Månadsarkiv: maj 2010

Topp 10 – Svenska dokumentärer

Då tar vi upp lite film topp-10 listor! Först ut 2010 är Svenska dokumentärer…

1) DOM KALLAR OSS MODS
(1968, Stefan Jarl)
Modstrilogin är stilbildande i sin genre; Stefan Jarl lyckas verkligen visa en generations och tidsenlig bild av ett Sverige som folk oftast förbiser. I den här första delen får vi följa Stoffe och Kenta i deras arbetslösa vardag som innefattar mycket spirituosa och krökande mitt på blanka dagen, oavsett om det är vardag eller helg. Det är en sådan tung skildring att filmen har hyllats som en av Sveriges bästa; någonting som den förtjänar, från början till slut!

2) THOMAS QUICK: SÄTERS HEMLIGHET & BERÄTTAREN
(2009, Hannes Råstam)
Thomas Quick är en av Sveriges just nu mest intressanta människor. I Hannes Råstams prisbelönade dokumentär så kliver den tidigare mytomanen Thomas Quick ut och erkänner att allt bara är nys och båg. Dokumentären är en intressant insikt i hur felaktigt psykvården och polismyndigheten har behandlat hela Quick-affären. Hannes Råstam bokstavligen krossar Van der Kwast bevis för att Quick har begått morden som han fällts för.

3) VIKARIEN
(2006, Åsa Blanck & Johan Palmgren)
I den här guldbaggebelönade dokumentären så följer vi den unge läraren Max Wejstorp på Hallonbergskolan; han har ofantliga problem med eleverna som har passerat gränsen för total anarkism. Till sin hjälp kallar han in den legendariske läraren Folke Silvén, från Lund. Det är en oerhört aktuell dokumentär och speciellt för blivande lärare; det är en svår balansgång mellan att vara vän med eleverna och kunna vara en auktoritet; oavsett vad ni tror så är det inte alla lärare eller blivande lärare som klarar av denna balansgång!

4) ETT ANSTÄNDIGT LIV
(1979, Stefan Jarl)
Den andra delen i Stefan Jarls dokumentärtrilogi om modsen som lever i Sveriges misär är så oftantligt mycket mer tragisk och svart än både första och tredje filmen. Borta är 60-talets glada, reaktiönära och fria dagar; in kommer 70/80-talets hemska efterspel. Vi får fortsätta följa Kenta och Stoffe som nu har gått helt skilda vägar; Kenta mot ett försök till att bli ren och Stoffes resa djupare in mot ett kaotiskt epicentrum av sprutnarkomani. Det är en väldigt dekadent dokumentär som inte på något sätt glorifierar dekadensen (som annars är populärt) utan istället visar hur snett man kan hamna i livet tack vare alkoholmissbruk och narkomani. Bilderna som Jarl spelar upp är till viss grad väldigt störande; där vi får se missbrukare injicera droger, kvinnor som tvingar sig själva till prostitution; ett dystert och brutalt porträtt av ett bortglömt Svergie. Ulf Dagebys (Nationalteatern) huvudtema till filmen (låten heter ”Gallret”) kan vara en av Sveriges bästa instrumentala teman någonsin; den förkroppsligar all den hopplöshet och uppgivenhet som människorna i dokumentären.

5) BERNY BLUE
(2008, Ronja Vu)
Återigen en dokumentär på hur illa psykvården fungerar. Författarinnan Berny Pålsson (vars första bok jag har hyllat tidigare i bloggen) lider av schizofreni, tablettmissbruk och en ständig abstinens. I den här dokumentären så skildras hennes arbete med den andra romanen, ”Känn Pulsen Slå” och hennes övriga liv som är ett komplext pussel, inte bara för henne själv utan även för alla runt omkring. Själv känner jag en slags sorg över att Berny, som på alla sätt verkar vara en underbar människa innerst inne, slarvar bort en sådan stor talang som hon har. För oss som har följt Berny på internet vet att läget verkar ha blivit ännu sämre och viljan till att bli bra verkar vara långt bortom räckhåll.

6) PLÖTSLIGT I VINSLÖV
(1999, Jenny Bergman & Malin Skjöld)
Ibland finner man oerhörda saker i den enkla vardagen. Den här dokumentären visar vardagen i Vinslöv; en liten stad som består av flera orginal och personligheterna verkar aldrig ta slut. Det är fantastiskt men samtidigt väldigt tragiskt och det blir en gränsöverskridning till lyteskomik. Det som gör det hela så tragiskt är att jag själv kan bli rädd för att falla in i den här småstadsaktiga-säkerheten som förmodligen är helt fantastisk; men ändå ingenting som jag vill vara en del av.

7) MIN KAMP MOT TIDEN
(2003, Anders Franzén)
Franzén fick uppdraget att följa Ulla-Carin Lindquist sista tid i livet; ni vet nyhetsankaret som fick diagnosen ALS. Folk pratar om att skräckfilmen under 2000-talet har varit dålig; jag säger bara att dokumentärfilmerna är 2000-talets skräckfilmer! Den här dokumentären rör upp en känslostorm inom mig; jag blir oerhört ledsen, känner en sådan sorg över Lindquist, jag känner en rädsla över att ALS kan drabba vem som helst; och det finns inget botemedel, utan långsamt stängs kroppens funktioner av tills man inte längre kan leva. Det finns bara en person som verkar ha ”överlevt” en ALS diagnos: världskända supergeniet Stephen Hawking, som förövrigt är helt förlamad, sitter i rullstol och kommunicerar via en dator; men det är en… av hur många?

8) CHRISTER PETTERSSON
(1998, Gert Fylking)
Så till en av Sveriges kändaste brottslingar någonsin: Christer Pettersson. Jag kunde väl aldrig tro att Fylking kunde göra en bra dokumentär men på något sätt så är det ett varmt porträtt över barndomsvännen Petterssons oerhört tragiska människoöde. Så till den stora frågan om vem som mördade Palme? Personligen har jag svårt att tro på den allmäna uppfattningen om att Pettersson mördade Palme… är det någon som har förhört Lisbeth som misstänkt och inte som vittne?

9) BÅTRESAN – FINLAND TUR OCH RETUR
(1995, Kåge Jonsson)
Finlandfärja har väl nästan alla varit på? Eller vad vet jag… Här får vi i alla fall ett intressant tidsdokument över hur det såg ut på 90-talet; så långt ifrån dagens partybåtar och istället rakt in i en fasansfull misär där finska och svenska fyllon, finska nynazister och andra tragiska figurer samlas för att få koppla av eller fortsätta hysa agg mot det system som samhället har konstruerat. Misär, dekadens och finska nynazister… lyteskomik och tragik i symbios. 

10) DET SOCIALA ARVET
(1993, Stefan Jarl)
Sista delen i Stefan Jarls misärinriktade dokumentärer om mods. Här får vi följa Kentas och tidigare överlevande mods fortsatta liv och hur deras barn har tagit åt sig av föräldrarnas tidigare leverne. Att växa upp med knarkande/alkoholiserade föräldrar är någonting hemskt och speglar förmodligen av sig på barnet; en väldigt tragisk dokumentär om just det sociala arv man får från sina föräldrar. Mina föräldrar gav mig ett fint arv som stavas ”möjlighet”; båda har banat väg och givit mig oändliga möjligheter till att utvecklas, studera och utöva det jag tycker om; någonting jag själv tänker göra åt mina barn, för utan möjligheter så är det oerhört lätt att man faller in i den misär som Stefan Jarl har visat i sin skrämmande Modstrilogi.

Bilderna tillhör respektive filmbolag.


Låt Vilks tala till punkt!

Som ni kanske vet så saboterades en föreläsning på Uppsala Universitet av en arg mob som reagerade starkt på Vilks visning av konstnären Sooreh Heras film ”Allah ho Gaybar” (detta efter att Lars Vilks visat bilder som är provocerande för kristendomen; utan problem). Efter att jag publicerat det här inlägget så har det tagit fart ordentligt för egen del; min mail har fått massvis med hotbrev och åsiktsbrev (jag uppmanar alla som vill skicka hotbrev att inte skriva på persiska eller arabiska eftersom jag varken kan förstå eller svara; jag klarar av dessa språk: svenska, engelska, spanska, tyska, franska; isländska och flamländska går också bra).

Hur som helst kvarstår faktumet att Lars Vilks aldrig fick avsluta sin föreläsning vilket är oerhört beklagligt; därför uppmanar jag alla som står på yttrandefrihetens sida att skriva på en namninsamling skapad av studenter vid Uppsala Universitet; som vill att ledningen ska bjuda in Lars Vilks till en ny föreläsning:

http://www.ipetitions.com/petition/larsvilksuppsalauniversitet/

Man ska inte vika ned sig för hot mot yttrandefriheten då det är en fundamental grundpelare i ett modernt och demokratiskt samhälle!


(Sooreh Hera)

Af1,SvD1, SvD2, Svd3, Dn1, Dn2, Dn3, Dn4


Polarpriset till Björk & Ennio Morricone!

Ojoj… bästa idag: Polarpriset går till Björk och Ennio Morrione! Kunde inte varit bättre!

Jag är lite småkär i Björk; hon är en kvinna som vågar säga exakt vad hon tycker och vågar vara annorlunda utan att skämmas (så är hon onekligen oerhört vacker som få också!) Se bara när hon mitt under en konstert i Kina börjar säga att man ska ”frige Tibet”; hur många artister vågar göra det i stormens epicentrum? Sedan får vi inte förglömma hennes enastående prestation i Lars Von Triers fantastiska musikal ”Dancer in the Dark”.

Ennio Morricone är en annan favorit som jag har; vem kan inte nynna melodin till ”den onde, den gode och den fule”? En av världens i särklas bästa filmkompositörer genom tiderna! Några andra filmer där man kan höra Morricones musik är: ”For a few dollars more”, ”A Fistful of Dollars”, ”The Untouchables”, ”Once Upon a time in the West” och bl.a. i Tarantino filmerna ”Kill Bill” och ”Inglorious Basterds”. 

Här kommer två fantastiska låtar; notera att Björks låt endast består av människoröster!

Björk – Oceania

Lyssna även på: ”Hyper-Ballad”, ”The Dull Flame of Desire”, ””

Ennio Morricone – Ecstasy of Gold ur ”The good, the bad and the ugly”

Lyssna även på: ”The good, the bad, the ugly Theme”, ”For a few dollars more”, ”A fistful of Dollars”


Sedan till er
som har valt att skicka hot och åsikter om mig till mailen:
snälla kan ni skicka mail skrivna på antingen: svenska, engelska, spanska, tyska eller franska (isländska och flamländska går bra också) eftersom att jag tyvärr inte på något sätt är språkkunnig i arabiska eller persiska; vilket gör att jag varken kan förstå eller svara på era mail och då faller mailets syfte bort. Tack för det.

Af1, SvD1, Dn1


Attack mot Lars Vilks

I den här videon kan ni se hur Lars Vilks attackeras på Uppsala Universitet; under en föreläsning där han visat bilder på islams profet Muhammed (det ska tilläggas att det inte bara visades bilder på Muhammed; utan även andra provokativa bilder från/om andra religioner. Föreläsningen handlade om censur inom konsten; men det var då Vilks visade en kontroversiell kortfilm av iranskan konstnären Sooreh Hera som handlar om islam och homosexualism som det övergick till fysiskt våld).

och jag skäms så in i hela världsalltet för dessa muslimer (eller sympatisörer) som attackerar och gör sig själva till åtlöje; jag har några muslimska vänner som fullständigt skiter i om Vilks avbildar Muhammed. Jag skäms som svensk, jag skäms som konstnär, som estetisk utövare, som akademiker… att folk inte kan acceptera att vi har en av världens viktigaste grundlagar i Sverige: Yttrandefrihet! Och yttrandefriheten (och tryckfriheten) måste bevaras till varje pris! Det är en sådan fundamental pelare för allt i samhället; från skola till arbeten. Se bara på ex. Eritrea där Dawit Isaak sitter fängslad för att ha sagt sin åsikt; är det så det ska vara? 

Om dessa personer som attackerade Vilks är akademiker så skäms jag ännu mer; det finns bara en åtgärd: avstägning från skolan med omedelbar verkan! I vetenskapen, i akademin måste det finnas personer som är för yttrande- och pressfrihet och inte låter sin religion styra annars skulle de akademiska studierna bli oerhört lidande. Man måste kunna hålla en någorlunda mogen och distanserad nivå i sina studier; annars får vi en akademisk värld full med kvasi och pseudo-intelligens och det kan bara sluta i katastrof.

Jag tycker det är synd att i ett sådant sekulariserat och öppet samhälle som Sverige, inte kan passa in i vissa människors syn; som istället vill försvara ett förtryckarsamhälle. Det finns gott om länder som utövar förtryck och har lagar som styrs av religion; hade inte ett sådant land varit mer passande om man nu inte kan acceptera en av världens viktigaste lagar? Jag skäms så oftantligt; det farliga med detta är att partier som Sverigedemokraterna och ND kan få fler sympatiröster i höstens val… Men författaren Voltaire sade någonting tänkvärt: ”Jag delar inte er åsikt, men jag är beredd att gå i döden för att försvara er rätt att hävda den”.

Problemet som uppstår när muslimer gör en sådan här attack mot yttrandefriheten är att det blir ett sk. ”hela-världen-skrattar”-syndrom; muslimerna får väldigt lite sympatier och extremister från alla sidor får vatten till kvarnen. Gång på gång blir muslimerna (även muslimerna som fullkomligt struntar i karikatyrerna) bortgjorda och förnedrade då en sorglig skara går till fysiskt våld istället för att kunna tala i en normal ton och föra en någorlunda hög diskussion, istället för att bara visa en oerhörd primitiv åtgärd; för visst har muslimerna all rätt att hävda sin åsikt, men det måste göras på rätt sätt! Det är synd att denna skara inte kan eller vill inse; att man inte kommer skapa en större acceptans för islam, genom sådana här attacker mot yttrande- och pressfriheten; istället kommer det tillslut uppstå en rekyleffekt som kommer slå hårt, även mot människor som är oskyldiga.

Dock har ju redan censur införts på ett skrämmande sätt; två avsnitt av den tecknade vuxenkomediserien South Park har förbjudits att visas på Comedy Central (även i Sverige) p.g.a. dödshot mot skaparna Matt Stone och Trey Parker från fundamentalister, eftersom att dessa avsnitt handlar om Muhammed och censur; (avsnitten visar dock inte Muhammed utan han nämns bara vid namn!!) synd för dessa två avsnitt är väldigt bra och intressanta! (det går att se på internet; tack för internet!)

Som Lars Vilks själv uttrycker det i SVD:
”Gårdagen var ett nederlag för alla. De som bråkade i Uppsala gör sig själva en otjänst, för det här drabbar alla muslimer. De allra flesta muslimer är ju inte fundamentalister och struntar i de här konstverken.”

och för att avsluta så plockar jag ett citat från en av vår tids största komiker, Rowan Atkinson:
”The right to ridicule is far more important to society than any right not to be ridiculed because one in my view represents openness – and the other represents oppression”

[Rätten att förlöjliga är viktigare för samhället än rätten att inte bli förlöjligad eftersom den ena, enligt mig, representerar öppenhet – och den andra representerar förtryck]

TILLÄGG: Till er som säger att han bara har hånat islam så är detta fel; Vilks har även målat nidbilder av andra religioner (ett exempel är ”Judesuggan”), utan att det har blivit samma utgång som i Rondellhunds-karikatyren.

TILLÄGG #2: Nu har Vilks även utsats för mordbrand och som han själv kommenterar så har flera gränser passerats nu!


(Scen ur kortfilmen ”Allah ho Gaybar” av Sooreh Hera)

 

Sveriges Rikes Lag om Yttrandefrihet
Dn1, Dn2, Dn3, Dn4Af1, Af2
Svd1, SvD2, SvD3,Svd4,SvD, SvD #2, SvD #3, SvD #4, Svd6,
DN, DN #2, DN #3, DN #4, Dn#5,
Expressen 1, Exp2, Exp 3 ,
 HD, HD #2
GP, GP #2, GP #3, GD, GD #2, GD #3VG, VG #2, VL, Expressen


Kenneth Branagh tänjer på gränserna…

Filmvärldens stora diskussion just nu står Kenneth Branagh för (känd Shakespeare-tolkare, regissör, skådespelare i bl.a. en Harry Potterfilm och nu senast som brittiska versionen av Wallander); i sin kommande film som kommer handla om asaguden Tor (nu Thor) så har han satt rollen som Heimdall till Idris Elba; helt okej… om det nu inte hade varit för att Elba är mörkhyad. Jag har absolut ingenting emot Elba på något sätt; men jag tycker att det är onödigt provocerande.


(Idris Elba)

Tänk om det skulle komma en filmatisering av Marthin Luther King, som då får spelas av Tom Hanks; eller varför inte en film om Obama som i denna filmatisering spelas av Brad Pitt? Första argumentet för detta är självklart det vanliga om konstnärliga rättigheter och på den punkten håller jag helt med; mitt konstverk, mina regler. Dock känns det som om Kenneth inte har någon anledning till detta mer än att provocera, det finns väldigt lite konstnärligt värde. Andra argumentet är att vi lever i en jämställd modern tid och ska tåla ”sådant här”; detta argument håller inte. Så bara för att vi lever i en jämställd modern tid (vad nu det betyder) så får vi ändra om historien hur vi vill och vara repektlösa hur som helst?

Nu är det inte första gången något liknande händer i filmvärlden, direkt tänker jag på Keanu Reeves som Buddah (ursäkta men hur fasen tänkte man där?) eller Brian Dennehy som Kublai Kahn. Dock finns det ju exempel där det har gått bra: Cate Blanchett som Bob Dylan (i filmen ”I’m not there”)


(Cate Blanchett som Bob Dylan)

Vi ska dock ha klart för oss att det är en filmatisering av en serie; Thor (Marvel Comics). I den serien så är väl inte Heimdall mörkhyad? Och då kommer ett motargument mot Kenneth B.s filmatisering: är det inte väldigt respektlöst mot skaparna, Stan Lee, Larry Lieber och Jack Kirby? Som om man gjorde en film om Nalle Puh och ritade en katt istället för björn… Eller en film om Batman, så målar man honom mer likt Stålmannen…

Problemet ligger i filmindustrin som utvecklas mot en extremt politiskt korrekt instans där kvinnor, mörkhyade etc. ska kvoteras in i alla hörn; oavsett kunskap eller liknande. Det blir liksom fel åt andra hållet. Jag är helt mot kvotering; den som är mest kvalificerad ska få vara med, sedan om denne är man, kvinna, mörkhyad, homosexuell etc. är helt ovidkommande. Bäst man/kvinna på bäst/rätt plats.

Nu brukar jag inte direkt bry mig om detta; låt Idris Elba spela Heimdall; jag är övertygad om att han kommer att göra ett bra jobb! Men det är en intressant diskussion; får vi se Hitler som mörkhyad härnäst? Absolut, om det görs på ”rätt sätt”. Det skulle vara helt mot min tro och uppfattning om yttrandefrihet att vara emot Kenneth B.s projekt… så kör på, säger jag bara…


(Kenneth Branagh)

För att gå över på en annan diskussion så är filmer baserade på serietidningar riktigt dåliga… Jag kan räkna på mina fingrar hur många som jag tycker håller måttet…
The Dark Knight (Ledger snor filmens fokus), Batman Returns (säger bara att Michelle Pfeiffer som Catwoman kan vara 90-talets bästa casting), Superman (första med Reeve)…

Dn1, Dn2
Af1, Af2
SvD1, SvD2