Universals Passionerade Älskare – Fantomen på Stora Operan (1925)

Fantomen på Stora Operan (eller Fantomen på Operan, välj själva) är enligt mig en av de absolut bästa berättelserna någonsin; passion, musik, besatthet, dramatik och självklart både olycklig och evig kärlek. Gaston Leruexs fantastiska roman (utgiven 1910) innehåller dessa tunga, titaniska teman. Romanen handlar om den vanställda Erik som lever i Parisoperans katakomber, där han terroriserar aktörerna och direktörerna, men uppvaktar den vackra Christine. Hans kärlek är dock inte besvarad och Erik är beredd att göra vad som helst för att vinna Christines hjärta. Universals monsterfilmer har alltid en underton av ”skönheten och odjuret”-syndromet; där den fula är förälskad i den vackra. Vi kan se detta i bl.a. Frankenstein (1931), The Hunchback of Notre Dame (1923) och framförallt i The Phantom of the Opera.

Universals överhuvud Carl Laemmle var så förtjust i skådespelaren Lon Chaney Srs porträtt av Ringaren i Notre Dame (filmatiserad 1923) att han köpte rättigheterna enkom för att se Chaney spela en ”liknande” roll. Lon Chaney Sr var ju mannen med 1000 ansikten; hans smink, som han applicerade själv, var utom denna värld. Vem skulle passa bättre att spela denna vulgärt fula fantom? Han var även en mycket skicklig stumfilmsskådespelare, där han alltid använde hela sitt spektra för pantomimteater. Dock skulle det bli en stor utmaning för honom då det inte finns någon direkt beskrivning av hur fantomen är tänkt att se ut.

 



”Suddenly, I felt a need to see beneath the mask. I wanted to know the face of the voice, and, with a movement which I was utterly unable to control, swiftly my fingers tore away the mask. Oh, horror, horror, horror! […] if I lived to be a hundred, I should always hear the superhuman cry of grief and rage which he uttered when the terrible sight appeared before my eyes […] I fell back against the wall and he came up to me, grinding his teeth, and, as I fell upon my knees, he hissed mad, incoherent words and curses at me. Leaning over me, he cried, `Look! You want to see! See! Feast your eyes, glut your soul on my cursed ugliness!”


(Lon Chaney Sr och Mary Philbin ur Fantomen på Operan, 1925)

Lon Chaneys smink var någonting helt fantastiskt för tiden, han använde bl.a. vadd som stoppades in i munnen tillsammans med piggar fäste han vid en rad förruttnade tänder för att skapa illusionen om en dödskalles öppna mun; han stoppade in ståltråd för att höja näsan, likt en dödskalle; som skapade blödningar. Men så lyckades han även skapa en av de mest iögonfallande ”sminkningarna” någonsin. Som Christine ser vi den extremt vackra Mary Philbin (som även är med i en av mina absoluta favoriter bland stumfilm; ”The man who laughs”). För att få rollen som Christine vann Philbin en skönhetstävling arrangerad av Universal; hennes oskuldsfulla framtoning passar verkligen perfekt till rollen. Som filmens protagonist ser vi Norman Kerry, som bl.a. spelade mot Lon Chaney Sr i ”The Hunchback of Notre Dame” (1923)

 


(Den oerhört vackra Mary Philbin!)

Trots fantastiska prestationer från alla skådespelare så blev premiären (denna version känd som ”Los Angeles”-versionen, då detta var staden den visades i) ett stort fjasko och Universal fick panik. Man sparkade regissören Rupert Julian och lät komedi/western regissören Edward Sedgwick spela in kompletterande scener med bl.a. komikern Chester Conklin; man valde även att ta bort det fantastiska slutet där Fantomen dör av en kyss från Christine och ersatte det med en mer ”rättvis” behandling. Filmen fick nypremiär i San Fransisco och trots att man denna gång satsade på ”säkra kort” som komedi och mer ”western”-aktigt stuk så floppade även denna version. Tyvärr har båda dessa versioner förstörts och anses vara förlorade filmer. Istället spelade man in nya scener och lade till några från Los Angeles-versionen; detta är den slutliga ”1925-versionen”.

I och med ljudets intåg 1927 (med filmen ”The Jazz Singer”) så fick Universal återigen panik; stumfilmen var död och därmed var framtiden osäker. Därför spelades en ny version av Fantomen in med samma skådespelare (utom Lon Chaney som var i kontrakt med MGM; man återanvände hans scener från tidigare versioner). Man lade till ljud i kombination med textskyltar; vips så fick man en hybrid mellan stumfilm och ljudfilm; idag har dock det mesta av ljudskivorna förstörts/försvunnit. Men det är alltså ljudversionen (utan ljud) som vi alla är vana med att se och det är oftast den som dyker upp på alla dvd-utgåvor. Det är en enda stor soppa, jag vet…

 

(Claude Reins och Herbert Lom är två andra som spelat fantomen på operan)


Trots att det har gjorts ett antal filmatiseringar av Gaston Lereuxs mästerverk efter 1925-års filmatisering så är det ändå den som följer romanens handling bäst. I djungeln av filmatiseringar så är det tre stycken som sticker ut mest! Först är det 1943-års filmatisering; som använder sig av samma kulisser som 1925-års filmatisering (kulisserna till operans interiör står fortfarande kvar och används av Universal!). I denna melodramtaiska kostymfilmatisering ser vi gentlemannen Claude Reins som fantomen. Ett annat filmbolag som har blivit associerat med skräckfilmer är Hammer; som inte heller kunde låta denna berättelse gå obemärkt; 1962 kom deras filmatisering, där Herbert Lom (bl.a. känd från Rosa Pantern filmerna) spelar fantomen. Den tredje och senaste versionen är filmatiseringen av Andrew Lloyd Webbers musikal, vilken är helt fantastisk, rent visuellt.

Fantomen på Operan är enligt mig en väldigt tragisk berättelse om en passion och förälskelse som omdanas till ett beroende och besatthet. Jag vet inte varför jag dras så lätt mot dessa ”skönheten och odjuet”-berättelserna; kan det vara för att jag är så jäkla snygg själv (eller ful kanske det ska vara); sympatiserar jag med fantomen? Jag har själv sagt att det finns två roller som jag vet att jag aldrig skulle misslyckas med att spela den ena är Dracula och den andra är Fantomen på Operan. Jag vet hur det är att vara förälskad, jag vet hur det är att gripa tag i en passion och aldrig vilja släppa den (i mitt fall är väl komponerande av musik min stora passion); nu har jag ju inte varit besatt av en person så där är väl jag och fantomen rätt olika! Det är något speciellt som tilltalar mig med kärlek som inte ”får existera” bara för att en av parterna är annorlunda. All kärlek får existera, det är besattheten som måste försummas och försvinna; inte kärleken, inte passionen.

Andra filmmonster:

Universals Frankenstein (1931)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: