Månadsarkiv: oktober 2010

Svensk skräckfilm…

Svenska rysare finns det gott om… eller, nej, kanske inte. Hur kommer det sig att vi svenskar är så extremt dåliga på skräckfilm? Jag har försökt att plocka ihop en topp 10 lista över svenska skräckfilmer, men det går bara inte. Jag menar vad ska man välja? Konstigt nog har Sverige varit med och producerat två av historiens bästa skräckfilmer från 20-talet: ”Häxan” och ”Körkarlen” (även Bergman har varit inne och fingrat på genren med lyckat resultat). Men vad har vi sedan? ”Låt den rätte komma in” är en okej film (där Per Ragnar är den stora behållningen) men jag tycker ändå att den är extremt överskattad.


(Sveriges skräckskådespelare nr.1, Per Ragnar)

Sedan har vi alla dessa thrillers som ex. ”Jägarna” (hur någon kan anse att den är en skräckfilm är bortom mitt förstående) och ”Apan”; Sverige kan detta med thrillers och draman, men aldrig riktigt renodlad skräck. Vidare har vi ”Besökarna” med Kjell Bergqvist och Lena Endre som är en trevlig liten film, men fortfarande känns det lite lågbudget. Oändligt dåliga filmer som ”Strandvaskaren”, ”Det Okända” och ”Frostbiten” tänker jag inte ens ta upp eftersom dessa inte ens är bra ur ett kultfilmsperspektiv. Ur kultfilmsperspektiv hamnar ju en film som ”Evil Ed” och den ambitiösa zombiefilmen ”Kraftverk 3714” högre upp på listan. Därför ska det bli intressant att se nya försök från Sverige i och med filmerna ”Insane” och ”Psalm 21” (även här verkar vi få se Peter Ragnar i en excentrisk roll).

Tyvärr finns det inga riktigt bra skräckfilmer från Sverige (förutom några 4-5 stycken) och då har jag inte ens nämnt ”Scorched Heat” med Harald Treutiger i huvudrollen… Får se om jag lyckas knåpa ihop en lista…


Topp 20: Skräck 2000-2009

Nu när Halloween (eller som det heter På riktigt! Alla Helgons Dag!) närmar sig så hade jag tänkt köra lite skräckfilmsrace. Vi börjar med en reviderad version av min topp 20 av skräckfilmer från 2000-2009. Några av filmerna har jag ändrat lite uppfattning om och ex. Suicide Club anser jag vara mer Thriller än Skräck och därför passar bättre på en annan lista än denna. Man ha klart för sig att gränsen är hårfin mellan Thriller och Drama med övernaturliga inslag och Skräck; filmer som jag medvetet valt att exkludera från listan ser ni längst ned i detta inlägg (kan direkt säga att filmer från Masters of Horror anser jag höra till en TV-serie och platsar därför inte på listan).

1) ANTICHRIST
(2009, Lars Von Trier)
Det som gör Von Triers mardrömsvision så fantastiskt är samspelet mellan Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourgh. Båda två levererar kanske sina bästa roller någonsin; och det säger inte lite. Lars Von Trier är ju en mästare när det kommer till att få skådespelare att leverera rolltolkningar som utklassar det mesta; denna film är inget undantag. Trots att det inte en ny ”Breaking the Waves” eller ”Dancer in the dark” så är filmen ett mästerligt regisserat mardrömsdrama som kryper in i ditt skinn och stannar kvar som en parasit. Handlingens komplexitet kan vara välkdigt påtängande, men stör ändå inte upplevelsen. Trier lyckas verkligen göra skräcken till poetisk estetik som blir till perfektion i allt, från skådespelarinsatser till scenografi. Glöm allt vad chockeffekter heter, här är det stämningen som bygger skräcken och det är en stämning som är bestående.

2) NOROI
(2005, Kôji Shiraishi)
Asien har, liksom Frankrike, fått en ordentlig uppsving inom skräckgenren främst tack vare filmen Ringu (1998) och det går inte att komma ifrån: japanerna är experter på spöken! Nu handlar den här filmen visserligen om en demon, men filmen är onekligen spöklik! En dokumentärfilmare (spelad av Jin Muraki) tar sig an uppgiften att pussla ihop bitar från olika paranormala incidenter som är kopplade till en demon vid namn Kagutaba. Vi får följa hans dokumentär genom olika klipp som blivit filmade (á la ”Blair Witch Project”) eller ihopklippta från nyheter eller TV-shower. Han får bl.a. hjälp från en ”superklärvoyant” vid namn Hori (spelad av Satoru Jitsunashi). Till en början så verkar denna karaktär vara oerhört överdriven och överspelad, men hans foliemundering (samt den obligatoriska foliehatten) och hysteriska utbrott blir tillslut trovärdigt. mot slutet så blir det extremt skrämmande och Jitsunashi ror hem karaktärens komplexitet fullständigt. Filmen innehåller inga direkt typiska/moderna skräck-klichéer (effekter och höga ljud som ger en chock) utan bygger istället på ett långsamt tempo,
spänning och atmosfär. Vilket fungerar till perfektion i den här filmen. Men detta är ingen enkel skräckfilm utan har en, för genren, extremt ovanlig komplexitet som sträcker sig över tvåtimmars gränsen (det är verkligen sällan man ser en sådan här intelligent skräckfilm). ”Noroi” försöker inte att vara skräckfylld och lyckas hålla sig undan från den konstgjorda överdrivenheten som flertalet av dagens skräckfilmer lider av. Istället är ”Noroi” en skräckupplevelse som kryper in i dig och känns, på riktigt.

3) THE STRANGERS
(2008, Bryan Bertino)
Det finns olika typer av rädsla när man talar om skräckfilmer; en är psykologisk rädsla (som vi kan bevittna i bl.a. Antichrist) vilket har en bestående effekt efter filmens slut, en annan är dessa moderna chockeffekter som 95% av dagens skräckfilmer består av. Man blir inte rädd, per se, utan hoppar till och det är nästan så att man får hjärtattack; men tänk om man kunde blanda denna psykologiska rädslan med chock-rädslan. Voilá! Här har vi The Strangers; det var så längesedan jag verkligen blev rädd för en film både under jag såg den och långt, långt efteråt. Vad är det då som gör just den här filmen så skräckfylld? ”The Strangers” är löst inspirerat av Keddie morden 1981, manusförfattarens egna erfarenheter och Charles Mansonfamiljen, som smög in i okända människors hus och möblerade om och annat (Manson familjen smög sig även in i skådespelerskan Sharon Tates hus och brutalt mördade henne och besökande gäster; hennes man, filmregissören Roman Polanski var på ett jobb i Europa under den perioden). Filmen handlar om tre personer, med barnsligt skrämmande masker, som terroriserar ett par under en natt. Ja, det är fullt med chockeffekter. Men ”The Strangers” har även lyckats behålla den bestående paranoida, psykologiska och klaustrofobiska atmosfären (som är så ovanlig hos moderna skräckfilmer) och tillsammans med vetskapen om att det kan hända vart som helst, när som helst, i verkligheten; med ingen mindre anledning än att det finns några sadistiska psykopater i din närhet som inte har något som helst motiv till att terrorisera dig; blir det en oslagbar kombination. Du har all anledning till att låsa dörrarna och vara paranoid om nätterna. För visst skulle det vara läskigt om det plötsligt stod en man med mask utanför ditt fönster och bara stirrade in i huset. Noterbart är även att ”The Strangers” även har drag av nihilistisk filosofi, men det får jag ta upp i ett längre inlägg senare…

4) [REC]
(2007, Jaume Balagueró, Paco Plaza)
Efter att ”The Blair Witch Project” gjorde succé så startade en ny våg av skräckfilmer; lågbudgetproduktioner som bara kräver en handhållen kamera. Detta gjorde att man fick förlita sig mer på manus än på effekter för att nå den skräckfyllda tonen. [REC] är en spansk film som förvaltar arvet från Blair Witch och gör det med stil! Visserligen så kan man diskutera och kritisera vissa val manusförfattarna har gjort, men det drar inte ned helhetsbetyget. Skådespelerskan Manuela Velasco är ofantligt bildskön och har väldig talang för ett spontant skådespeleri, vilket gör att hon känns trovärdig i sin roll som TV-reportern som blir instängd i ett virusinfekterat hyreshus. Filmen fick en amerikansk remake 2008 som bär namnet ”Quarentine”; se inte den, se denna.

5) À L’INTÉRIEUR
(2007, Alexande Bustillo & Julien Maury)
Jag var osäker på om fransmännen verkligen kunde göra skräckfilm; vilken resa. Filmen är helt hysterisk och nervdrypande. Den är svår att förklara men i korthet går den ut på en ensam moder som är gravid; hon blir hysteriskt förföljd av en okänd kvinna som vill skära ut barnet/fostret från magen och ha för sig själv. Helt vrickat och helt sanslöst idiotisk, men visst fasen är det skräck så att det skriker om det! Dynamiken i filmen känns typisk europeisk och gör hela upplevelsen unik.

 

6) MARTYRS
(2008, Pascal Laugier)
Okej en till fransk film! Jag som trodde att 2000-talet skulle bli asiens totala och dominanta ”skräckdecennium”. Martyrs är minst lika sjuk, om inte sjukare än L’Intérieur. Handlingen är till viss det väldigt komplex och man hänger inte med i allt som händer, eller rättare sagt varför det händer. Filmen har ett oklassiskt upplägg för dramatik; två akter där första akten är annorlunda än andra akten. Men det är en koloss, ett monster att bära. Den krossar gränser och är minst lika nyskapande som sina syskonfilmer ”A L’Intérieur” och ”Heute Tension”. Jag vill dock utlysa en varning för ett antal tortyrscener som ovana/känsliga tittare bör se upp för…

7) LOVE OBJECT
(2003, Robert Parigi)
Kärlek och besatthet är ett gammalt tema, som vi bl.a. kan se i gamla filmer som Phantom of the Opera (1925). Detta är en slags fantomen på Operan fast i modern tappning. En ensam kontorsman (Desmond Harrington) bestämmer sig för att beställa hem en svindyr och verklighetstrogen barbara; för att sedan försöka få dockan att likna en kvinna som han jobbar tillsammans med (spelad av Melissa Sagemiller). När det visar sig att den riktiga kvinnan inte är som han förställt sig, så brister hela hans värld och rubbar hans sinne. Denna situation väcker psykopaten inom honom som legat latent och väntat. Till slut vet man inte om det är han som styr sexdockan eller sexdockan som styr honom, till alla möjliga hemskheter.

8) CANNIBAL
(2006, Marian Dora)
Filmer som är baserade/inspirerade på/av verklighet är oftast mycket mer skräckfyllda än vanlig ”fantasi-skräck”. Den här filmen handlar om den riktige kannibalen Armin Meiwes (spelad av Carsten Frank) som letade efter ”en måltid” på internet och fann en frivillig i Bernd Jürgen Brandes (Victor Brandl), som alltså frivilligt gick med på att ”konsumeras”. Brandes könsorgan styckades och stektes; Meiwes åt av honom medan han låg och förblödde i ett badkar och alla andra hemskheter; dock var Brandes med på hela spektaklet. Brandes dog och Meiwes sitter idag inne i fängelse på livstid. Den här filmer visar i princip allt… och ja det är vidrigt i allra högsta grad.


9) MAY
(2002, Lucky McKee)
Den här filmen ligger inte långt ifrån ”Sex Object”; en tjej som är udda och utanför har sin docka som endaste vän. Hennes relationer med killar fungerar inte och hon är i grunden socialt missanpassad sedan barnsben. När hon sedan får uppleva svek från vänner och en kille som hon tror är hennes pojkvän så brister det och hon vill göra sin egen docka av människor. Filmen har en intressant uppdelning där första akten bygger upp en stämning utan att direkt vara skrämmande över huvud taget för att sedan gå över till den mer psykologiskt instabila och skräckinjagande andra akten. Angela Bettis är perfekt som huvudrollen och har en aura som är både obehaglig och på något sätt tilltalande på samma gång.

10) SESSION 9
(2001, Brad Anderson)
Det är exakt så här brittisk skräckfilm ska se ut! Nu är ju detta visserligen en amerikansk skräckfilm, men helt klart influerad av brittisk film. Vad kan skapa bättre stämning än ett gammalt mentalsjukhus som ska renoveras? Filmen kan dock kännas lite för komplex, för den ovane tittaren; men om komplicerade filmer är något som ni gillar att förkovra er i så kan jag rekommendera denna varmt; det finns mycket att tänka till och filosofera om.

11) GINGER SNAPS
(2000, John Fawcett)
Under detta årtionde har vi fått extremt många vampyrfilmer (ex. helt värdelösa Twilight), men vi har inte förärats med så många varulvsfilmer. Ginger Snaps är en kandadensisk film och handlar om två systrar där den äldste succesiivt förvandlas till en varulv. Varulvar är någonting oerhört ovanligt i dagens filmväld (och speciellt kvinnliga sådana), vilket gör denna film rätt så unik. Katharine Isabelle och Emily Perkins visar ett otroligt samspel och skådespelartalang, vilket känns som ett måste då deras karaktärer inte bara är huvudpersoner utan även odelbara systrar. Om man nu ska se någon ”Teen-skräckfilm” (som genren kallas) från detta årtionde så är det denna ni ska se, ingen annan!

12) PARANORMAL ACTIVITY
(2007, Oren Perli)
Filmen är gjord i samma stil som ”[REC]” och ”The Blair Witch Project”. Skillnaden är att denna verkligen hör till lågbudgetklassen; men bara för att någonting är lågbudget så betyder det inte automatiskt att det är dåligt! Oren Peli lyckas göra så mycket med så lite; tillslut när Spielberg började hylla filmen så fick den sitt genombrott efter ca 2 år i skymundan, vilket inte var helt oförtjänt. Tillskillnad från [REC] så spelar Paranormal Activity på minimal skräck; det är överraskande små saker som gör hela filmen skräckfylld. Det kan beskrivas som en stor uppbyggnad med suggestiv stämning för att sedan mynna ut i ett pyttelitet klimax, men som är tillräckligt för att ge tittaren en obehaglig skräckupplevelse. Eftersom filmen, i princip, endast har två skådespelare så krävs det ett oerhört samspel, och det är här som filmen tappar lite. Katie Freatherston är filmens stora behållning som den demonbesatte protagonisten medan Micah Sloat (som pojkvännen) ligger några nivåer under, dock kan det bero på manuset eller regin och inte på skådespelarinsatsen.

13) HAUTE TENSION
(2003, Alexandre Aja)
Ja! Franskt… igen! Två kvinnor ger sig ut på en resa till ett hus ute i ingenstans för att studera i lugn och ro. Men i skräckfilmens värld finns det ingen lugn och ro utan kvinnorna blir störda av en psykopatisk mördare som inte finner några som helst gränser till hur man kan skada en människa. Filmen är en fin hyllning till 70/80-talets slasher-skräckfilmer, som bygger på en hög dos intensitet; samtidigt som den levererar den suspens och mystik som finns från 30-talets skräckfilmer. Allting är självfallet omslaget i 2000-talets extremvåld; filmen balanserar nästan över till en annan filmgenre som jag kallar för ”gore”, vilket inte säger lite om hur grafiskt våldet är. Det finns inget stopp, allt går i 280 km/h, och ja i Haute Tension så kan man bli ”dödare än dödast”…

14) JU-ON
(2002, Takashi Shimizu)
Japan äger 2000-talets stora skräckfilmsmarknad; oftast produceras bättre och mer skräckfyllda filmer från Asien (se ex. ovannämnda ”Noroi”). Ju-On är en av den massiva mängden filmer som sticker ut ordentligt och hyllas av kritiker och publik världen över. Visst hamnar den i skuggan av Ringu (1998) men den klarar sig förvånansvärt bra på egen hand. En skrämmande film om spöken är vad du förväntar dig och du får allt och lite till; amerikanarna kunde inte hålla fingrarna borta utan skulle såklart göra en remake på denna film, The Grudge (2004) som visserligen är okej; men ändå fattas just det här speciella, japanska, tempot och berättandet. Men i den här filmen så saknas ingenting! 

15) DRACULA: PAGES FROM A VIRGIN’S DIARY
(2002, Guy Maddin)
Det finns film och så finns det Film, den här hör till senare kategorin. Guy Maddins filmatisering av Bram Stokers Dracula baserar sig på Royal Winnipegs balettversion. En fin touch för att få till det klassiska filmerna från 20-talet så är ”Pages from a Virgin’s Diary” helt i svartvitt och stum. Eftersom jag är en storätare av svartvita stumfilmer från 20-talet så passar ju den här filmen som handen i handsken. För er som älskar exprimentella musikaler, operor eller baletter kommer inte att bli missnöjda. Scenografin, miljöerna och det fantastiska skådespeleriet, som är av den klassiska skolan, visar på vilken kraft stumfilm kan ha och vilken estetisk skönhet som absorberar ens blod långsamt.

16) SAW
(2004, James Wan)
Det är få uramerikanska filmer på denna lista; varför? Jo därför att USA har under 2000-talet endast producerat ofattbart dåliga skräckfilmer (oftast amerikaniserade filmer av asiatiska skräckfilmer; med de få undantag som finns med i denna lista). Men Saw känns fräsch på något sätt; upplägget är enkelt: två män i ett toalettliknande rum, som är fastkedjade. Någon av männen måste dö, ev. såga sig igenom sitt eget ben för att överleva. På något sätt så blir filmen mer komplex än vad man förväntar sig och i sista kvarten så sitter man bara och tänker ”ja, ja, ja vad smart” gång på gång, på gång! Det är sällan en amerikansk skräckfilm är såhär smart, därför platsar den på listan! Dessutom har man lyckats skapa en ny skräckfilms karaktär som fått flera Saw-uppföljare av varierande kvalité: Jigsaw (Tobin Bell)

17) KAIRO
(2001, Kiyoshi Kurosawa)
Äntligen lite ordentliga spökhistorier; och som vanligt när det kommer till japaner och skräck så ballar det ur ordentligt. Det japanerna lyckas med är att skapa en stämning och ett tempo olikt någon annan samtidigt som ”Kairo” har drag av ordentlig samhällskritik av sociala medier och mötesplatser på internet. Filmen handlar om skolungdomar som, via en webcam, lovas att få interagera och se spöken; efter att en av deras vänner begått självmord. Jag vet inte om det beror på det japanska språket, japanska skådespeleriet, regin eller val av scenografi, men allt känns väldigt äkta; någonting som saknas i Hollywood-produktioner. Detta är en psykologisk skräckfilm som håller sig fast på näthinnan länge och speciellt aktuellt idag med alla communities och internetforum.

18) BAKJWI
(2009, Chan-wook Park)
När vi talar om 2000-2009 så är vampyrfilmer någonting som hoppar upp och ned på bioduken; flertalet helt värdelösa. ”Låt den rätte komma in” hyllas (felaktigt enligt min mening) runt hela världen, men få glömmer att hylla denna extremt vackra vampyrfilm. Den har elegans, skräck, estetik, sensualism och artistisk perfektion; så är detta helt rätt dramaskräck för dig! Här finns ingen av Hollywoods-chockeffekter utan allting går i ett lugnt tempo och bygger upp stämningen bit för bit; precis som om det vore en gammal gotisk skräckfilm från 20/30-talet. Detta är Sydkoreas svar på Triers Antichrist.

19) GUROTESUKU
(2009, Kôji Shiraishi)
Japanerna ska alltid vara värst, det är något som filmälskare snabbt får lära sig; finns det någonting som är vidrigt så kan japanerna göra det ännu vidrigare. Många tänker nog att Tyskland kan komma med vidriga filmer, men självfallet så ska ändå japanerna vara värst (även om fransmännen varit ”duktiga” på den fronten mellan 2000-2009). Gurotesuku är ingenting annat än groteskt, sadistiskt och vidrigt så in i helvete (om ni ursäktar svordomen); den blev till och med bannad från Storbritannien av BBFC. Filmens handling, miljö och dialog är minimal och består i princip bara av en tortyruppvisning som kan relateras till den vidriga filmserien ”Ginî Piggu”. Den här filmen är verkligen inte för alla, inte ens för alla skräckfilmsfantaster (inte ens för sadister; möjligtvis för masochister …), då det är en form av tortyrskräck och inte hör till normen för skräckfilmer. Men man kan inte komma ifrån att det är en upplevelse man sent kommer glömma. Notera att detta är Shiraishis andra film på denna listan, den första är ”Noroi”. 

20) THE HUMAN CENTIPEDE (FIRST SEQUENCE)
(2009, Tom Six)
När man tror att fransmän och japaner kan vara sjukaste nationaliteterna när det handlar om idéer till skräckfilmer så dyker plötsligt holländarna upp från ingenstans! Handlingen är helt sjuk; en galen kirurg vill skapa en mänsklig tusenfoting genom att ”sy fast” människor i varandra. Ja, det är så sjukt som det låter; dock är utförandet lite mindre läskigare. En stor eloge till Dieter Laser som spelar den vrickade kirurgen; han för tillbaks det som gamla skräckfilmer hade: galna vetenskapsmän, och han gör det med sådan perfektion att det blir han som lyckas bära upp filmen till sista platsen på denna lista!

—————————————————
Filmer som tappat sin placering:

Jisatsu sâkuru (eng. Suicide Club) – Efter noggrann eftertanke så anser jag att denna film hör till en annan genre.
The Descent – Platsar helt enkelt inte längre

Honorarable Mentions (Filmer som nästan kom med)
Fraility, The Hills Have Eyes (remake), The Descent, Shutter, The Loved Ones, Final Destination

Hall of Shame (Årtiondets bottennapp)

Van Helsing, Friday the 13th (remaken), Halloween (remake), Halloween II (remake), Twilight-filmerna, Final Destination 2 och 3, Jason X (Jason i rymden är årtiondets dummaste idé någonsin), samt 99% av alla remakes (Paris Hilton i House of Wax-remaken är verkligen rock bottom) eller amerikaniserade nyinspelningar av asiatiska skräckfilmer

Filmer som inte kom med:
Annan genre – Battle Royale, The Others, El Orfanato, American Psycho, Cloverfield, Ichi the Killer, Visitor Q
”Komediskräck” – Trick R Treat, Död Snö, Zombieland, Shaun of the Dead
Annat decennium – Audition, Srpski Film


Chile: Så som stjärnor tittar fram…

 

Äntligen så har man börjat få upp gruvarbetarna i Chile! En glädjens dag för många och det lär vara fest dagarna i ända, om allt går bra. De 33 hjältarna har varit instängda i 69 dagar och lär vara rätt så omtumlade (men tydligen ska de allra flesta vara vid god vigör). Tydligen så ska man först rädda några som känner sig starkast, sedan gå över till de som mår sämre (ex. åldermannen Mario på 63 år) för att sedan gå tillbaka till de som är starkast och sist ut blir förmannen Luis Urza (54; kaptenen lämnar skutan sist som en gentleman). Det är ju långt ifrån alla som har kommit upp och det är aldrig över ”until the fat lady sings”… men just nu ser det ju stabilt och bra ut.

Jag undrar vilka som har köpt filmrättigheterna?

Viva Chile!

Af: 1,2,3,
SvD:
1,2,3,
Dn:
1,2,3,4