Månadsarkiv: september 2009

Topp 10 – Skräck

Ja medan jag ska ut och rulla hatt ikväll (nu har ju det tagit sådana stora proportioner att kvällens hoolabandoo har gått från ”rulla av Borlänges hatt” till ”kvällens demolering av Borlänge”) så kan ni ju sätta er framför en skräckfilm… kanske?

Den här topplistan över skräckfilmer har varit den absolut svåraste att få ihop hittils! Skräckfilmer är någonting som verkligen ligger högt i kurs hos mig; nu menar jag inte moderna skräpfilmer som bara bygger på ”chock-effekter” utan äldre (helst svartvita eller tonade stumfilmer) som istället bygger på stämning och atmosfär. Jag anser ju att känslan av olust är mycket mer skrämmande och sitter i längre, än någonting som bara kommer fram på skärmen under någon sekund då ett högt ljud spelas. Här kommer i alla fall listan… så får vi hoppas på att det inte blir allt för mycket filmhistorie-lektion över det hela…

1) NOSFERATU, EINE SYMPHONIE DES GRAUENS
(1922, F.W. Murnau)

Det är få filmer man kan få mardrömmar om; Nosferatu är en av dem! Filmen bygger på Bram Stokers roman Dracula, men efter rättsliga problem så fick namnet och karaktärerna ändras! Max Schrecks tolkning av greve Dracula (här greve Orlock) är så extremt obehagligt och hans likstela rörelser (som om han led av rigor mortis) sitter fast länge på näthinnan. Lägg sedan till Murnaus tysk-expressionistiska uttryck med skuggor, ljus-effekter, ovanliga kameravinklar, ockultism och gotiska miljöer, så har vi lyckats skapa en av de absolut obehagligaste skräckfilmerna någonsin! Att filmen är en stumfilm ökar bara den suggestiva och mardrömslikna atmosfären; men se till att ni får tag på en utgåva med ett bra musikspår! Musiken är ju en fundamental del i stumfilmer! Tyvärr har det ju blivit så med äldre filmer, som hamnat i s.k. public-domain, att lågbudgetbolag ger ut utgåvor med helt värdelös musik, som förstör all känsla och atmosfär. Till denna film skulle jag nog tipsa om Masters of Cinemas utgåva med en nyinspelning av Hans Erdmanns originalmusik (som tidigare, endast framfördes live 1922). 

2) DRACULA 
(1931, Tod Browning)

Då vi talar om filmer som bygger på stämning så kan vi inte förbise denna fantastiska filmatisering av Bram Stokers roman; med den helt fantastiskt obehagliga Bela Lugosi i huvudrollen som greven! Lugosi har en nästan ohumansk utstrålning och intensiteten i hans ögon kombinerat med hans ungerska brytning skapar ett suggestivt landskap, även i scener där han inte ens är med i! Trots att denna film var den som drog igång Bela Lugosis karriär i USA, så skulle det även vara den film som fördärvade hans karriär. När skådespelare fick spela i skräckfilmer (speciellt om de fick spela ”monstret”) så fastnade alla i ett fack som i princip var helt omöjligt att ta sig ifrån; Lugosi, Karloff, Chaney m.fl. fick hela tiden liknande roller genom hela karriären, vilket är förödande. Mot slutet av Lugosis liv började han dock arbeta med en av mina favoritregissörer Edward D. Wood Jr

 

3) THE EXORCIST 
(1973, William Friedkin)

Då kommer äntligen ett svenskklingande bidrag; för det är ju faktiskt Max Von Sydow som lyfter denna film till oanade höjder; trots att han är en av protagonisterna så lyckas han få det onda att verka ännu ondare och för in en mer seriös vinkel på fenomenet exorsism; men vi ska dock inte ta allt rampljus från den unga Linda Blair som gör en minnesvärd prestation som det besatta barnet; scenen där hon går i brygga ner för trappan är oerhört olustig att se på.

 

4) NOSFERATU: PHANTOM DER NACHT
(1979, Werner Herzog)

Werner Herzog har kanske gjort den bästa nyinspelningen av en film! Detta är alltså en nyinspelning av filmen som ligger 1:a på denna lista; Nosferatu. Nosferatu: Phantom der Nacht är det andra sammarbetet (av fem) mellan regissören Herzog och skådespelaren Klaus Kinski. Precis som i orginalet lyckas Herzog, med Kinski i rollen som vampyr, skapa en väldigt suggestiv och obehaglig stämning hos tittaren; man vet inte riktigt vart man har Kinski, utan hans karaktär blir en gåta genom hela filmen, vilket är oerhört obehagligt. Som grädde på moset är ju Werner Herzog en expert på att använda natur, miljöer samt även använder en dialog i sitt manus som är trollbindande; kontentan är att ingen annan skulle kunna göra en sådan bra nyinspelning av Nosferatu som Herzog.

5) THE SHINING 
(1980, Stanley Kubrick)
När man talar om psykologisk terror och skräck så dyker alltid denna film upp. Jack Nicholson gör en av sina livs roller som den upptagna pappan som dras in i ett vansinne likt inget annat. Kubrick lyckas verkligen förmedla känsloförändringen helt fenomenalt; allting är väldigt harmoniskt och finstämt till en början, för att sedan gå över till kaos. Tillsammans med Kubricks speciella filmteknik så har vi här inte bara ett tekniskt mästerverk, utan även ett skräckmästerverk med några av de psykiskt mest skrämmande scenerna någonsin!

 

6) VAMPYR – DER TRAUM DES ALLEN GREY
(1932, Carl Theodor Dreyer)

Den här filmen gjordes då ljudet inte hade etablerats i alla länder ännu; för att slippa göra som Universal gjorde med Dracula (de filmade en engelsk och en spansk/latinamerikansk version) så valde man istället att göra en ljudfilm med extremt lite dialog; otroligt nog fungerar det väldigt bra och höjer den suggestiva stämningen oerhört; det är som att se en stumfilm med få inslag av ljud. Sedan dubbades filmen på alla möjliga språk (även huvudspråket, tyska, dubbades) och den osynking mellan munrörelser och det man hör är väldigt olustigt; man känner sig som i en mardröm där det realistiska är det onaturliga.

 

7) PHANTOM OF THE OPERA 
(1925, Rupert Julian)
Berättelsen om fantomen på Operan är en av mina absoluta favoriter; den har allt: drama, mystik, skräck, olycklig kärlek; det är en av världshistoriens bästa kärlekssagor! I den här versionen (som är den första filmatiseringen; av dem som fortfarande existerar) så spelar ”mannen med 1000 ansikten” Lon Chaney Sr. rollen som fantomen och den oerhört vackra Mary Philbin spelar Christine. Det Lon Chaney lyckas med i denna film är att skapa ett riktigt skrämmande och framförallt obehagligt ansikte till fantomen (han sminkade alltid sig själv!); till skillnad från i alla andra filmatiseringar. Lon Chaney blir därför en fundamental pelare, inte bara ur skräcksynpunkt, utan även ur hur hela filmen uppfattas; mycket av detta beror på hans extrema karisma i kombination med hans extrma tolkning av känslor, som han förmedlar med handrörelser och andra uttryck, som är rätt så ovanligt att se i dagens filmer, oavsett genre. Lägg sedan till stumfilmens, alltid lika, suggestiva framtoning så har vi en kärleks-skräckfilm lik ingen annan! (Denna filmen lider väldigt av ”public-domain”-syndromet, precis som Nosferatu 1922 gör; Carl Davies orkestermusik passar dock bäst och återfinns i Milestones Ultimate DVD Edition av filmen. (finns dock endast i USA Region 1; men jag har ändå lyckats importera en utgåva, som nu finns i min ägo).

8) BRIDE OF FRANKENSTEIN 
(1935, James Whale)
Okej jag kapitulerar; uppföljaren till Frankenstein är bättre än sin föregångare. Man kan diskutera fram och tillbaks varför; men jag anser att stämningsmässigt så vinner denna film. Även karaktärsutvecklingen är mycket mer komplex hos bl.a. monstret (Boris Karloff) och Dr. Frankenstein (Colin Clive); här får man verkligen fram min tolkning av berättelsen; monstret är inte fylld av ondska, han kunde inte rå för att hans utseende blev så horribelt, det är alla andra som föraktar och hatar som är monster! Själva skapandet av bruden är fantastiskt och när sedan Ernest Thesiger välartikulerat konstaterar att de skapat frankensteins brud till pompös musik så är jag fylld med gåshud och rysningar. 

9) ANTICHRIST 
(2009, Lars Von Trier)
Ja, Antichrist lyckas slå sig in på denna lista! Jag som är ett stort fan av Lars Von Trier kan inte hålla med om kritikernas röst om att den är för pretantiös; det är ett mardrömslikt mästerverk! Spänningen och de psykiska sammanbrotten mellan Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg är riktigt skrämmande och obehagligt. Trier få in en olustig känsla redan från början och istället för att höja ”nivån” så håller han sig kvar. Istället så är det tittaren som får höja denna blandade känsla av skräck, psykisk terror och motbjudande scener till nya höjder; och nej filmen är inte pretantiös, det är så här Lars Von Trier är!

10) DAS CABINET DES DR. CALIGARI 
(1920, Robert Wiene)
När man börjar gräva i filmhistorien kommer man alltid fram till en punkt där denna film tas upp. Det som kanske fascinerar mig mest med denna film är själva manuset; hur kommer man på något sådant här egentligen? Men det är inte bara manuset som är skruvat utan även miljöerna och skådespelarna (bl.a. Werner Krauss och Conrad Veidt) är bisarra och obskyra till en nivå som gör det skrämmande. Den expressionistiska scenografin och kameravinklarna (man arbetar, precis som i Nosferatu från 1922, med skuggor och ljuseffekter) målar upp ett landskap liknande ingenting annat och man får upp ett scenario likt en mardröm. Kanske inte att filmen alltid lutar åt skräck-genren men den är så otrolig mörk och filmen i sig är ett tyskt mästerverk inom galenskap och paranoia.

Bubblare:Frankenstein (1931)

Filmer som inte ens är i närheten:
Freddy vs Jason (2003), Scream (1996), The Hills Have Eyes (2007), The Ring (2002), The Grudge (2004)

Andra topp 10-listor

Topp 10 – Genomgång av Ettorna , Kortfilm , Krig , Romantik , Musikaler , Animerat , Drama

Bilderna tillhör respektive filmbolag.


Filmindustrin: New Millenium (2000-)

Det är väldigt svårt att dela in filmens historia i flera olika ”epoker”; främst för att filmen inte har funnits lika länge som ex. litteratur, tavlor etc. Filmhistoriker är ofta oense om vad man ska kalla dessa perioder och väldigt många uttryck används. Men jag ska försöka mig på någon slags epoks/strömmningsschema, som förmodligen inte kommer göra alla till lags, men det är ingenting jag hade tänkt bry mig om. Vi börjar med där vi är nu; 2000-talet.

Denna period av filmskapande kallas oftast för ”New Millenium” och startar vid år 2000. Det var då det skulle ske, filmskaparna ville tvinga in filmen i en ny tidsanda med hjälp av den nya teknologin (främst datorer, men även utgivningsformat).

 

 Filmindustrin i Kina får genombrott i väst

Ett exempel på denna hysteri, där den nya teknologin fick vara en fundamental pelare i filmens värld, var i Kina. Sedan mitten av 80-talet hade Kinas filmindustri (vilket i princip även innefattar Taiwans och Hong Kongs filmindustri) varit i kaos och legat i en ständigt nedåtgående spiral. Detta skulle ändras kvickt med hjälp av avancerad teknik där man bröt barriärer för gravitation, slagsmålsscenerna var överlägsna ”The Matrix” (1999) och handlingen var baserad på den hundraåriga litterära traditionen Wuxia; resultatet blev ett sammarbete mellan flera asiatiska länder och filmen fick namnet ”Wo hu Cang Long” (eng. Crouching Tiger, Hidden Dragon; 2000, Ang Lee). I Kina/Taiwan har denna period kallats för ”Den sjätte generationen – New Chinese International Cinema” och var för oss i väst en inkörsport för en filmvärld som vi varit avskärmade ifrån under flera decennium.


(Scen ur Crouching Tiger, Hidden Dragon från 2000)

 Hollywoods Plan B – ”Remakes”

Trots att Hollywoods guldålder under 30-talet var sedan länge förbi, så har man ändå lyckats hålla sig fast i täten. Under 2000-talet började man dock vackla till ordentligt, mest p.g.a. att folk började se ur nya synvinklar och intresset för Hollywood-producerad film var utvattnat. Vad gör man för att vinna tillbaks någons hjärta? Jo man påminner om hur bra någonting har varit och försöker övertyga om att den kan bli lika bra igen. Hollywoods filmskatter skulle göras om, göras bättre, moderniseras; därför fick vi en drös med remakes. Denna sort av filmer brukar kännetecknas av att den har en lägre budget, det krävs inte lika mycket orginalitet eller fantasi då berättelsen redan är skriven, man behövde inte ha med några stora filmstjärnor (vilket drog ned avsevärt på kostnaderna), marknadsföringen var redan klar i och med filmens igenkännande namn. Den genre som fick störst genombrott var skräck; där filmer som ”House of Wax” (2005, Jaume Collet-Serra) och ”Dawn of the Dead” (2004, Zack Snyder) är mest framträdande. Som om det inte vore nog att man moderniserade gamla filmer, så tog man utländska filmer från bl.a. Japan och ”amerikaniserade” dem, oftast med ett sämre slutresultat; ”The Ring” (2002, Gore Verbinski) och ”The Grudge” (2004, Takashi Shimizu)


(Scen ur Scary Movie från 2000)

 Normerna för komedifilm skrivs om

Från Chaplin och Buster Keaton, via Bröderna Marx till Monty Python. Inte nog med att effekterna och ny-filmatiseringarna av gamla filmer började sin frammarsch; komedifilmerna fick en helt ny definition under 2000-talets början. När ”Scary Movie” (2000, Keenen Ivory Wayans) fick en oväntad succé så var man inte sen med att haka på konceptet om att göra parodier på andra filmer; helt plötsligt blev det en reaktion av massproduktion där Scary Movie (idag) har hela fyra uppföljare; samt att det har producerats ett antal mindre roliga filmer på samma tema (parodi på en filmgenre) där bl.a. ”Meet the Spartans” (2008, Jason Friedberg & Aaron Seltzer) och ”Epic Movie” (2007, Jason Friedberg & Aaron Seltzer) är riktiga lågvattenmärken. Problemet med dessa parodier är att all känsla för finess saknas, istället för att ha en genomgående handlingskomik så väljer man att slänga in lite parodier och skämt bara för sakens skull vilket inte bara känns lösryckt utan väldigt opassande; tillskillnad från parodier som gjordes tidigare som ex. ”Austin Powers: International Man of Mystery” (1997, Jay Roach) eller ”Spy Hard” (1996, Rick Friedberg). Denna trend är fortfarande inte över utan det produceras fortfarande meningslösa parodier.

Filmer som ni kan se tills nästa del…
”Crouching Tiger, Hidden Dragon” (2000) – för de helt obegripliga effekterna
”The Hills Have Eyes” (2006) – för att få se hur en riktigt dålig remake kan vara; med C-listade skådespelare”The Ring” (2002) – för att få se en amerikaniserad japansk-skräckfilm”Scary Movie” (2000) – för att få se en parodi som håller måttet”Epic Movie” (2007) – för att få se en parodi som… ja… är helt meningslös och inte rolig för fem öre…


Universals Passionerade Älskare – Fantomen på Stora Operan (1925)

Fantomen på Stora Operan (eller Fantomen på Operan, välj själva) är enligt mig en av de absolut bästa berättelserna någonsin; passion, musik, besatthet, dramatik och självklart både olycklig och evig kärlek. Gaston Leruexs fantastiska roman (utgiven 1910) innehåller dessa tunga, titaniska teman. Romanen handlar om den vanställda Erik som lever i Parisoperans katakomber, där han terroriserar aktörerna och direktörerna, men uppvaktar den vackra Christine. Hans kärlek är dock inte besvarad och Erik är beredd att göra vad som helst för att vinna Christines hjärta. Universals monsterfilmer har alltid en underton av ”skönheten och odjuret”-syndromet; där den fula är förälskad i den vackra. Vi kan se detta i bl.a. Frankenstein (1931), The Hunchback of Notre Dame (1923) och framförallt i The Phantom of the Opera.

Universals överhuvud Carl Laemmle var så förtjust i skådespelaren Lon Chaney Srs porträtt av Ringaren i Notre Dame (filmatiserad 1923) att han köpte rättigheterna enkom för att se Chaney spela en ”liknande” roll. Lon Chaney Sr var ju mannen med 1000 ansikten; hans smink, som han applicerade själv, var utom denna värld. Vem skulle passa bättre att spela denna vulgärt fula fantom? Han var även en mycket skicklig stumfilmsskådespelare, där han alltid använde hela sitt spektra för pantomimteater. Dock skulle det bli en stor utmaning för honom då det inte finns någon direkt beskrivning av hur fantomen är tänkt att se ut.

 



”Suddenly, I felt a need to see beneath the mask. I wanted to know the face of the voice, and, with a movement which I was utterly unable to control, swiftly my fingers tore away the mask. Oh, horror, horror, horror! […] if I lived to be a hundred, I should always hear the superhuman cry of grief and rage which he uttered when the terrible sight appeared before my eyes […] I fell back against the wall and he came up to me, grinding his teeth, and, as I fell upon my knees, he hissed mad, incoherent words and curses at me. Leaning over me, he cried, `Look! You want to see! See! Feast your eyes, glut your soul on my cursed ugliness!”


(Lon Chaney Sr och Mary Philbin ur Fantomen på Operan, 1925)

Lon Chaneys smink var någonting helt fantastiskt för tiden, han använde bl.a. vadd som stoppades in i munnen tillsammans med piggar fäste han vid en rad förruttnade tänder för att skapa illusionen om en dödskalles öppna mun; han stoppade in ståltråd för att höja näsan, likt en dödskalle; som skapade blödningar. Men så lyckades han även skapa en av de mest iögonfallande ”sminkningarna” någonsin. Som Christine ser vi den extremt vackra Mary Philbin (som även är med i en av mina absoluta favoriter bland stumfilm; ”The man who laughs”). För att få rollen som Christine vann Philbin en skönhetstävling arrangerad av Universal; hennes oskuldsfulla framtoning passar verkligen perfekt till rollen. Som filmens protagonist ser vi Norman Kerry, som bl.a. spelade mot Lon Chaney Sr i ”The Hunchback of Notre Dame” (1923)

 


(Den oerhört vackra Mary Philbin!)

Trots fantastiska prestationer från alla skådespelare så blev premiären (denna version känd som ”Los Angeles”-versionen, då detta var staden den visades i) ett stort fjasko och Universal fick panik. Man sparkade regissören Rupert Julian och lät komedi/western regissören Edward Sedgwick spela in kompletterande scener med bl.a. komikern Chester Conklin; man valde även att ta bort det fantastiska slutet där Fantomen dör av en kyss från Christine och ersatte det med en mer ”rättvis” behandling. Filmen fick nypremiär i San Fransisco och trots att man denna gång satsade på ”säkra kort” som komedi och mer ”western”-aktigt stuk så floppade även denna version. Tyvärr har båda dessa versioner förstörts och anses vara förlorade filmer. Istället spelade man in nya scener och lade till några från Los Angeles-versionen; detta är den slutliga ”1925-versionen”.

I och med ljudets intåg 1927 (med filmen ”The Jazz Singer”) så fick Universal återigen panik; stumfilmen var död och därmed var framtiden osäker. Därför spelades en ny version av Fantomen in med samma skådespelare (utom Lon Chaney som var i kontrakt med MGM; man återanvände hans scener från tidigare versioner). Man lade till ljud i kombination med textskyltar; vips så fick man en hybrid mellan stumfilm och ljudfilm; idag har dock det mesta av ljudskivorna förstörts/försvunnit. Men det är alltså ljudversionen (utan ljud) som vi alla är vana med att se och det är oftast den som dyker upp på alla dvd-utgåvor. Det är en enda stor soppa, jag vet…

 

(Claude Reins och Herbert Lom är två andra som spelat fantomen på operan)


Trots att det har gjorts ett antal filmatiseringar av Gaston Lereuxs mästerverk efter 1925-års filmatisering så är det ändå den som följer romanens handling bäst. I djungeln av filmatiseringar så är det tre stycken som sticker ut mest! Först är det 1943-års filmatisering; som använder sig av samma kulisser som 1925-års filmatisering (kulisserna till operans interiör står fortfarande kvar och används av Universal!). I denna melodramtaiska kostymfilmatisering ser vi gentlemannen Claude Reins som fantomen. Ett annat filmbolag som har blivit associerat med skräckfilmer är Hammer; som inte heller kunde låta denna berättelse gå obemärkt; 1962 kom deras filmatisering, där Herbert Lom (bl.a. känd från Rosa Pantern filmerna) spelar fantomen. Den tredje och senaste versionen är filmatiseringen av Andrew Lloyd Webbers musikal, vilken är helt fantastisk, rent visuellt.

Fantomen på Operan är enligt mig en väldigt tragisk berättelse om en passion och förälskelse som omdanas till ett beroende och besatthet. Jag vet inte varför jag dras så lätt mot dessa ”skönheten och odjuet”-berättelserna; kan det vara för att jag är så jäkla snygg själv (eller ful kanske det ska vara); sympatiserar jag med fantomen? Jag har själv sagt att det finns två roller som jag vet att jag aldrig skulle misslyckas med att spela den ena är Dracula och den andra är Fantomen på Operan. Jag vet hur det är att vara förälskad, jag vet hur det är att gripa tag i en passion och aldrig vilja släppa den (i mitt fall är väl komponerande av musik min stora passion); nu har jag ju inte varit besatt av en person så där är väl jag och fantomen rätt olika! Det är något speciellt som tilltalar mig med kärlek som inte ”får existera” bara för att en av parterna är annorlunda. All kärlek får existera, det är besattheten som måste försummas och försvinna; inte kärleken, inte passionen.

Andra filmmonster:

Universals Frankenstein (1931)


Universals missförstådda monster – Frankenstein (1931)

Universal heter filmbolaget som under 20, 30 och 40-talet bombarderade oss med skräckfilmer. Universals kanske mest kända film-”monster” (tillsammans med Dracula) är Frankensteins monster. Filmen från 1931 har fått inspiration från Mary Shelleys fantastiska roman ”Frankenstein or the Modern Prometheus”; hur berättelsen om Frankenstein kom till är ju en berättelse i sig; där Mary Shelley, Lord Byron, Polidori m.fl. var instängda i Villa Diodati, under några dagar år 1816 (”året utan sommar”) och valde att ha några härliga nätter där de reciterade poesi och skräckberättelser från bl.a. ”Fantasmagoriana”, med inspiration hämtade från dessa skräckberättelser så skrev och framförde sällskapet sina egna, nya berättelser och däribland Frankenstein. (En annan känd berättelse som har sitt upphov från dessa dagar var ”The Vampyre” av Polidori)


En av de större skillnaderna mellan Universals filmatisering och romanen är själva scenen där kadavret får liv. I boken är det en väldigt vag beskrivning av hur monstret får liv; man kan kanske gissa sig till att det handlar om svart magi eller något livselixir; i filmatiseringen så är det blixtrar och elektriska impulser. Shelleys mästerverk innehåller så många flerdimensionell med massvis av vinklar (Faust, prestationsmani, människan som vill efterlikna gud m.m.) vilket har gjort att berättelsen blivit tidlös.


”With an anxiety that almost amounted to agony, I collected the instruments of life around me, that I might infuse a spark of being into the lifeless thing that lay at my feet. It was already one in the morning; the rain pattered dismally against the panes, and my candle was nearly burnt out, when, by the glimmer of the half-extinguished light, I saw the dull yellow eye of the creature open; it breathed hard, and a convulsive motion agitated its limbs.” – Ur Frankenstein or the Modern Prometheus av Mary Shelley

 

Som med alla fantastiska skräckromaner så skulle det framföras på teaterscenen; det dröjde inte länge innan teatermanusen började framföras på alla möjliga platser. Den teaterversion som fick mest inflytande på Universals film var Peggy Weblings manuskript från 1927; där spelade Hamilton Deane monstret. Det intressanta med Deanes framförande var munderingen. Vi är vana att se monstret i Boris Karloffs version; här så var monstret mer likt sin skapare, fast större. Detta var en vanlig tolkning av berättelsen under slutet av 1800-talet/början av 1900; spegelbilden, lite Jekyll & Hyde.

 


(Boris Karloff som Frankensteins Monster, från Frankenstein 1931)

Självklart så var det Universals önskan att storstjärnan Bela Lugosi, som nyligen hade nått toppen av sin karriär med Dracula, skulle spela monstret. Men Bela ansåg att det sensuella och mystiska med Dracula, och därmed det sensuella och mystiska med han själv, skulle försvinna. Så istället gick jobbet till den då rätt så okände Boris Karloff. Jack Pierce, som skapade all skräckfilmssminkning åt Universal, är ansvarig för monstrets utseende; en syn vi aldrig kommer glömma. Det tog ca tre timmar att få på sig den extrema sminkningen (även tre timmar att få av den); man kan bara tänka sig hur drygt och krävande det var för Karloff! Själva utstyrseln på monstret är ju väldigt ”tungt” med stora kläder och platåliknande skor; vilket kan jämföras med Draculas finkläder och kappa.

 

Trots allt slit så fick inte Karloff vara förstanamnet på affischerna; utan det var Colin Clive (Dr. Frankenstein) som fick ”top-billing”. Clive var en väldigt speciell skådespelare som drog in sitt eget personliga kaos i sina karaktärer, någonting vi kan skymta i filmen; Edward Van Sloan gör en liknande roll som han gjorde i Dracula (Van Helsing) som en vetenskapsman/doktor med lösningar. En annan som även medverkat i Dracula och återkommer i Frankenstein är Dwigt Frye som spelade Renfield i Dracula och Fritz i Frankenstein (intressant är att Fritz inte finns med i Mary Shelleys bok, utan är hämtad från en av alla teaterversioner av Frankenstein). En gedigen rollista alltså!


(Charles Ogle som Frankensteins Monster, från 1910)

Dock så är inte Universals filmatisering av Shelleys berättelse den första; 1910 så gjorde Thomas A. Edisons filmbolag en kortfilms filmatisering med Charles Ogle i rollen som monstret. Den går att se gratis på youtube: här.

Universal gjorde flera uppföljare till succén; varav Bride of Frankenstein (1935) når upp till samma kvalité och lyckas vara bättre på vissa punkter! De övriga uppföljarna från Universal är: Son of Frankenstein (1939), The Ghost of Frankenstein (1942), Frankenstein Meets the Wolf Man (1943), House of Frankenstein (1944), Abbott and Costello Meet Frankenstein (1948).

 

Personligen anser jag att Frankensteins monster, till skillnad från Dracula, är en missförstådd och sympatisk karaktär. Dracula är hänsynslös, rå och brutal, men även på något sätt väldigt sensuell (i vissa skepnader); medan Frankensteins monster är en extremt tragisk figur; monstret bad inte om att få ”födas”, han blev skapad utan någon som helst tanke på konsekvenserna och på grund av hans utseende, vilket inte var hans eget fel, så ser folk honom som ett monster. Monstret är i själva verket offret i denna tragiska berättelse; han är lite som ett barn, förstår kanske inte allting, kan inte lägga ihop ett och ett; men vill väl. Hans önskan är att få leva, att behandlas som en jämlike och inte ett monster; det är vi som skapar monstret efter våra preferenser men kanske är det vi som är monster?

 


Hur länge orkar man vänta?

Hur svårt ska det vara att få tag på en ordentlig version av Fantomen på Operan? Nu menar jag inte den fantastiska musikalen eller Universals 1943 remake; utan 1925-års filmatisering med Lon Chaney Sr. i huvudrollen! Jag har ju alltid hävdat att jag själv är som gjord för att spela två roller: Dracula och Fantomen på Operan, jag vet att jag skulle klara av det galant! Hur som haver så är det besynnerliga med denna film, som jag är ute efter, att den har spelats in i olika versioner, med samma skådespelarensemble; först 1925, sedan en 1929 (finns även fler men dessa är antingen förstörda eller försvunna). Filmen är så pass gammal att den har kommit ut i ”public domain” (alltså gratis distribution av filmen för vem som helst); detta har medfört att ett antal lågbudget distributörer har valt att ge ut filmen; därför är det nu en dvd-djungel utan dess like. Men jag har i alla fall beställt en dvd utgåva som jag tror ska vara bra (med ett soundtrack som är specialskrivet för filmen!). Se utgåvan här: Amazon. Återkommer då jag har dvd skivan i min hand!


(Lon Chaney Sr. och Mary Philbin i en av de bästa historierna om passion och kärlek någonsin!)

Nollningen är inne på sin andra vecka… Gårdagens uslaste nolla var onekligen nollan som lyckades hamna bredvid Öfvermaas på bussen hem från Falu-eskapaderna. Ett konstant pratande, envägskommunikation kan man säga; Öfvermaas ska ju inte blanda sig och diskutera speciellt mycket med nollan (i alla fall inte innan avklädningen på fredag)… Men när nollan vid resans slut konstaterade att vi borde gifta oss för vi passade så bra ihop (då hade jag kanske sagt två ord på hela resan) och flytta till ett hus på Lidingö där vi kunde laga chilenska piroger (hon har fattat att jag är halvchilenare då jag bl.a. har chilenska flaggan på overallen); så kunde inte Öfvermaas hålla minen längre utan började skratta (för er som inte vet så är det förbjudet för alla Maasar, Öfvermaasar, JF att skratta eller le)… Tämligen mycket uselt av nollan!