Topp 10 – Skräck

Ja medan jag ska ut och rulla hatt ikväll (nu har ju det tagit sådana stora proportioner att kvällens hoolabandoo har gått från ”rulla av Borlänges hatt” till ”kvällens demolering av Borlänge”) så kan ni ju sätta er framför en skräckfilm… kanske?

Den här topplistan över skräckfilmer har varit den absolut svåraste att få ihop hittils! Skräckfilmer är någonting som verkligen ligger högt i kurs hos mig; nu menar jag inte moderna skräpfilmer som bara bygger på ”chock-effekter” utan äldre (helst svartvita eller tonade stumfilmer) som istället bygger på stämning och atmosfär. Jag anser ju att känslan av olust är mycket mer skrämmande och sitter i längre, än någonting som bara kommer fram på skärmen under någon sekund då ett högt ljud spelas. Här kommer i alla fall listan… så får vi hoppas på att det inte blir allt för mycket filmhistorie-lektion över det hela…

1) NOSFERATU, EINE SYMPHONIE DES GRAUENS
(1922, F.W. Murnau)

Det är få filmer man kan få mardrömmar om; Nosferatu är en av dem! Filmen bygger på Bram Stokers roman Dracula, men efter rättsliga problem så fick namnet och karaktärerna ändras! Max Schrecks tolkning av greve Dracula (här greve Orlock) är så extremt obehagligt och hans likstela rörelser (som om han led av rigor mortis) sitter fast länge på näthinnan. Lägg sedan till Murnaus tysk-expressionistiska uttryck med skuggor, ljus-effekter, ovanliga kameravinklar, ockultism och gotiska miljöer, så har vi lyckats skapa en av de absolut obehagligaste skräckfilmerna någonsin! Att filmen är en stumfilm ökar bara den suggestiva och mardrömslikna atmosfären; men se till att ni får tag på en utgåva med ett bra musikspår! Musiken är ju en fundamental del i stumfilmer! Tyvärr har det ju blivit så med äldre filmer, som hamnat i s.k. public-domain, att lågbudgetbolag ger ut utgåvor med helt värdelös musik, som förstör all känsla och atmosfär. Till denna film skulle jag nog tipsa om Masters of Cinemas utgåva med en nyinspelning av Hans Erdmanns originalmusik (som tidigare, endast framfördes live 1922). 

2) DRACULA 
(1931, Tod Browning)

Då vi talar om filmer som bygger på stämning så kan vi inte förbise denna fantastiska filmatisering av Bram Stokers roman; med den helt fantastiskt obehagliga Bela Lugosi i huvudrollen som greven! Lugosi har en nästan ohumansk utstrålning och intensiteten i hans ögon kombinerat med hans ungerska brytning skapar ett suggestivt landskap, även i scener där han inte ens är med i! Trots att denna film var den som drog igång Bela Lugosis karriär i USA, så skulle det även vara den film som fördärvade hans karriär. När skådespelare fick spela i skräckfilmer (speciellt om de fick spela ”monstret”) så fastnade alla i ett fack som i princip var helt omöjligt att ta sig ifrån; Lugosi, Karloff, Chaney m.fl. fick hela tiden liknande roller genom hela karriären, vilket är förödande. Mot slutet av Lugosis liv började han dock arbeta med en av mina favoritregissörer Edward D. Wood Jr

 

3) THE EXORCIST 
(1973, William Friedkin)

Då kommer äntligen ett svenskklingande bidrag; för det är ju faktiskt Max Von Sydow som lyfter denna film till oanade höjder; trots att han är en av protagonisterna så lyckas han få det onda att verka ännu ondare och för in en mer seriös vinkel på fenomenet exorsism; men vi ska dock inte ta allt rampljus från den unga Linda Blair som gör en minnesvärd prestation som det besatta barnet; scenen där hon går i brygga ner för trappan är oerhört olustig att se på.

 

4) NOSFERATU: PHANTOM DER NACHT
(1979, Werner Herzog)

Werner Herzog har kanske gjort den bästa nyinspelningen av en film! Detta är alltså en nyinspelning av filmen som ligger 1:a på denna lista; Nosferatu. Nosferatu: Phantom der Nacht är det andra sammarbetet (av fem) mellan regissören Herzog och skådespelaren Klaus Kinski. Precis som i orginalet lyckas Herzog, med Kinski i rollen som vampyr, skapa en väldigt suggestiv och obehaglig stämning hos tittaren; man vet inte riktigt vart man har Kinski, utan hans karaktär blir en gåta genom hela filmen, vilket är oerhört obehagligt. Som grädde på moset är ju Werner Herzog en expert på att använda natur, miljöer samt även använder en dialog i sitt manus som är trollbindande; kontentan är att ingen annan skulle kunna göra en sådan bra nyinspelning av Nosferatu som Herzog.

5) THE SHINING 
(1980, Stanley Kubrick)
När man talar om psykologisk terror och skräck så dyker alltid denna film upp. Jack Nicholson gör en av sina livs roller som den upptagna pappan som dras in i ett vansinne likt inget annat. Kubrick lyckas verkligen förmedla känsloförändringen helt fenomenalt; allting är väldigt harmoniskt och finstämt till en början, för att sedan gå över till kaos. Tillsammans med Kubricks speciella filmteknik så har vi här inte bara ett tekniskt mästerverk, utan även ett skräckmästerverk med några av de psykiskt mest skrämmande scenerna någonsin!

 

6) VAMPYR – DER TRAUM DES ALLEN GREY
(1932, Carl Theodor Dreyer)

Den här filmen gjordes då ljudet inte hade etablerats i alla länder ännu; för att slippa göra som Universal gjorde med Dracula (de filmade en engelsk och en spansk/latinamerikansk version) så valde man istället att göra en ljudfilm med extremt lite dialog; otroligt nog fungerar det väldigt bra och höjer den suggestiva stämningen oerhört; det är som att se en stumfilm med få inslag av ljud. Sedan dubbades filmen på alla möjliga språk (även huvudspråket, tyska, dubbades) och den osynking mellan munrörelser och det man hör är väldigt olustigt; man känner sig som i en mardröm där det realistiska är det onaturliga.

 

7) PHANTOM OF THE OPERA 
(1925, Rupert Julian)
Berättelsen om fantomen på Operan är en av mina absoluta favoriter; den har allt: drama, mystik, skräck, olycklig kärlek; det är en av världshistoriens bästa kärlekssagor! I den här versionen (som är den första filmatiseringen; av dem som fortfarande existerar) så spelar ”mannen med 1000 ansikten” Lon Chaney Sr. rollen som fantomen och den oerhört vackra Mary Philbin spelar Christine. Det Lon Chaney lyckas med i denna film är att skapa ett riktigt skrämmande och framförallt obehagligt ansikte till fantomen (han sminkade alltid sig själv!); till skillnad från i alla andra filmatiseringar. Lon Chaney blir därför en fundamental pelare, inte bara ur skräcksynpunkt, utan även ur hur hela filmen uppfattas; mycket av detta beror på hans extrema karisma i kombination med hans extrma tolkning av känslor, som han förmedlar med handrörelser och andra uttryck, som är rätt så ovanligt att se i dagens filmer, oavsett genre. Lägg sedan till stumfilmens, alltid lika, suggestiva framtoning så har vi en kärleks-skräckfilm lik ingen annan! (Denna filmen lider väldigt av ”public-domain”-syndromet, precis som Nosferatu 1922 gör; Carl Davies orkestermusik passar dock bäst och återfinns i Milestones Ultimate DVD Edition av filmen. (finns dock endast i USA Region 1; men jag har ändå lyckats importera en utgåva, som nu finns i min ägo).

8) BRIDE OF FRANKENSTEIN 
(1935, James Whale)
Okej jag kapitulerar; uppföljaren till Frankenstein är bättre än sin föregångare. Man kan diskutera fram och tillbaks varför; men jag anser att stämningsmässigt så vinner denna film. Även karaktärsutvecklingen är mycket mer komplex hos bl.a. monstret (Boris Karloff) och Dr. Frankenstein (Colin Clive); här får man verkligen fram min tolkning av berättelsen; monstret är inte fylld av ondska, han kunde inte rå för att hans utseende blev så horribelt, det är alla andra som föraktar och hatar som är monster! Själva skapandet av bruden är fantastiskt och när sedan Ernest Thesiger välartikulerat konstaterar att de skapat frankensteins brud till pompös musik så är jag fylld med gåshud och rysningar. 

9) ANTICHRIST 
(2009, Lars Von Trier)
Ja, Antichrist lyckas slå sig in på denna lista! Jag som är ett stort fan av Lars Von Trier kan inte hålla med om kritikernas röst om att den är för pretantiös; det är ett mardrömslikt mästerverk! Spänningen och de psykiska sammanbrotten mellan Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg är riktigt skrämmande och obehagligt. Trier få in en olustig känsla redan från början och istället för att höja ”nivån” så håller han sig kvar. Istället så är det tittaren som får höja denna blandade känsla av skräck, psykisk terror och motbjudande scener till nya höjder; och nej filmen är inte pretantiös, det är så här Lars Von Trier är!

10) DAS CABINET DES DR. CALIGARI 
(1920, Robert Wiene)
När man börjar gräva i filmhistorien kommer man alltid fram till en punkt där denna film tas upp. Det som kanske fascinerar mig mest med denna film är själva manuset; hur kommer man på något sådant här egentligen? Men det är inte bara manuset som är skruvat utan även miljöerna och skådespelarna (bl.a. Werner Krauss och Conrad Veidt) är bisarra och obskyra till en nivå som gör det skrämmande. Den expressionistiska scenografin och kameravinklarna (man arbetar, precis som i Nosferatu från 1922, med skuggor och ljuseffekter) målar upp ett landskap liknande ingenting annat och man får upp ett scenario likt en mardröm. Kanske inte att filmen alltid lutar åt skräck-genren men den är så otrolig mörk och filmen i sig är ett tyskt mästerverk inom galenskap och paranoia.

Bubblare:Frankenstein (1931)

Filmer som inte ens är i närheten:
Freddy vs Jason (2003), Scream (1996), The Hills Have Eyes (2007), The Ring (2002), The Grudge (2004)

Andra topp 10-listor

Topp 10 – Genomgång av Ettorna , Kortfilm , Krig , Romantik , Musikaler , Animerat , Drama

Bilderna tillhör respektive filmbolag.


One response to “Topp 10 – Skräck

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: