Månadsarkiv: juni 2010

Fotbolls VM blir förstört…

…av Vuvuzelan! Dags att förbjuda den där tutan under VM-matcher; det går knappt att tänka och ger en ofantlig huvudvärk… Helt sanslöst vilket idiotiskt påhitt… Det är bara en monoton, lång och äckligt dryg ton (som jag tror går i B eller B Bess) som ljuder under hela matchen; man hör inte applåder, domaren eller kommentatorerna…

Skärpning, VM festen håller ju på att saboteras!


Topp 20 – Skräck 2000-2009

Nu är det dags att summera 2000-talet lite; med en topp 10 lista
över skräckfilmer! Efter 80-talets slasher och 90-talets tonårs-skräck
så är det svårt att definiera 2000-talet; för här har vi en drös av
värdelösa nyinspelningar och amerikaniserade versioner av Japanska filmer. Skräcken ligger oftast i chock-effekter kombinerat med höga ljud. Vidare ska man ha klart för sig att gränsen är hårfin mellan Thriller och Drama med övernaturliga inslag; ex. på detta är ”The Others”, ”Barnhemmet” eller Takeshi Miikes filmer och dessa kommer inte att inkluderas på listan (se nedan).

1) ANTICHRIST
(2009, Lars Von Trier)
Det som gör Von Triers mardrömsvision så fantastiskt är samspelet mellan Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourgh. Båda två levererar kanske sina bästa roller någonsin; och det säger inte lite. Lars Von Trier är ju en mästare när det kommer till att få skådespelare att leverera rolltolkningar som utklassar det mesta; denna film är inget undantag. Trots att det inte en ny ”Breaking the Waves” eller ”Dancer in the dark” så är filmen en mästerligt regisserat mardrömsdrama som kryper in i ditt skinn och stannar kvar som en parasit. Trier lyckas verkligen göra skräcken till poetisk estetik som blir till perfektion i allt från skådespelarinsatser till scenografi. Glöm allt vad chockeffekter heter, här är det stämningen som bygger skräcken och det är stämning som är bestående inte chock.

2) [REC]
(2007, Jaume Balagueró, Paco Plaza)
Efter att ”The Blair Witch Project” gjorde succé så startade en ny våg av skräckfilmer; lågbudgetproduktioner som bara kräver en handhållen kamera. Detta gjorde att man fick förlita sig mer på manus än på effekter för att nå den skräckfyllda tonen. [REC] är en spansk film som förvaltar arvet från Blair Witch och gör det med stil! Visserligen så kan man diskutera och kritisera vissa val manusförfattarna har gjort, men det drar inte ned helhetsbetyget. Skådespelerskan Manuela Velasco är ofantligt bildskön och har väldig talang för ett spontant skådespeleri, vilket gör att hon känns trovärdig i sin roll som TV-reportern som blir instängd i ett virusinfekterat hyreshus. Filmen fick en amerikansk remake 2008 som bär namnet ”Quarentine”; se inte den, se denna.

3) À L’INTÉRIEUR
(2007, Alexande Bustillo & Julien Maury)
Jag var osäker på om fransmännen verkligen kunde göra skräckfilm; vilken resa. Filmen är helt hysterisk och nervdrypande. Den är svår att förklara men i korthet går den ut på en ensam moder som är gravid; hon blir hysteriskt förföljd av en okänd kvinna som vill skära ut barnet/fostret från magen och ha för sig själv. Helt vrickat och helt sanslöst idiotisk, men visst fasen är det skräck så att det skriker om det!

4) THE STRANGERS
(2008, Bryan Bertino)
Det finns olika typer av rädsla när man talar om skräckfilmer; en är psykologisk rädsla (som vi kan bevittna i bl.a. Antichrist) vilket har en bestående effekt efter filmens slut, en annan är dessa moderna chockeffekter som 95% av dagens skräckfilmer består av. Man blir inte rädd, per se, utan hoppar till och det är nästan så att man får hjärtattack; men tänk om man kunde blanda denna psykologiska rädslan med chock-rädslan. Voilá! Här har vi The Strangers; det var så längesedan jag verkligen blev rädd för en film både under jag såg den och långt långt efteråt. Vad är det då som gör den så jäkla skräckfylld? Filmen är löst baserat på Charles Mansons familj som sprang in i okända människors hus och möblerade om och annat (Manson familjen smög sig även in i Sharon Tates hus och brutalt mördade henne med gäster; hennes man, filmregissören Roman Polanski var på ett jobb i Europa under den perioden)… Filmen handlar om tre personer, med barnsligt skrämmande masker, som terroriserar ett par under en natt… det är fullt med chockeffekter, men även den bestående paranoida, psykologiska, effekten om att det har hänt på riktigt och kan hända vart som helst, när som helst; med ingen mindre anledning än att det finns några psykopater i din närhet som inte har något som helst motiv till att terrorisera dig; du har all anledning till att låsa dörrarna och vara paranoid om nätterna… För viss fasen skulle det vara läskigt om det plötsligt stod en man med mask utanför ditt fönster och bara stirrade in i fönstret. Detta är en av få filmer som jag endast har sett en endaste gång och förmodligen aldrig vill se mer igen, trots att man är så avtrubbad som man är…

5) MARTYRS
(2008, Pascal Laugier)
Okej en till fransk film! Jag som trodde att 2000-talet skulle bli asiens ”skräckår”. Martyrs är minst lika sjuk, om inte sjukare än L’Intérieur. Handlingen är till viss det väldigt komplex och man hänger inte med i allt som händer, eller rättare sagt varför det händer. Filmen har ett klassiskt upplägg för gammal dramatik; två akter där första akten är lite annorlunda än andra akten. Men det är mycket tortyrscener som jag varnar ovana/känsliga tittare för… 

6) LOVE OBJECT
(2003, Robert Parigi)
Kärleks-besatthet är ett gammalt tema, som vi bl.a. kan se i gamla filmer som Phantom of the Opera (1925). Detta är en slags fantomen på Operan fast i modern tappning. En ensam kontorsman bestämmer sig för att beställa hem en svindyr och verklighetstrogen barbara; för att sedan försöka få dockan att likna en kvinna som han jobbar med. När det visar sig att den riktiga kvinnan inte är som han förväntat sig, så brister allt för honom och tillslut vet man inte om det är han som styr sexdockan eller sexdockan som styr honom till alla möjliga konstigheter.

7) CANNIBAL
(2006, Marian Dora)
Filmer som är baserade/inspirerade på/av verklighet är oftast mycket mer skräckfyllda än vanlig ”fantasi-skräck”. Den här filmen handlar om den riktige kannibalen Armin Meiwes som letade efter ”en måltid” på internet och fann en frivillig i Bernd Jürgen Brandes, som alltså frivilligt gick med på att ”konsumeras”. Brandes könsorgan styckades och stektes; Meiwes åt av honom medan han låg och förblödde i ett badkar och alla andra hemskheter; dock var Brandes med på hela spektaklet. Brandes dog och Meiwes sitter idag inne i fängelse på livstid. Den här filmer visar i princip allt… och ja det är vidrigt i allra högsta grad.

8) MAY
(2002, Lucky McKee)
Den här filmen ligger inte långt ifrån ”Sex Object”; en tjej som är udda och utanför har sin docka som endaste vän. Hennes relationer med killar fungerar inte och hon är i botten socialt missanpassad. När hon sedan får uppleva svek från vänner och en kille som hon tror är hennes pojkvän så brister det och hon vill göra sin egen docka av människor…

9) JISATSU SÂKURU
(2001, Sion Sono)
Stora delar av tiden består av trender och flugor, vi har utsvängda discobyxor från 70-talet, synthfrisyrer och hårdrockspudelhår från 80-talet; Pokémon från 90-talet etc. Men tänk om det någon gång skulle bli en fluga av att begå självmord? Till en början låter hela idén befängt, men då japanerna får hålla i trådarna så blir det till en oerhört skrämmande och suggestiv skräckthriller (som även kan ses som samhällskritik, om man nu är lagd åt det hållet) om sjuka trender och grupptryck.

10) SESSION 9
(2001, Brad Anderson)
Det är exakt så här brittisk skräckfilm ska se ut! Nu är ju detta visserligen en amerikansk skräckfilm, men helt klart influerad av brittisk film. Vad kan skapa bättre stämning än ett gammalt mentalsjukhus som ska renoveras? Filmen kan dock kännas lite för komplex, för den ovane tittaren; men om komplicerade filmer är något som ni gillar att förkovra er i så kan jag rekommendera denna varmt; det finns mycket att tänka till och filosofera om.

11) GINGER SNAPS
(2000, John Fawcett)
Under detta årtionde har vi fått extremt många vampyrfilmer (ex. helt värdelösa Twilight), men vi har inte förärats med så många varulvsfilmer. Ginger Snaps är en kandadensisk film och handlar om två systrar där den äldste periodiskt förvandlas till en varulv. Filmen är inte bara väldigt skräckfylld utan Katharine Isabelle (i huvudrollen) och Danielle Hampton (i en biroll) är extremt talangfulla och vackra att se på. Om man nu ska se någon ”Teen-skräckfilm” (som genren kallas) från detta årtionde så är det denna ni ska se, ingen annan!

12) PARANORMAL ACTIVITY
(2007, Oren Perli)
Filmen är gjord i stil med ”[REC]” och ”The Blair Witch Project”. Skillnaden är att detta verkligen hör till lågbudgetklassen; men bara för att någonting är lågbudget så betyder det inte automatiskt att det är dåligt! Oren Peli lyckas göra så mycket med så lite; tillslut när Spielberg började hylla filmen så fick den sitt genombrott efter ca 2 år i skymundan, vilket inte var oförtjänt. Tillskillnad från [REC] så spelar Paranormal Activity på minimal skräck; det är överraskande små saker som gör hela filmen skräckfylld. Det kan beskrivas som en stor uppbyggnad med suggestiv stämning för att sedan mynna ut i ett pyttelitet klimax, men som är tillräckligt för att ge tittaren en obehaglig skräckupplevelse.

13) HAUTE TENSION
(2003, Alexandre Aja)
Ja! Franskt… igen! Två kvinnor ger sig ut på en resa till ett hus ute i ingenstans för att studera i lugn och ro. Men i skräckfilmens värld finns det ingen lugn och ro utan kvinnorna blir störda av en psykopatisk mördare som inte finner några som helst gränser till hur man kan skada en människa. Filmen är en fin hyllning till 70/80-talets slasher-skräckfilmer, som bygger på en hög dos intensitet; samtidigt som den levererar den suspens och mystik som finns från 30-talets skräckfilmer. Allting är självfallet omslaget i 2000-talets extremvåld; filmen balanserar nästan över till en annan filmgenre som jag kallar för ”gore”, vilket inte säger lite om hur grafiskt våldet är. Det finns inget stopp, allt går i 280 km/h, och ja i Haute Tension så kan man bli ”dödare än dödast”…

14) JU-ON
(2002, Takashi Shimizu)
Japan har 2000-talets stora skräckfilmsmarknad; oftast produceras bättre och mer skräckfyllda filmer från Asien. Ju-On är en av den massiva mängden filmer som sticker ut ordentligt. Visst hamnar den i skuggan av Ringu () men den klarar sig förvånansvärt bra på egen hand. En läskig film om spöken är vad du förväntar dig och du får allt och lite till; amerikanarna kunde inte hålla fingrarna borta utan skulle såklart göra en remake på denna film, som visserligen är okej; men ändå fantas 

15) SAW
(2004, James Wan)
Det är få uramerikanska filmer på denna lista; varför? Jo därför att USA har under 2000-talet endast producerat ofattbart dåliga skräckfilmer (oftast amerikaniserade filmer av asiatiska skräckfilmer; med de få undantag som finns med i denna lista). Men Saw känns fräsch på något sätt; upplägget är enkelt: två män i ett toalettliknande rum, som är fastkedjade. Någon av männen måste dö, ev. såga sig igenom sitt eget ben för att överleva. På något sätt så blir filmen mer komplex än vad man förväntar sig och i sista kvarten så sitter man bara och tänker ”ja, ja, ja vad smart” gång på gång, på gång! Det är sällan en amerikansk skräckfilm är såhär smart, därför platsar den på listan!

16) KAIRO
(2001, Kiyoshi Kurosawa)
Äntligen lite spökhistorier; och som vanligt när det kommer till japaner och skräck så ballar det ur ordentligt. Det japanerna lyckas med är att skapa en stämning olik någon annan. Jag vet inte om det beror på det japanska språket, japanska skådespeleriet, regin eller val av scenografi, men allt känns väldigt äkta; någonting som saknas i Hollywood-produktioner. Detta är en psykologisk skräckfilm som håller sig fast på näthinnan länge och speciellt aktuellt idag med alla communities och internetforum.

17) BAKJWI
(2009, Chan-wook Park)
När vi talar om 2000-2009 så är vampyrfilmer någonting som hoppar upp och ned på bioduken; flertalet helt värdelösa. ”Låt den rätte komma in” hyllas (felaktigt enligt min mening) runt hela världen, men få glömmer denna extremt vackra vampyrfilm. Den har elegans, skräck, estetik och artistisk perfektion; så är detta helt rätt dramaskräck för dig! Här finns ingen av Hollywoods-chockeffekter utan allting går i ett lugnt tempo och bygger upp stämningen bit för bit; precis som om det vore en gammal gotisk skräckfilm från 20/30-talet. Detta är Sydkoreas svar på Triers Antichrist.

18) GUROTESUKU
(2009, Kôji Shiraishi)
Japanerna ska alltid vara värst, det är något som filmälskare snabbt får lära sig; finns det någonting som är vidrigt så kan japanerna göra det ännu vidrigare. Många tänker nog att Tyskland kan komma med vidriga filmer, men självfallet så ska ändå Japanerna vara värst (även om fransmännen varit ”duktiga” på den biten mellan 2000-2009). Gurotesuku är ingenting annat än vidrigt, vidrigt så in i helvete (om ni ursäktar svordomen). Filmens handling, miljö och dialog är minimal och består i princip bara av en tortyruppvisning som kan relateras till den vidriga filmserien ”Ginî Piggu”. Den här filmen är verkligen inte för alla, inte ens för alla skräckfilmsfantaster, då det är en form av tortyrskräck och inte hör till normen för skräckfilmer. Men man kan inte komma ifrån att det är en upplevelse man sent kommer glömma. 

19) THE DESCENT
(2005, Neil Marshall)
Egentligen så tror jag att många tittare blir lurad av att den här filmen ska vara så oändligt bra; visst den är inte dålig, men förtjänar inte någon förstaplats. Det som gör den bra, dvs. på riktigt, är att den innehåller en känsla av klaustrofobi som få andra filmer lyckas leverera; själva monstren i filmen är dock inte skrämmande alls…

20) THE HUMAN CENTIPEDE (FIRST SEQUENCE)
(2009, Tom Six)
När man tror att fransmän och japaner kan vara sjukaste nationaliteterna när det kommer till idéer till skräckfilmer så dyker plötsligt holländarna upp från ingenstans! Handlingen är helt sjuk; en galen kirurg vill skapa en mänsklig tusenfoting genom att ”sy fast” människor i varandra. Ja, det är så sjukt som det låter; dock är utförandet lite mindre läskigare. En stor eloge till Dieter Laser som spelar den vrickade kirurgen; han för tillbaks det som gamla skräckfilmer hade: galna vetenskapsmän, och han gör det med sådan perfektion att det blir han som lyckas bära upp filmen till sista platsen på denna lista!

Filmer som inte kom med:
Battle Royale – Inte skräck, utan mer action.
The Others – Drama med övernaturliga inslag
El Orfanato – Jag anser att det är en thriller och inte skräckfilm
Trick R Treat – Mycket bra film, med är mer åt skräck-komedi hållet, men rekommenderar den starkt!
Zombieland och Shaun of the Dead – Skräckkomedier, ingen är riktigt bra…
Frailty – Extremt bra drama med lite få skräckinslag, rekommenderas!
Låt den rätte komma in – Är det vara jag som tycker filmen är värdelös? Visserligen gör Per Ragnar en bra tolkning, men filmen håller inte måttet.
American Psycho – Inte en skräckfilm alls utan en ordentligt hård thriller!
Cloverfield – Att kalla denna fjantfilm för skräck är en skymf mot all världens riktiga skräckfilmer! Den skulle jag klassa mer som en actionfilm, med få inslag av science fiction.*
Srpski Film – Hör till 2010 och inte 2009; annars hade den absolut fått en plats på listan!
Audition – Hör till 1999.

Dessutom har jag inte sett Werner Herzogs ”My son, my son what have ye done” som jag tror kan slå sig in på listan!

Bilderna tillhör respektive filmbolag.