt intresse redovisar jag lite andra översättningar av Lilit:
– ”Nattskärran” (Nya Världens Översättning av den Heliga Skrift)
– ”Tornuggla” (Folkbibeln / King James [eng])
– ”Night creatures” (NIV [eng])
– ”Lilith” eller liknande stavning (NAB, NRSV, The Message, JB [eng])

intressant är att Moffatt översätter Lilit till ”vampire”, alltså vampyr. Det finns en till passage som nämner Lilit, som dock exkluderades från 1917-års kyrkobibel men som finns i Bibel 2000:
Lilit intar hans hem, svavel sprids över platsen där han bott” (Job 18:15); den här versen skrivs annorlunda i andra översättningar och exkluderar namnet helt p.g.a. att ordet i urskriften har varit svårt att tyda.

Vad som är sagt utanför bibeln är att Lilith är en mytologisk figur i judendomen som är en slags förförisk nattdemon vilken dödar barn och utifrån dessa två verser så verkar Lilit vara någonting otrevligt. Tolkare (ex. Adam Clarke) menar att Lilit i Job står för Ensligheten eller Terrorn i person. Det är svårt att säga emot då både referenserna i Job och Jesaja handlar om någonting negativt, mörkt och ensamt.

Det är nu som tolkningarna kan ta fart på allvar och det börjar redan i begynnelsen, första moseboken. I Första Moseboken så får vi läsa om hur Gud skapar jorden och livet (vi får läsa om det två gånger, för er som missat det!). I 1 Mos 1:27 så står att Gud skapade både man och kvinna. Sedan upprepas detta redan i 1 Mos 2:7 då Gud skapar mannen. Ofta tolkas detta som att den första kvinnan (1 Mos 1:27) skapades ur jord och den andra kvinnan, Eva (1 Mos 2:21-22) ur Adams revben. Det dyker då upp två frågor; skapades det två män och två kvinnor eller en man (från jord) och två kvinnor? Hur ska Gud och Bibeln ha det?

Detta brukar ignoreras rätt så friskt bland religiösa men om man nu ska acceptera någon av dessa versioner så är det att Gud skapade en man (Adam) och två kvinnor som är mest vedertagen. Då kommer följdfrågan vem denna första kvinna är; tolkare som tror på denna version säger: Lilith. Enligt icke-kanoniska texter så stämmer detta bra, ett exempel på en sådan text är ”Ben Siras Alfabet”. Lilith sägs ha kastats ut ur Eden eftersom hon var för självständig/stark. Hon var inte tillräckligt foglig då hon, liksom mannen skapades av jord och inte ville ligga under mannen, under sexakten (detta har vissa extrema feminister tagit till sig och menar att Lilith var första feministen). Sedan skulle hon alltså bli en nattlig demon. Men frågeställningen tar inte slut här…

Hur är det med Kains fru? Efter Gud har skällt ut Kain för att ha dödat sin broder Abel så bosätter han sig i Nod och plötsligt dyker en hustru upp (1 Mos 4:17) som aldrig namnges. Då sätter logiken igång: Adam och Eva var första människorna, Kain och Abel var deras söner, detta är norm inom kristendomen. Men logiken stämmer inte. Vem är frun? Om vi ska följa vad som står i Bibeln (utan att föra in en massa externa förklaringar) är att det måste ha funnits en till kvinna på jorden, den första kvinnan från 1 Mos 1:27? Eller den första kvinnans dotter? Är Kains fru Lilit? Eller är det kanske Lilits dotter, Lilin (vars fader enligt legenden är ärkeängeln Samael? För man in externa förklaringar så brukar detta förklaras med att Adam & Eva fick en dotter och att detta är Kains fru, vilket då betyder att kristendomen och judendomen menar att hela mänskligheten började med en uppbyggnad på incest.


(Hur var det nu… Adam, Eva, Cain… vem var din fru Cain?)

Vad man än tror så går det inte komma ifrån; någonting stämmer inte. Adams första fru, den första kvinnan, Kains fru pekar mot att någonting fanns mer på jorden. Det fattas någonting i Genesis, har den utsatts för censur?

Jag låter gärna en troende förklara hur detta kan förklaras…

(Bild: ”Lilith” av Collier, 1892, m.fl.)


Avatar; tagning zwei

Jag har aldrig varit någon som tyckt om Avatar, jag gör det fortfarande inte. Men nyligen såg jag på den förlängda versionen (extended directors cut) och den var avsevärt bättre än den versionen som gick på bio. Men det jag inte tänkte på första gången jag såg ”Avatar” var att det faktiskt är en ordentlig ”trädkramar-film”. Det slog mig, inte när jag såg på den förlängda versionen, utan när jag såg på M. Night Shyamalans senaste thriller ”The Happening”. Det slog mig att båda filmerna spelar i samma liga.

 
(Trots olika genres så har ”The Happening” och ”Avatar” samma budskap om att värna naturen)

Jag har ingenting emot pro-natur-filmer, men det måste göras på rätt sätt. I både James Camerons ”Avatar” och Shyamalans film kan jag se samma problem: budskapet blir för synligt tillsammans med en del externa faktorer som drar ned helhetsbetyget. I ”Avatars” fall så handlar det om denna löjliga kopiering av berättelser som ”Dansar med vargar” och främst ”Pocahontas” som blir på tog för genomskinlig. Men jag har försökt att omvärdera ”Avatar” och jag lyckas få upp den några nivåer än vart jag hade ställt den innan. Om detta beror på den magi som extended-utgåvor har eller om det beror på Shyamalans ”The Happening” vet jag inte…


Vilken känsla…

Jag trodde verkligen att jag inte skulle få se Stockholm Statsteaters jubileumsföreställning ”Aniara” (baserad på Harry Martinssons fantastiska epos), men visst fanns det en plats kvar idag till föreställningen den sista november! Föreställningen ska tydligen vara smått fantastiskt med bl.a. Helen Sjöholm, Ingvar Hirdwall, Helge Skoog m.fl. Det var ett tag sedan man var in till huvudstaden för att se på föreställning; senast var i våras då jag såg på Killinggängets ”Drömmen om Herrön” på Dramaten… Få se om denna blir lika bra… (intressant att det är Kleerup som står för musiken)


Oscar till bästa animerade film…

Nu så har kommitén redovisat sin ”short list” över filmer som kommer att nomineras till en Oscar i bästa animerade film…

“Alpha and Omega”?
“Cats & Dogs: The Revenge of Kitty Galore”?
“Despicable Me”?
“The Dreams of Jinsha”?
“How to Train Your Dragon”?
“Idiots and Angels”?
“The Illusionist”?
“Legend of the Guardians: The Owls of Ga’Hoole”
“Megamind”
“My Dog Tulip”?
“Shrek Forever After”
“Summer Wars”?
“Tangled”
“Tinker Bell and the Great Fairy Rescue”?
“Toy Story 3”

Det känns som om ”Toy Story 3” och ”How to train your dragon” kommer att få kämpa om priset. Det är endast 3 filmer som kommer bli nominerade!


Mycket skrik för ingenting…

Jag hade tänkt att bjuda på lite recensioner från 2010-års flod av skräckfilmer, men tyvärr blir inte detta av. Mitt missnöje har nått sin gräns. Men jag ska försöka göra en sammanfattning från två av filmerna som jag har sett.

 

Paranormal Activity 2” är en slags prequel till 1:an. Jag tyckte att 1:an var helt okej och att stilen med kameror var intressant. ”Paranormal Activity 2” gör samma sak som 1:an och försöker vara mer skrämmande. Visst innehåller den här filmen fler skrämmande moment än orginalet, men tyvärr känns det forcerat och påtvingat utan substans. Därför blir filmen snabbt uttjatad. ”Saw 3D” är uppe på bio just nu och lanseras som filmseriens sista, tackar för det. 1:an, 2:an och i vissa stunder 3:an är riktigt bra. Men: 4:an, 5:an, 6:an är helt hopplöst dåliga. Jag blir så trött när man lyckas förstöra en franchise så pass mycket. Man kan ju tycka att filmbolagen borde ha lärt sig efter ex. ”A Nightmare on Elm Street”- och ”Friday 13th”-filmserierna att ju fler filmerna blir destå mer förstörs det man en gång byggt upp, så har det alltid varit, till och med på 30-talet så gjordes det uppföljare efter uppföljare som följer samma norm. ”Saw 3D” är visserligen bättre än både 4,5,6:an, men tyvärr blir hela filmen ointressant både med eller utan 3-D effekter…

 


Topp 20: Skräck 1990-1999

Då var det dags att tipsa om lite 90-tals skräck. För oss inbitna vet att det var under 90-talet som skräckgenren både dog och återupplivades. Jag tänker inte sticka under stolen med att denna lista nästan har varit omöjlig att göra, det finns knappt 20 bra skräckfilmer från 90-talet! Jag har grävt mycket utanför USA… Jag har till och med tvingats ta till några uppföljare för att kunna få listan fullständig! Sedan är jag en sådan som anser ”The Silence of the Lambs” (När lammen tystnar) inte hör till skräckgenren utan lutar mer över åt Thriller. Här kommer i alla fall listan.

 

1) ÔDISHON
(1999, Takashi Miike)
Alltid när skräckfilmsgenren är på nedåtgång i övriga världen så får man alltid ta och se mot våra vänner i fjärran östern. När idéerna tog slut hos Hollywood under 2000-talet så började man göra remakes på japanska skräckfilmer, när nu skräckgenren dog under 90-talet så var det främst Asien (med undantaget ”Scream”) som drog upp skeppet igen. ”Ôdishon” är den i särklass bästa av dessa asiatiska skräckfilmer från 90-talet. Regissören är välkänd bland skräckfilms-bitare och bland Takashi Miikes övriga filmer så har vi moderna klassiker som ”Ichi the Killer” och ”Visitor Q” (vilka jag dock ser som thrillers). Det typiska för nästan alla asiatiska filmer är det långsamma tempot och avsaknad av dynamik. Istället för att låta tempot gå som en berg-och-dalbana så stegrar det successivt till ett crescendo. Den här filmen kretsar kring en ensam änkeman, Aoyama (Ryo Ishibashi), som utlyser en audition för en skådespelerska till en roll i en påhittad film, baktanken är att denna skådespelerska ska bli vän och eventuellt fru till denne Aoyama. Men kvinnan som blir utvald (fantastiskt spelad av Eihi Shiina) visar sig ha extremt sadistiska tendenser och det hela förvandlas till en tortyrprocess likt ingen annan. Det gör ont att se filmen, det gör ont att vetskapen om att psykopatiska människor med sadistiska drag finns ute i världen och det inbringar en skräck långt efter filmens slut.

2) RINGU
(1998, Hideo Nakata)
”Ringu” är så mycket mer än en film, det är starten på en ny skräckera, det var denna film som Hollywood fick upp ögonen för och så fick hela genren en uppsving med ändlösa amerikaniserade versioner av asiatiska skräckfilmer. Filmen handlar om en förbannelse som vilar över en film, du dör om du ser den. Nyhetsjournalisten Reiko (spelad av Nanako Matsushima) undersöker mystiska förhållanden gällande denna legend och den egentliga orsaken för dödsfallen, som är kopplade till filmen. ”Ringu” är stöpt i typskt, japanskt, skräckformat; den är alltså väldigt långsam och förlitar sig på spänning och atmosfär, istället för Hollywoods-chock-skräck. Det är just dessa japanska rysarfilmers styrka då det påminner om en tid när effekter inte var det primära utan stämning och dialog, vilket gör att man sitter still, lyssnar och låter sig svepas in i skräckens förbluffande stämning.

3) SCREAM
(1996, Wes Craven)
Som så många gånger innan har jag påpekat att västvärldens skräckfilmer hade nått botten under 90-talet, genren dog. Men så återuppväktes den av två faktorer: amerikaniserade nyfilmatiseringar av japanska skräckfilmer och så ”Scream”. ”Scream” tog vara på ett arv från 80-talets tonårs slasher filmer och mixade med en liten tesked komik, vilket visade sig vara ett framgångsrecept som skulle dra upp genren på fötter igen. Handlingen kretsar kring Sidney (Neve Campbell) och hennes vänner som förföljs av en psykotisk mördare (som bär den nutida klassiska Ghostface masken) som inte skyr några medel för att mörda. En reporter (Courtney Cox) och polis (David Arquette) är mördaren på spåren, men hinner mysteriet lösas innan alla dör? Det intressanta med ”Scream” är att karaktärerna ofta gör narr eller diskuterar skräckfilmer, som om de nästan var medvetna om att alla medverkar i en vilket tillför en dimension av svart humor.

4) BLAIR WITCH PROJECT
(1999, Daniel Myrick & Eduardo Sánchez)
Snälla lär er: ”Blair Witch Project” var inte först, inte först med handheld-filmtekniken, inte först med mockumentary-stilen och inte heller om häxkrafter. Men ändå så var det ”Blair Witch” som drog i gång en ny våg av liknande filmer. Det är en skakig DV-kamera och filmad som om det vore en amatör-dokumentär. På något sätt fungerar detta bra, vissa stunder är det, om inte skrämmande, väldigt obehagligt. I korthet handlar filmen om tre studenter som filmar en dokumentär i Maryland om en häxa och reser ut i skogen för att aldrig återses igen, nu har deras kameraband hittats och det är utifrån dessa premisser vi får följa med på en, minst sagt, skakig resa.

5) YEOGO GOEDAM
(1998, Ki-hyeong Park)
Nu förflyttar vi oss till Republiken Korea (mer känt som Sydkorea). Inte helt olikt Japan, så har sydkoreanerna anammat detta med långsamt tempo, spänning och spökhistorier. ”Yeogo Goedam” har tre handlingar som flyter in i varandra; först en konststuderande som har problem med att uttrycka sig konstnärligt, för det andra så har vi en tidigare student som återvänder till skolan för att mäkla fred med sina minnen, och för det tredje så handlar det om skolans populära tjej mot den avsevärt mindre populära tjejen. Filmen levererar inte bara skräck utan även en stor del ångest som återfinns i skolväsendet. Skräcken består i av en spökhistoria som utspelar sig efter att en lärare hittas mystiskt död utan någon förklaring. Filmens styrka ligger i att det paranormala framställs på ett skrämmande realistiskt sätt.

 

6) DELLAMORTE DELLAMORE
(1994, Michele Soavi)
Rupert Everett spelar en kyrkogårdsvaktmästare som springer runt och dödar återuppståndna människor (zombier). När han träffar en vacker kvinna (finska modellen Anna Falchi) och älskar med henne på kyrkogården så ställs han inför kvalen att fortsätta älska sitt jobb och de döda eller att börja älska livet. ”Dellamorte Dellamore” är något unikt i filmvärlden då den blandar en stor konstnärlighet med zombie-skräck, vilket ger en helt unik kvalité. Rupert Everett är riktigt fängslande i rollen som vaktmästare och gör sin livs bästa roll. Mycket zombier, lite blod och så en vackra kyrkogårdsmiljöer gör denna film till ett intressant inslag i skräckvärlden.

7) WES CRAVEN’S NEW NIGHTMARE
(1994, Wes Craven)
Hur gör man när ens skräckfilmsikon är körd i botten och man ställt till det för sig så att han inte kan komma tillbaka och filmserien blivit både uttjatad och urvattnad? Man vänder på hela pannkakan, en 180 graders vändning. ”New Nightmare” är extremt smart uppbyggd och Wes Craven lyckas ta sig ur en svår situation tillsammans med Freddy Krueger. ”New Nightmare” tar vid under inspelningarna av den nya och sista ”Nightmare on Elm Street”-filmen där både Robert Englund och Heather Langenkamp medverkar (båda är en norm för hela Elm Street-serien och spelar här sig själva). Men plötsligt så börjar Heather och hennes son se karaktären Freddy Krueger i sitt verkliga liv. Plötsligt har Wes Craven lyckats vända om hela verkligheten så att tittaren varken vet om det är film eller verklighet; plötsligt finns inte Robert Englund utan är Freddy Krueger (som i Elm Street-serien) och Heather blir till sin karaktär Nancy Thompson. Det är en extrem meta-vändning där filmen i filmen blir till filmen som du ser på (ja det blir lite komplicerat) och återigen blir Nancy (som egentligen är Heather Langenkamp och som spelas av Heather Langenkamp) jagad av en mycket mer hänsynslös Freddy Krueger (spelad av Robert Englund). Skräcken är påfallande och den komplicerade handlingen ger en helt ny dimension till Elm Steet-serien. Wes Craven lyckas verkligen att göra uppföljare nr. 7 till en helt unik meta-skräckfilm som är mycket mer skräckfylld och intelligent än någon annan i serien.  

8) THE DENTIST
(1996, Brian Yuzna)
Tandläkarskräck, stackars er; ni som lider av detta bör inte se den här filmen. Corbin Bernsen spelar den, av sin fru, bedragne tandläkaren Alan Feinstone och nu tar han ut sin hämnd. Med ett obehagligt och kalkylerande lugn söver han ned sina patienter för att sedan tortera och förstöra deras käftar. Det känns som om en sådan här roll kräver det bästa av sin huvudroll och Bernsen lyckas verkligen att spela psykopatisk torterare övertygande. Man kan tro att den här filmen endast följer skräckfilmsformulan för människans fobier, men ”The Dentist” bjuder på någonting bättre och Yuzna levererar en genuin skräckupplevelse.

9) BRAM STOKER’S DRACULA
(1992, Francis Ford Coppola)
Det finns så mycket som kan bli fel när man ska porträttera Dracula, ibland blir han för modern, ibland okarismatisk. Gary Oldman ligger och balanserar oerhört farligt. Som en äldre greve i sitt slott passar han helt utmärkt, men när han sedan föryngras och manusförfattaren James V. Hart låter vampyren gå runt i dagsljus (med skydd av solglasögon) blir det lätt lite oseriöst, vilket kan vara förödande för en film som tar sig själv på allvar. Vidare kan man klaga på vissa skådespelare: Keanu Reeves är lika stel som alltid, Anthony Hopkins spelar över i alla sina scener och Winona Ryder gör inte allt för mycket väsen av sig. Men trots dessa dåliga skådespelarinsatser så lyckas Coppola rätt bra med stämning och miljöer. När det är ett sådant svagt skräckdecennium,  som 1990-talet var, så får den här dramaskräckfilmen en rätt hög placering.

10) KOLOBOS
(1999, Daniel Liatowitsch & David Todd Ocvirk)
Tyvärr så har denna film blivit rätt så bortglömd, men den håller ändå bra kvalité. Kyra (Amy Weber, som senare skulle medverka i wrestlingfederationen WWE i USA) ställer upp på ett antropoliskt experiment som går ut på att vara inlåst med 4 andra personer i ett hus under en viss period (tänk lite som Big Brother). Men när en av personerna mördas brutalt på ett nästan planerat sätt så börjar paniken ta över i huser och Kyras hjärnspöken börjar ta över kontrollen. ”Kolobos” kan dock inte rekommenderas till alla på grund av dess komplexitet som kan avskräcka mången tittare.    

11) TALE OF A VAMPIRE
(1992, Shimako Sato)
Här får vi en oerhört sofistikerad vampyrberättelse som handlar om vampyren Alex (Julian Sands) som blir förälskad i Anne (Suzanna Hamilton) eftersom hon påminner om hans älskarinna för en lång tid sedan. Den stora behållningen i filmen är alla ovanliga kameravinklar, användning av ljus och det långsamma tempot, som inte ligger långt ifrån asiatiska skräckfilmer. Suzanna Hamilton spelar sin roll ofantligt bra, hon är verkligen en underskattad skådespelerska (se även science-fiction filmen 1984 där hon har en huvudroll). Tyvärr lever inte manusdialogen upp till samma nivå som kreativiteten hos kameravinklar och andra liknande stildrag men detta vägs upp av stämningen som förmedlar en ständigt mörk och djup sorg. Denna mörka känsla tillsammans med alla dessa artistiska stildrag gör att filmen är en fantastisk upplevelse och en av 90-talets bättre dramaskräckfilmer.

12) CANDYMAN
(1992, Bernard Rose)
Egentligen är ”Candyman” lite för komplicerad, för sitt eget bästa. En student, Helen (Virginia Madsen), väljer att skriva sin uppsats om en myt som går ut på att en varelse vid namn Candyman dyker upp och mördar sig om du säger hans namn fem gånger till en spegel. Hon hamnar i ett mystiskt, nedgånget ghetto där legenden har satt en stor skräck i folket. Legenden visar sig vara sann och Helen ligger mer och mer illa till. Tony Todd gör en riktigt ruskigt väsen och med sin djupa, hypnotiska röst skapar han inte bara ett obehag utan en skräckkaraktär inskriven i filmhistorieböckerna. Lägg sedan till den något intelligenta och komplicerade handlingen, så har vi en skräckfilm som skräckfantaster har tagit till sina hjärtan.

13) THE EXORCIST III
(1990, William Peter Blatty)
Ja, jag vet att det låter dum som fan själv, men det finns uppföljare på ”Exorcisten”. 2:an är verkligen så värdelös så att denna tredje film knappas låtsas om att 2:an existerat. Visst kan vi glömma alla dessa extrema skådespelarinsatserna från orginalet (med Max Von Sydow och Linda Blair), men trots, nästan, all avsaknad från orginalet så lyckas ”Exorcisten III” stå på egna ben. Filmen handlar om en psykotisk mördare som går lös på årsdagen av prästen Damien Karras bortgång och en kommissarie väljer att lösa fallet. Filmen bygger mycket på atmosfär och stämning vilket gör den överlägsen flera av 90-talets mer chock-inriktade skräckfilmer.

14) BRAINDEAD
(1992, Peter Jackson)
Ja, det är den Peter Jackson (han som senare skulle regissera Sagan om Ringen-filmerna), men innan han blev episk filmregissör. ”Braindead” är verkligen en, om ni ursäktar ordvitsen, en hjärndöd film. Handlingen ligger inte i fokus utan här är det splatter och zombies som står i fokus. Lionels (spelad av Timothy Balme) mor har blivit biten av en apa och dör. Plötsligt så återuppstår hon och dödar fler människor, så snart blir det fullt med zombier. Samtidigt så har Lionel fattat tycke för en vacker spanjorska (Diana Peñalver), men han vågar inte berätta om att han låter sin zombiemor vara kvar hemma och döda. Men som sagt så är inte handlingen det primära. Filmen är full med blod, våld och är en sjuklighetsfest utan dess like. Full med blodiga effekter som blir till ett blodbad så slår sig ”Braindead” in bland skräckfilmerna som en av de blodigaste.  

15) THE NIGHT FLIER
(1997, Mark Pavia)
Stephen King är ju som nämnt en expert på spänning och atmosfär i sina tegelstensromaner, tyvärr har inte alla filmatiseringar lyckats med detta. Men Pavia tar vara på just denna speciella stämning och lyckas med sin filmatisering av en ruggig King-roman. En nedgången journalist (Miguel Ferrer) får en ny chans att komma på förstasidorna när han undersöker en seriemördare som verkar färdas med flygplan, när det sedan visar sig vara en vampyr som kallar sig Dwight Renfield (en hyllning till gamla Dracula-filmen från 1931) av det otäckare slaget så blir hans scoop mer invecklat än vad han hade tänkt sig. En stor elgoe ska gå till make-up enheten som verkligen har lyckats skapa en riktigt skrämmande vampyr och även till Pavia, vars regi verkligen lyfter filmen. Atmosfären och den obehagliga stämningen liknar den som återfinns i flertalet asiatiska skräckfilmer, vilket bara är positivt.

16) I KNOW WHAT YOU DID LAST SUMMER
(1997, Jim Gillespie)
I efterdyningarna av filmen Screams framgångar så kom flertalet nya teen-slashers. ”I know what you did last summer” (vars manus är skriven av samma manusförfattare som till Scream: Kevin Williamsson) har med allt som en teen-skräckfilm ska ha: Sarah Michelle Gellar, en kuslig man med krok, chock-effekter som ger hjärtattack och så någon luddig handling som egentligen kommer i andra hand, till förmån för chockskräcken. Fyra tonåringar (Jennifer Love Hewitt, Gellar, Ryan Phillippe och Freddie Prinze Jr.) kör på en man och slänger den döda kroppen i havet. Ett år senare så börjar deras liv hemsökas av en märklig figur som dödar så fort denne får chansen. Det som saknas från ”Scream” är den här typiska självironin och istället kan det kännas som om filmen tar sig själv på för stort allvar, men inte kan leva upp till den nivån.

17) SCREAM 2
(1997, Wes Craven)
”Scream 2” tar vid 2 år efter den första filmen. Tillbaka är Courtney Cox, Neve Campbell och David Arquette i rollistan. Den nya filmen Stab har premiär och den baserar sig på morden som skedde i ”Scream 1”. Det dröjer inte länge förrens en copycat mördare går berserk i staden och så ligger alla överlevare illa till. Liev Screiber (som fick oerhört lite tid i första filmen) har här en större och mer komplex roll, vilket är en oerhört bra tillskott. Även filmnörden Randy Meeks (fantastiskt spelad av Jamie Kennedy) är tillbaka och fortsätter att leverera meta-liknande citat, diskussionsscenen i filmklassen om hur dåliga uppföljare är fantastiskt manusarbete. ”Scream 2” må kanske inte vara lika bra som 1:an, men ändå lyckas den engagera, någonting som är oerhört ovanligt för uppföljare av detta slag. Även 90-talets teenslasher princessa Sarah Michelle Gellar med i en mindre roll.

18) CHILDREN OF THE CORN III: URBAN HARVEST
(1995, James D.R. Hickox)
Två föräldralösa bröder (Daniel Cerny & Ron Melendez) från Gatlin (där 1:an och 2:an utspelar sig) adopteras och placeras i en storstadsmiljö. Båda får komma till en ny skola och medan den äldre blir mer inne i gänget så blir den yngre brodern en ensamvarg som aldrig kommer in i vanorna. Han har tagit med sig fröer som han planterar i en övergiven bakgård. Detta bringar ondskan till staden och förhäxar människor. Daniel Cerny, som spelar den yngre brodern, är riktigt obehaglig i sin roll och under vissa stunder når han upp till både Linda Blairs (från ”The Exorcist”) och Harvey Stephens (från ”Omen”) kvalitéer som barnskådespelare.

19) BRIDE OF CHUCKY
(1998, Ronny Yu)
På något sätt känner jag att detta val måste försvaras på alla möjliga sätt, men det tänker jag inte göra. Detta är alltså den tredje uppföljaren till ”Child’s Play” och den onda dockan Chucky är tillbaka! Men det är inte Chucky utan Jennifer Tilly, med sin karaktäristiska röst och lättsamma skådespel som snor hela showen i form av Chuckys tidigare flickvän Tiffany. VI får även se en väldigt ung Katherine Heigl göra en av sina tidigare roller. När sedan Tiffany blir till Chuckys bruddocka, så blir det en fin symbios mellan skräck och till vissa delar komedi samt några perfekta kopplingar till den klassiska ”Bride of Frankenstein”. Mer tid för att försvara detta val av film tänker jag inte göra.

20) BANDH DARAWAZA
(1990, Shyam Ramsay & Tulsi Ramsay)
Eftersom jag främst gillar lite kultiga filmer så kan jag inte lämna denna utanför listan. Här får vi Bollywoods svar på Dracula (ja den här Indiska filmen har sång och dansnummer! Allt är som sig bör alltså). Men själva Dracula-vampyren (i den här filmen heter han Nevla, spelad av Anirudh Agarwal) är inte speciellt spexig, han har inte Bela Lugosis karisma, inte Max Schrecks fulhet; istället är Agarwal en slags kombination av båda dessa herrars tolkningar av Dracula, vilket blir till en oerhört intressant mix. Filmen handlar om ett par som inte kan få barn och överlåter sig i denna Nevlas händer. När paret sedan lyckas få en dotter så kräver Nevla att barnet ska tillfalla honom. Vad han ska med barnet till fick jag inte riktigt klart för mig, men man får använda sin egna fantasi. ”Bandh Darawaza” är långt ifrån en Hollywood produktion, men det är just det som ger filmen sin säregna prägel.

————————————-

Filmer som nästan kom med: The people under the stairs,
Annan genre: Silence of the lambs (Thriller), In the mouth of madness (Thriller), The Prophecy (Fantasy), The Sixth Sense (Thriller), It (Drama), Cube (Sci-fi), Seven (Thriller), Lost Highway (Thriller), Jurassic Park (Äventyr), Sleepy Hollow (Fantasy), Cure (Thriller)