Månadsarkiv: juli 2009

Topp 10 – Krig

Krig är någonting vedervärdigt! Nu låter det kanske klychigt men tänk vad underbart om vi slapp ha krig i världen… Hur som helst kommer här en topp 10 lista med Krigsfilmer! (Ja jag är medveten om att jag är i Italien men jag har ställt in på automatisk publicering av inlägg!)

Topp 10 – Krig

1) DER UNTERGANG (2004, Oliver Hirschbiegel)
Det mäktiga och absolut bästa med denna film stavas: Bruno Ganz! Hans tolkning av Hitler är väldigt känslosam och känns som om den var helt perfekt; allt från Hitlers känsloutbrott till hans mer ömsinta sidor. Det är smått fantastiskt att Ganz kan få oss att nästan tycka synd om en av världens hemskaste människor genom tiderna. Sedan är det ju underbart att vi äntligen får se en Hitler som talar tyska! (Det är inte ofta det händer!).

2) SCHINDLER’S LIST (1993, Steven Spielberg)
Det sägs att den filmen som killar ska gråta till är Gladiator! Jag grät inte första gången jag såg Gladiator, inte andra, inte tredje… osv. Men varenda gång jag ser på Schindler’s List så går det inte att hålla tillbaka på tårarna. Steven Spielberg är ingen favorit hos mig; men fasen alltså han kramar ut allt vad skådespelarna kan prestera och lite till… Alla; från Liam Neeson till Ben Kingsley är helt fantastiska och lyckas framföra sådana extrama känslostormar, på ett sätt som inte alls känns Hollywood… Perfekt film, ett måste!

 

3) THE DEER HUNTER (1978, Michael Cimino)
Jag är en stor älskare av filmer med lågt tempo och den här går verkligen i snigelfart! Det som höjer filmen till skyarna är alla dessa, perfekt beskrivna karaktärer som spelas av fantastiska skådespelare som ex. Robert De Niro och Christopher Walken.

 

4) DAS BOOT (1981, Wolfgang Petersen)
Här kommer en riktig tungviktare med sina 293-minuter är någonting att bita i! (Det är då den oklippta TV-versionen som finns utgiven som en film på DVD; för er som inte är lika hardcore så finns det nedklippta versioner!). Hur som helst är det stämmningen som är den stora behållningen; klaustrofobin i ubåten; vetskapen om att när som helst kan det ske en attack…

 

5) FULL METAL JACKET (1987, Stanley Kubrick)
Så var det dags för en av mina favoritregissörer igen då; Stanley Kubrick. Här lyckas Kubrick föra fram personligheten hos de blivande soldaterna som skall ut och kämpa i Vietnam; filmens första akt kan vara en av filmhistoriens bästa med den frenetiska drill-serganten Hartman (helt perfekt spelad av en riktig drill-sergant; R. Lee Ermey).

 

6) CRIMSON TIDE (1995, Tony Scott)
I en film där miljöerna endast består av en ubåt är det så extremt viktigt att det finns en kemi mellan skådespelarna. Hatet som utvecklas mellan de två huvudkaraktärerna är av sällan skådat slag; Denzel Washington och Gene Hackman har nog sällan varit bättre än såhär! Man kan verkligen känna intensiteten och den tryckta spänningen som finns mellan båda parter!

 

7) PLATOON (1986, Oliver Stone)
Oliver Stones mästerverk brukar hamna på sådana här listor och det är inte svårt att förstå varför. Skådespelarensemblen är någonting helt fantastiskt; Charlie Sheen, Willem Dafoe, Forest Whitaker m.fl. Stone lyckas verkligen få fram det hemska med krig; detta var nog även den första krigsfilmen jag såg… traumatisk barnupplevelse? Förmodligen. 

 

8) RESCUE DAWN (2006, Werner Herzog)
När jag först blev varse om att Herzog hade gjort en krigsfilm blev jag överraskad; inte kunde jag tänka mig att äventyrs-drama-filmernas mästare skulle kunna göra något vettigt av denna genre… Men så fel jag hade, jag kommer aldrig mer tvivla på Herzog… Han lyckas föra in mycket existensiella frågor i ett fångdrama likt inget annat.

9) BRONENOSETS POTYOMKIN (1925, Sergei M. Eisenstein)
Det finns filmer som blir inte blir analyserade, filmer som blir överanalyserade, sedan finns det två filmer till… en är Citizen Kane och den andra är Pansarkryssaren Potemkin; den har blivit så extremt överanalyseat att analyserna blir parodier på sig själva! Visst filmen är långdragen men det är så mycket mer än en film; det är konst, kultur. Det som är så fantastiskt är att Eisenstein var så oehört före sin tid med berättartekniken att det är skrämmande för oss än idag att förstå. Scenen med trappan hör till en av de mest fantastiska filmscener någonsin!

10) STALINGRAD (1993, Joseph Vilsmaier)
När man talar om realistiska återgivningar av händelser så ligger denna filmen i topp; den förmedlar verkligen smutsen, ångesten och lukten av lik. Man grips med i en känslostorm olik någon annan.

Filmer som inte ens är i närheten:
Apocalypse now (1979, Francis Ford Coppola)

Andra topp 10-listorTopp 10 – Dokumentär
Topp 10 – Romantik
Topp 10 – Musikaler
Topp 10 – Animerat
Topp 10 – Drama

Bilderna tillhör respektive filmbolag.


Italiensk film forts.

(Detta är ett sådant där automatiskt blogginlägg, som jag skrev igår men valde att publicera nu… Ville testa om jag hade förstått rätt och om ni läser detta nu så har jag ju gjort det… Tänk vad underligt om någonting oförutsett händer, jag dör, och denna blogg ändå spottar ur sig en massa inlägg… besynnerligt)

Då var det dags för en liten titt på den andra genren i italiensk film: skräck. Italienarna har alltid varit kända för sin speciella skräckgenre, kallad giallo. En ”äkta” giallo film innehåller mycket våld, blod och avklädda kvinnor (likt filmerna i den s.k. ”slasher”-genren), ofta så har filmerna inslag av thrillers. En framstående regissör inom denna genre är Dario Argento; han valde att blanda skräck och psykologi med snabba kameravinklar. Just nu finns det en box med flera fantastiska Dario Argento filmer att köpa från ex. Discshop! Hans bästa filmer (min subjektiva åsikt!) är ”Phenomena” och ”Suspiria”, som man ska ha sett om man vill kalla sig för älskare av skräckfilm =) Vad få är medvetna om är att Argento var med och hjälpte George A. Romero med manusarbetet till den kultförklarade filmen ”Dawn of the Dead

Så om ni ska se skräckfilmer till helgen så skippa The Ring, Hills Have Eyes-remaken. The Grudge, Saw-filmerna och slå på en giallo! Då slipper man alla dessa hemska ”skräck”-elementen som bara bygger på chock (det kommer fram någonting snabbt genom ett klipp och så har man lagt på ett väldigt högt ljud)…


Italiensk film

Italienska filmvärlden är inte helt olik Sveriges; den överröstas av två huvudgenrer och s.k. ”sub”-genrer. I Sverige anser ju jag att vi endast har två framstående genrer: drama (med bl.a. polisdramer) och komedi. I Italien skulle man kunna säga att det finns två framstående genrer: Drama och skräck (främst ”Giallo”-filmer).

Inom dramagenren i Italien finner vi regissörer som ex Federico Fellini samt de mer kontroversiella Tinto Brass och Pier Paolo Pasolini. Skillanden mellan italienska storfilmer och svenska storfilmer är att de italienska verkar få större genomslagskraft internationellt; ex. så är ”La Dolce Vita” och ”La Strada” m.fl. ofta listade bland topplistorna över bästa dramafilmer. Under senare tid har även Roberto Benigni blivit känd för allmänheten utanför italien med sin fantastiska dramakomedi ”La vita è bella” som anses vara en av italiens mest framgångsrika film någonsin (han vann bl.a. en Oscar för bästa manliga huvudroll). Brass och Pasolini spelar dock i en helt annan liga; båda två satsar mer på chockerande och kontroversiellt material. Tinto Brass kändaste film är ”Caligula”; en film som skildrar skräckväldet under kejsare Caligula; filmen innehåller mycket blod, avrättningar och hård/mjukporr (såklart strimlade filmcensuren sönder filmen!). Pasolini är mest känd för sin sista film: ”Salò o le 120 giornate di Sodoma”; som baserar sig på Marquis de Sades perverterade verk ”De 120 dagarna i Sodom”. Filmen anses vara en av de sjukaste någonsin och jag är benägen till att hålla med; sex mellan äldre herrar och yngre pojkar, sadism, exkrementätande osv osv osv.

Vill ni se en film med flickvännen och ha en mysig stund? Se: ”La vita è Bella”!
Vill ni se någonting nytt, någonting som ni aldrig någonsin har sett eller kommer få se igen? Se: ”Salò o le 120 gionate di Sodoma”!

…mer om italiensk film tillkommer under dagen!


Tips: Living with Michael Jackson

Jag har aldrig sett en dokumentär om Michael Jackson. Living with Michael Jackson är en dokmentär där Martin Bashir intervjuar och följer MJ, för att få en personligare insikt i hans liv. Det är en skrämmande resa, MJs timida röst sätter lyssnaren i trans, han beter sig som ett barn och verkar ha dålig verklighetsförankring. Dokumentären, mer eller mindre, bekräftar mina ”fördommar” mot MJ; han kan vara den mest tragiska figuren inom musikvärlden någonsin… Visst vi har Elvis som gick ner sig totalt, Jerry Lee Lewis som hade affärer med sin kusin, Lennon som blev skjuten, Madonna som vill adoptera fler och fler barn, Rolling Stones knarkande etc. etc. Ingenting slår MJs historia, hela han är någon slags gestalt för den mörka sidan av att vara känd, från början till slut!

Problemet när man intervjuar MJ är att det lätt kan bli en s.k. freakshow, men Bashir lyckas verkligen med balansgången; man tycker synd om MJ, man skrattar med MJ, det är nästan så att man förstår MJ.

Dokumentären innehåller många helt vrickade, hjärtskärande, roliga delar:
¤ MJ hävdar att han är Peter Pan, i hjärtat.
¤ Michael Jackson klättrar i ett träd, hans inspirationsträd; där han bl.a. skrivit låten Heal the World. Han proklamerar att en av hans favoritsysslor är vattenballongkrig och att klättra i träd.
¤ MJ pratar om hur sin far slog honom, han faller nästan i gråt. Barnaga… jag blir själv ledsen och förbannad på fadern. Hela episoden om MJs liv som barn och faderns extrema kontroll över hela Jackson 5 är väldigt rörande att se på. Jag tror på honom när han själv säger att han aldrig skulle slå sina egna barn, han utstrålar en verklig ärlighet.
¤ Hur han blev retad pga hans utseende när han var mindre, och hur hans pappa sade att han var ful och hur detta påverkat honom (folk tänker inte på att saker som sägs kan sätta sig väldigt hårt). Han är väldigt fåordig när det gäller hans plastikoperationer, ”They’re all lies”, ”They’re ignorant fools”

Den här dokumentären bör alla se; jag vet inte om jag drar rätt slutsatser men MJ verkar vara en väldigt snäll, timid, trankil, bräcklig och väldigt emotionell människa. Alltså han verkar så genuint snäll… det är tragiskt att han har fått stå ut med så mycket skit, visst han är excentrisk och lite småknäpp (och förmodligen för naiv för sitt eget bästa!), men på något sätt känns han väldigt missförstådd…


Se:
Del 1 på Youtube
(ni kan klicka er vidare på YT. till alla andra delar)