Månadsarkiv: oktober 2009

Topp 10 – Gore/Snuff m.fl.

Egentligen ska vi lämna skräckfilms-listorna bakom oss; men kan inte bara låta bli att låta skräckfilmens lillebror ”Gore” få en liten lista också såhär på All Helgona Dagen; eller ja Halloween om vi ska leva i det nya kommersialiserade Sverige. Gore (eller splatter/snuff/sleaze kalla det vad ni vill; ett hopkok av skräckens subgenrer) är alltså extremt våldsamma filmer, ofta med extremt lite handling (om ens någon alls), väldigt mycket blod, lemlästning, offren verkar alltid lida av någon form av katatoni, gör aldrig motstånd; rå brutal hänsynslös död; det är helt meninslöst våld och tortyr; alltså ingenting för den som har lätt för att vomera… Det här är filmer som verkligen gör ont att se! Så mitt tips och främsta anledning till listan är väl helt enkelt: se inte dessa filmer; om du inte är sugen på att få hosta upp middagen… Filmerna lär inte bli uppskattade på en Halloween-fest heller (dra igång en av filmerna på skräcklistan istället!). Okej topp 5 filmerna är kanske lite sevärda då det finns en handling och innehåller inte lika mycket våld som de på plats 6-10; men fortfarande inget för den med svagt hjärta!

1) HEI TAI YANG 731
(1988, Tun Fei Mou)

Det finns inte många som vet om det; men även Japan hade koncentrationsläger under andra världskriget. Denna film handlar om Enhet 731; nu är detta ingen blogg där jag tänker skriva om historia så ni får ta och googla det! Men lite kortfattat så var Enhet 731 en enhet som officiellt forskade inom vattenrening; men inofficiellt forskade kring kemisk och biologisk krigsföring. Man utförde riktigt hemska experiment på levande människor; inte helt olikt de experiment som Dr. Joseph Mengele utförde i Nazistlägren (skillanden är väl att Enhet 731 bestod inte bara av en Mengele utan flera hundra Mengeles). Experimenten och ”forskningen” bestod i bl.a. studier hur snabbt sjukdomar spred sig från sjuka till friska människor, injektioner av virus och bakterier, se hur mycket tryck en människa kan tåla i en tryckkammare, levande obduktioner, människor kontra giftgas och ett antal andra brott mot mänskligheten. Allt detta och mycket mer porträtteras i filmen, utan något som helst förskönande av händelserna; det är rått, blodigt, ohumant och extremt realistiskt… och även i sin tur väldigt viktigt då få vet om dessa hemska experiment. Enhet 731 ställdes aldrig inför rätta då de lyckades kohandla fram sin frihet genom att ge USA alla forskningsresultat… det finns även en helt vidrig och hemsk scen som involverar en katt och massa råttor… usch… kan vara det värsta jag sett (och då har jag sett väldigt mycket…); djurvän (speciellt katter) som jag är gör det ont att se…

  

2) THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE
(1974, Tobe Hooper)

Vi måste ju bara ta med den amerikanska splatter-filmens fader; TTCM. Man kan säga att detta är en av få filmer som lyckas kombinera suspens och stämmning med rent ”splatter”; på något sätt lyckas filmen att förmedla ett slags smutsigt våld som nästan blir till avantgardisk (för den tiden) konst. Jag kan ju säga att det var inte få gånger som jag verkligen fick en chock och hoppade till; ”Leatherface” är ordentligt skrämmande!

3) CANNIBAL HOLOCAUST 
(1980, Ruggero Deodato)
Då tar vi oss an den sista filmen som är ”sevärd” i denna lista. Cannibal Holocaust har ett rykte om sig likt inget annat! Deodato blev till och med fängslad under några dagar då han blev anmäld för att ha låtit döda skådespelarna på riktigt i filmen; vilket så klart inte var sant (han blev friad). Dock består filmen av ett antal scener av riktigt djurplågeri; bl.a. den ökända scenen där huvudkaraktärerna dödar en sköldpadda; detta kan man ju sitta och diskutera fram och tillbaks om det är etiskt eller ens humant att döda djur bara för att få med chock-effekten på film. Dock är filmens disposition rätt så intressant; samt att The Blair Witch Project har tagit mycket inspiration från denna film, främst filmtekniken med en handhållen kamera. Just ja förutom äkta djurplågeri får vi se endel andra grafiska scener med bl.a. våldtäkt, människoätande och en pålad kvinna…

4) ANTROPOPHAGUS 
(1980, Joe D’Amato)
Några turister blir strandade på en ö; väl där blir alla förföljda av en psykotisk och helt galen kannibal. Vad vi bjuds på är s.k. våldsporr; våld våld våld. Filmen gör verkligen skäl för att vara på den här listan då den kan vara en av de sjukaste jag har sett (dock så har den inte samma psykiska sjukhet som håller i som exempelvis filmen Saló har); ett tips om ni vill ha er middag kvar i magen är att se en av alla klippta versioner, den ocensurerade är helt ”off-the-hook”; extremt grafisk. George Eastman är riktigt övertygande som psykotisk kannibal! Kort och gott så är den här filmen en diffus atmosfärisk psykofest för knäppskallar!

5) NEKROMANTIK 
(1987, Jörg Buttgereit)

Vi alla vet väl vad nekrofili är? Det är en parafili där man upphetsas av att ha samlag med döda. Filmen handlar om ett ungt par som just ”lider” av denna parafili; mannen jobbar passande nog som crime-scene-cleanup (alltså en som ”städar” upp brottsplatser); så han tar ju då med sig kroppsdelar hem till kvinnan. En dag lyckas han smuggla med sig en hel kropp hem… och så tar det fart ordentligt. Buttgereit lyckas fånga en extremt obehaglig atmosfär och en nästan surrealistisk, men även en rätt så poetisk, tillvaro… blandat med allt äckel (jag tänker inte avslöja så mycket här, men mycket av det som händer hamnar i kategorin: så-svårt-att-du-inte-kan-se).

6) SCHRAMM 
(1993, Jörg Buttgereit)
När vi är igång med störande filmer så måste vi åtminståne ta med en till av Buttgereits filmer. Vi bjuds på sjuka kameravinklar och väldigt psykskadade, intensiva scener; handlingen kretsar kring en man som är döende och vi får se tillbakablickar av hans liv som seriemördare. Och jag… vet inte hur jag ska säga detta men det finns en scen… som involverar spik, hammare och en penis… Nog för att man är masochist men det här är tortyr för ögonen!

 

7) GINÎ PIGGU: MANHÔRU NO NAKA NO NINGYO
(1988, Hideshi Hino)

Egentligen är inte handlingen så värst dålig; en konstnär hittar en sjöjungfru i en kloak och tar med henne hem; han fattar tycke för sjöjungfrun som dock är kontaminerad med någon slags sjukdom som gör att det växer stora variga bölder på henne. Han tar hål på dessa bölder och använder subsansen för att måla ett porträtt av sjöjungfrun. Det skulle kunnat bli en riktigt vackert estetisk drama… men japanerna vägrar, såklart! Istället bjuds vi på blod, daggmaskar och en massa annat äckel… synd; för det kunde blivit en riktigt vacker film…

 

8) GINÎ PIGGU 2: CHINIKU NO HANA 
(1985, Hideshi Hino)
Japanerna ska alltid vara värst; det spelar ingen roll hur mycket USA trycker på med blod och skräck; hur mycket suspens italienarna än drar in i sina giallos; japanerna ska alltid ha sjukast idéer (någonting som verkligen bevisas i filmen på plats 6). Del två i Guinea Pig serien handlar om en samurai som kidnappar en kvinna och långsamt torterar henne; för att sedan stycka kroppen… oerhört verklighetstrogna effekter! En intressant notis är att när Charlie Sheen fick se denna film på en fest så var han 100% säker på att alla effekter var på riktigt; alltså att man styckade en männsika på riktigt (i filmvärlden kallas det för snuff); han anmälde filmen till FBI som drog igång en utredning. Hino fick senare redogöra exakt hur alla verklighetstrogna effekter kunde utföras.

9) DAY OF THE WOMAN 
(1978, Meir Zarchi)

Den här filmen är även känd som ”I Spit on your grave”; en kvinna blir brutalt våldtagen i en extremt lång och grafisk våldtäktsscen; när man tror scenen äntligen är över och hon äntligen är fri så händer det… igen… Våldtäktsscener är alltid svåra att se på och innan jag såg denna film trodde jag att våldtäktsscenen i Death Wish var den sjukaste jag sett; men den har ingenting att hämta mot Day of the Women! Men kvinnan får sin hämnd… och även den är extremt rå och brutal… Gör verkligen ont att se på!

10) AUGUST UNDERGROUND’S MORDUM 
(2003, Jerami Cruise & Killjoy)

Glöm Blair Witch Project; för här kommer Mordum! Filmen har, i princip ingen handling utan fokuserar mest på ett gäng ungdomar som går runt och dödar folk på olika mer eller mindre kreativa sätt. Det är spyor, sex, knivar och så den där förbannade skakiga kameran som ger en huvudvärk. Intressant dock att man valt att avstå helt från titelskärm, någonting som ska ge en ”snuff”-känsla. Jag kan inte se någonting vackert med denna film; endast meningslöst våld hela tiden. Blir lite ”tårta på tårta” effekten och för en som är van att se film blir det väldigt enformigt och intetsägande.

Andra topp 10-listor

Skräck, Topp 10 – Genomgång av Ettorna , Kortfilm , Krig , Romantik , Musikaler , Animerat , Drama

Bilderna tillhör respektive filmbolag.


Lite korta filmrecensioner…

MOON (2009, Duncan Jones)
Tyvärr, tyvärr, tyvärr finns det någonting som heter MPAA i USA; detta är en organisation som kategoriserar in filmer i olika kategorier (lite som ex. tillåten för 11år, barförbjuden etc.). Denna organisation har välidgt mycket makt och många av andra länders liknande organisationer går efter MPAAs förslag. Dock är MPAA en riktig skitorganisation som klassificerar filmer med svordomar till barnförbjudna (rating ’R’) medan filmer med mycket våld, blod och annat en ”för 11/18år” (rating PG-13); någonting som Trey Parker och Matt Stone gjorde klockren satir av detta i filmen ”South Park: Bigger, Longer and Uncut”. Hur som helst har denna fantastiska film fått en R-klass p.g.a. några få svordomar. Detta kan vara helt förödande för en film då extremt många biografer vägrar visa sådana filmer! 

Moon handlar om en astronaut (fantastiskt spelad av Sam Rockwell) som jobbar på månen och har ett snart utgående kontrakt på 3-år. När endast två veckor återstår börjar det hända besynnerliga saker på rymdstationen och det verkar som om Sam aldrig får åka hem. Man kan säga att filmen lite är som en light version av ”2001: A Space Odyssey”; alltså en rätt så djup film men utan socker, det där lilla extra saknas. I 2001 så beskrivs rymdens ensamhet på ett fantastiskt melankoliskt sätt, trots ensamheten vill man stanna kvar, ensamheten är där ingenting fult utan istället någonting skrämmande och spännande på samma gång; medan man här istället fokuserar på längtan bort från denna ensamhet. I akt 2 tar filmen en helt annan vändning, men det skall jag icke avslöja här! Det skall ju erkännas att jag inte är någon fantast av science fiction (trots att jag är rätt så fascinerad av rymden); men den här filmen var bland de bättre! 4 pistagenötter av 5 möjliga!

BREAKING THE WAVES (1996, Lars Von Trier)

Oj, oj oj… Trier är ju en stor favorit hos mig (filmerna Dancing in the Dark, Antichrist, Dogville, Manderlay). Jag vet inte vart jag ska börja med denna film, jag vet inte vilken vinkel jag ska se den ur; emotionellt så krossas jag totalt, jag grät och grät och grät och grät och jag vet exakt varför (på tok för personligt för att ta upp det här); och det är inte några roliga känslor som väller upp ur mig. Ur filmkritisk synpunkt så är det en fröjd att se för både sinne och själ! Trier lyckas verkligen förmedla någonting svart, men till skillnad från ex. ”Dancer in the Dark” där jag anser att bland allt det mörka så finns en stor dos av hopp; så känns allt i den här filmen så hopplöst, tragiskt och deprimerande; jag älskar det.

Det spelar ingen roll hur bra Stellan Skarsgård är; i den här filmen körs han över totalt av Emily Watson (som spelar Bess); det är någonting med ansiktet; jag blir kär i vackra ansikten; det är den där Klaus Kinski som spökar med sitt citat: ”Det mest fascinerande och vackraste landskap som finns är en människas ansikte”; jag är helt benägen att hålla med. Ett vackert ansikte är det absolut vackraste som finns när man talar om ytlig skönhet. Nu menar jag inte en fotomodells ansikte utan ett ansikte som kan uttrycka känslor; Emily Watson har ett sådant ansikte verkligen. Det skulle lika gärna kunnat vara en stumfilm och ändå hade man kunnat känna exakt vad Watsons karaktär känner;

Några scener där Trier verkligen får visa prov på sin fantastiska regi är då Bess talar ”med sig själv”; ofta brukar liknande scener bli extremt löjliga; inte här, inte i Triers värld. Filmen innehåller även väldigt mycket symbolik i form av ex. djur. En helt fantastisk film; oavsett om du ser den ur ett emotionellt perspektiv eller filmkristiskt… Kan inte bli annat än 5 krossade hjärtan av 5 möjliga…

Bilderna tillhör respektive filmbolag.


Apan…

Hur har jag kunnat missa den svenska thriller-dramat Apan som nu går upp på biografer runt om i landet? (Såklart inte i Borlänge!) Om det är någon som kommer se den så får ni hojta till! (Då åker jag till en större stad och ser den!)

Så här beskriver SFbio.se filmen:
”Krister, make och far, vaknar upp i efterdyningarna av en tragedi. Fångad i vardagens krav finns det snart ingenstans att fly och Krister blir tvingad att konfrontera sina handlingar. Apan handlar om viljan att hålla fast vid alla de saker som redan gått förlorade. Om att långsamt vakna upp till en ny verklighet och förstå vad som finns kvar då allt du en gång hade är förlorat.”

Fyfasen vad bra den låter!!
Nu ska jag se lite avsnitt av Pang i Bygget (med bl.a. John Cleese) och Mr.Bean (Rowan Atkinson)


Filmer som vi väntar på…

Här kommer lite filmer som jag längtar efter att se…

Michael Jackson’s This is it
Michael Jackson är ingen artist vars musik har haft en avgörande roll för mig i mitt musikskapande eller musiklyssnande… Men det går inte att frånkomma min nyfikenhet inför hans konserter som skulle blivit av i London. Skulle han fortfarande hålla måttet? Skulle detta bli hans stora comeback? King of Pop, inte längre Wacko-Jacko? Kanske några av mina frågor kommer finna sina svar i denna konsertfilm/dokumentär! (Notera att hans ”nya” låt This is it har radiopremiär kl 06:00 i svensk radio på måndagen!) Biopremiär 28/10 – 2009!

The Imaginarium of Doctor Parnassus
Monty Python medlemmen Terry Gilliams nya film sägs vara en fest och orgie för ögat; detta är även Heath Ledgers sista film! Han var mitt uppe i inspelningarna då han avled, Gilliam valde då att låta tre andra skådespelare (Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrel) få spela resten av filmen; spännande? Onekligen!! Trailern gör inte längtan mindre! Premiär 4:e December 2009 på bio!

Alice in Wonderland
Tim Burton tar sig an Lewis Carrolls surrealistiska barnbok; där Johnny Depp spelar den galne hattmakaren! Bäddat för succé, men är det inte dags att kombinationen Burton/Depp floppar? Jag hoppas inte det, men man vet ju aldrig! Biopremiär 12/3 – 2010



Då konsten får för mycket makt…

Det har varit mycket skriverier i media om stjärnregissören Roman Polanski

Och jag vill inte hoppa på någon men… eller jo det vill jag fasen visst! Vad tänker ni som försvarar det han gjort?! Visst det var 1977 och jag är inte en sådan som ältar gamla saker utan går gärna vidare… Men detta… 1977 så ”våldtog” Roman Polanski en ung drogad tjej (runt 13 år); efter att Polanski gått igenom en mental-psyko-analys så drar åklagaren igång en rättegång (ryktet säger att man yrkade på 100 års fängelse) men Polanski väljer att lämna landet och slapp sedermera åtal. Nu har han lyckats hålla sig ifrån USA sedan dess, men blev nyligen fasttagen av schweizisk polis då han skulle få mottaga ett Hederspris… Okej jag förstår att den här äckliga ko-handeln mellan schweizisk polis och amerikansk polis är svineri på högsta nivå, men det är väl rätt så orelevant. Att sedan flertalet regissörer (Lynch, Scorsese m.fl.) ställer sig bakom Polanski är för mig ofattbart, är det inte bättre att han tar sitt straff och blir helt rentvådd? Nu är visserligen Polanski en gammal man och riskerar väl kanske att få sitta inne resten av sitt liv, vilket i och för sig inte låter så lockande…

Men jag kan bara inte försvara Polanski; hur mycket jag än vill (och börja inte referera till att hans mor dog i koncentrationsläger eller att hans fru Sharon Tate mördades av Charles Mansons lakejer; det är inte samma sak som att avtjäna ett straff), inte ens om det hade varit någon av mina favoritregissörer (Herzog, Kubrick, Ed Wood) hade jag kunnat försvara det! Men tydligen så kan man komma undan med våldtäkt om man är tillräckligt känd, tillhör en del av filmhistorien och håller sig undan landet i fråga…

Dock är det som med Michael Jackson; många vill minnas honom som King of Pop och inte någon skum pedofil (jag tror dock inte att MJ är pedofil)… Minns Polanski för hans fantastiska filmer så som: The Pianist (2002), Chinatown (1974) och Tess (1979)


Länge leve turkiets filmindustri!

(Här kommer snart ett längre inlägg om Turkiets fantastiska filmindustri!!)

Inlägget blir inte riktigt som jag vill ha det… tar itu med det imorgon…
Här får ni en haiku så länge…

Dagens slut, svart natt
vill att du säger något
varför alltid jag?