Månadsarkiv: juni 2009

Michael Jackson

Då har man kommit hem från en mycket trevlig första musikdag på Peace & Love… Så möts man av nyheten att Kungen av Pop: Michael Jackson har dött.

Jag kan inte påstå att Jacksons musik har haft någon som helst betydande roll för mitt liv, men jag tycker ändå att det är väldigt tragiskt. Det enda jag har haft som ordentlig åsikt om Jackson är att han, i mina ögon, alltid verkat som en tragisk person. Han har haft en svår uppväxt, ända sedan han var liten har han stått på scenen, han har aldrig vetat av något annat liv, alltid varit bevakad, aldrig fått vara ifred. Jag blir både fascinerad och skrämd av hans livshistoria. Stor tragik för barnen och hans släkt… En musiklegend och fader har gått ur tiden… Tyvärr inte mycket att göra åt, det är livets gång…


Midsommarfilmer…

Det ser ut att bli en regnig midsommar… igen! Då kan man ju ägna tiden åt att se på lite film! Enligt mig så passar svenska filmer bäst på midsommar så här kommer några snabba svenska filmtips:

Änglagård 1 – Kan vara en av de bästa svenska filmerna som gjorts! Helena Bergström, Rickard Wolff, Sven Wollter och hela ensemblen är helt perfekta i sina roller. (Ja, vi kan väl slänga in Änglagård 2 också medan vi håller på!)

Yrrol – Jag hade tänkt tipsa om filmer som: ”Sånger från Andra våningen” och ”Utvandrarna”; men jag vill ha ”glada” filmer på midsommar! Då är ju Yrrol helt perfekt! Lorry-gängets saliga blandning av sketcher kan ses om och om igen!

Vi hade i alla fall tur med vädret – Om ni har sett uppföljaren så… glöm den! Glöm! Glöm! Här är första filmen; väldigt rolig för både stora (farmor/farfar/mormor/morfar) och små (pappa/mamma/jag/bror)!

Fyra nyanser av Brunt – Killingängets egen mastodontfilm! En mycket svart komedifilm med flera inslag utav seriöst drama. Passar absolut inte alla; men för den det passar så är det guld! (Man skulle kunna tänka sig att se ”Torsk på Tallin” istället!)

Klassfesten – Jag tror att Björn Kjellman har fått stå lite i skymundan bland sveriges skådespelare (tyvärr); men i den här filmen så får han glänsa ordentligt! På något sätt är det en väldigt stor igenkänningsfaktor på flera av situationerna (och humorn), trots att man endast är 21år.

Lite andra tips: Drömkåken (med Björn Skifs), Ogifta Par (Dalle i högform), Fucking Åmål (En av Moodyssons bättre), Adam & Eva (Kjellman och Nilsson i härlig kärlekskomedi-drama), Den perfekta sommaren (Kjelle Bergkvist i högform!)


Topp 10 – Dokumentärer

Dokumentärfilmer är onekligen väldigt intressanta; själv så föredrar jag vinklade dokumentärer! Ja, jag gör det. Vill jag se på en dokumentär med en massa objektiv information kan jag lika gärna sitta och läsa en bok om ämnet istället! Nej vinklade dokumentärer ska det vara, så man får se en enda sida av myntet (jag hoppas jag har tillräckligt sunt förnuft för att förstå att dokumentären är vinklad 🙂 Kan ju även nämna att jag inte är lättpåverkad av propaganda och liknande!) Men alla ni som tänker: ”Ah nu kommer en lista med massa Michael Moore filmer!”… tänk om! Jag ogillar Moore väldigt mycket 🙂

1) MEIN LIEBSTER FEIND – KLAUS KINSKI (1999, Werner Herzog)

Här får vi följa Herzog på ett äventyr där han berättar och visar film från de inspelningar han gjorde med den store skådespelaren Klaus Kinski (de gjorde fem filmer tillsammans). Han förklarar varför de arbetade så mycket tillsammans, trots Kinskis heta temprament (Kinski var känd för att ruinera och förstöra diverse filmprojekt). Det är intressant att se hur Herzog lyckas vinkla dokumentären till att Kinski var knäpp och att han själv inte var/är det. För visst var Klaus Kinski en galenpanna, men Herzog själv var inte helt frisk heller; ett exempel på detta var under inspelningen av Fitzcarraldo då Herzog ville frakta en stor ångbåt över ett berg mitt i Brasiliens djungel. Men fokuset ligger som sagt på Kinski och hans frenetiska utbrott, hans egocentrism och narcissism; Kinski var en sådan person som alltid ville stå i centrum, han sa alltid vad han tyckte, han fick helt omotiverade raseriutbrott och ändå lyckades han vara en av de bästa skådespelarna genom tiderna!

2) JESUS CAMP (2006, Heidi Ewing & Rached Grady)

Det är sällan jag blir riktigt omskakad och rädd av en dokumentärfilm; låt mig börja förklara hur jag såg denna film: en dag i USA blev jag bjuden till en sådan där gudstjänstlokal; där satt jag bland alla religiösa fanatiker; jag fick lyssna till en massa (ursäkta) skitsnack om gud och hur gud skulle frälsa USA. Vi blev informerade om att vi skulle se en film och efteråt skulle vi hylla personerna som medverkade för deras tro på gud. Filmen var Jesus Camp! Filmen är helt fantastisk, det är en helt fantastisk dokumentär där man får se hur religion indoktrineras (haha jag vill nästan använda ordet injiceras, så illa är det!) i barnen, och hur de vävs in i en sektliknande rörelse. Eftråt jublade hela publiken, även jag. Problemet, och det som gjorde mig så rädd, var att de andra i gudstjänstlokalen jublade åt deras fränder som visades i filmen, de jublade åt indoktrineringen, de jublade i kristus namn, de jublade åt att barnen skulle bli lika hjärntvättade som de själva! Då slog det mig att: de förstår verkligen inte syftet med den här dokumentären, att visa hur illa man kan skada barn och deras världsbild genom religion. Jag var rädd, jag var ensam; men ändå nöjd för jag var nog den enda som förstod.

3) AN INCONVENIENT TRUTH (2006, Davis Guggenheim)

Trots att jag sällan vill lägga mig i miljöfrågor (denna blogg är heller inte politisk) så kan jag inte exkludera denna fantastiska dokumentär. Det är inte materialet (växthuseffekten, global warming) som är så fantastiskt; utan upplägget, vinklingen av materialet och självklart är Al Gore, som är en fantastisk föreläsare! Han förklarar problemet utan att det någon gång blir för krångligt för en lekman att hänga med. Oavsett om du ”tror” på växthuseffekten eller ej så borde du se denna dokumentär!

4) NO DIRECTION HOME: BOB DYLAN (2005, Martin Scorsese)

Bob Dylan, kan vara en av de intressantaste artisterna genom tiderna (kanske även en av de absolut bästa också om jag ska vara subjektiv); hela hans gestalt har något ödmjukt över sig, trots den stenhårda ytan, det är nästan gudalikt. I den här dokumentären får vi följa Dylan under hans tidiga år, då han blev ”the voice of a genenration” (trots att han själv inte anser att han är det); gamla klipp från konserter och intervjuer varvas med nya intervjuer där Dylan förklarar hur hans karriär varit kantad med helt fascinerande händelser: exempelvis då han gick över till rock istället för att fortsätta med folkmusiken; han blev bl.a. kallad för ”Judas” och fick hotbrev m.m.; men Dylan är iskall och struntar i all kritik. Dylan gick sin egen väg, Dylan går sin egen väg och han kommer alltid gå sin egen väg.

4) A QUESTION OF MIRACLES (1999, Antony Thomas)

Någonting som har fascinerat mig i flera år är healing, speciellt healing via guds heliga ande. Jag tror denna fascination började då jag fick se den här dokumentären. Vi får följa ”pastor” Benny Hinn på hans mirakelkorståg genom världen där han healar sjuka människor genom bl.a. handpåläggning eller bara genom att han säger det. Här har vi alltså flera tusentals människor som verkligen är riktigt sjuka, där vissa helt struntar i att gå till sjukhuset och lägger all sin tillit (och sina pengar) till, kanske, världens två största pajaser (Benny Hinn och gud)! Det är både hemskt och väldigt tragiskt att se…

6) ZEITGEIST (2007, Peter Joseph)

Den här dokumentären är uppdelad i tre delar, alla lika intressanta! Första delen handlar om vartifrån kristendom härstammar ifrån; hur mycket som egentligen är taget från andra religioner (kristendommen är ju lite av en ”best of-” samling för äldre religioner; en salig röra). Andra delen handlar mestadels om 9/11 och vem som egentligen stod bakom attacken; det läggs fram väldigt intressanta bilder och bevis som gör att man själv börjar tänka efter vad som är sanning och vad som är falskt. Den tredje delen behandlar bl.a. kosmopolitiska banksystem, USAs ekonomi och vilket inflytade USAs olika krig har haft på ekonomin. Dokumentären lyckas verkligen lägga fram intressanta, om än dock rätt så konspiratoriska, synpunkter; och det är alltid intrssant att få se från andra synvinklar! 

 

7) TRIUMPH DES WILLENS (1935, Leni Riefenstahl)

Det skall erkännas att jag har tröttnat rejält på dokuemtärer om andra världskriget; inte för att det är oviktigt, utan för att man ser minst en dokumentär om ämnet varje vecka. Dock är denna propaganda-dokumentär väldigt speciell; vi bjuds på en massa bilder på det ”fantastiska” Tyskland som Adolf Hitler och hans lakejer har byggt upp, ackopanjerat av tysk marschmusik. De första talen vi får höra kommer från Hitlers alla lakejer, för att sedan kulminera i ett slags klimax där Hitler tar i för hela faderlandet. Hitler var en hemsk människa, jag står inte bakom hans ideologi eller teorier; men oj vilken intressant talare han var. Retoriken, uppbyggnaden, röstdynamiken (mot slutet av filmens sista tal så tar han i så att han knappt kan få fram ett enda ord för att sedan brista ut i klimaxet: ”Ich liebe Deutschland!”) och den ”vi”-stämmningen han alltid lyckas bygga upp är mycket intressant att analysera. På något sätt är det väldigt mäktigt och bombastiskt; men det är även väldigt skrämmande att se den masspsykos som Hitler frambringar hos folket. Leni Riefenstahl lyckas att leverera en mycket effektiv film full med patriotism, som skapar tillhörighet och framför allt propaganda på en väldigt hög nivå; detta är en mörk del av världens historia, låt det aldrig glömmas bort; låt det aldrig upprepas igen! (Oj vad politiskt korrekt man blev nu… men så är det!)

8) GRIZZLY MAN (2003, Werner Herzog)

Werner Herzog lyckas alltid på något sätt hitta de mest excentriska personerna. I den här dokumentären har han lyckats leta fram Tim Treadwell; en fullkomlig galenpanna som gillar att leva bland grizzlybjörnar. Herzog blandar intervjuer med Tredwells egenfilmade material (som för övrigt är helt unika bilder med grizzlybjörnar). Dokumentären visar oss en man som, trots sin sinnesrubbning, är en vän av naturen och tror på att allt liv är av godo; vilket Herzog starkt motsätter sig. Tillslut blir Tredwells saga all när han får möta den hemska verklighet han utsatt sig själv för.

9) FATA MORGANA (1971, Werner Herzog)

Werner Herzogs kanske kändaste dokumentär (innan han gjorde Grizzly Man); dokumentär är dock kanske fel benämning! Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men: Herzog har alltså tagit en tur i Saharas öken och filmat helt fantastiska naturbilder. Den enda röst vi får höra är Lotte Eisner som läser mayaindianernas skapelseberättelse (Popol Vuh) över hela filmen. Herzog lyckas få fram en väldigt suggestiv stämmning, vilket är typiskt för just herr Herzog…

10) 101 (1989, David Dawkins & Chris Hegedus)

Depeche Mode kan vara ett av de största banden som kommit ur 80-(och då speciellt inom den talets musikvärld. I den här fantastiska dokumentärer får vi följa ett gäng ungdomar som vinner en tävling, där de får åka med på Depeche Modes USA turné; som har sin klimax på Rose Bowl, Pasadena. Dokumentären ger oss en intressant insyn i 80-talets musikvärld och hur man integrerde med varandra som ung under denna period; vi får även en mycket intressant inblick hur ett band fungerar och vilken sammanhållning som behövs för att ta sig igenom alla komplikationer. Vi får även höra och se fantastiska låtar av Depeche Mode live (som exempelvis ”Never let me down again” och ”Behind the Wheel”); Depeche Mode är och kommer alltid att vara 80-talets synthgudar.

 

Bubblare:
Encounters at the end of the World (2008, Werner Herzog), Svezia inferno e paradiso (1968),

Filmer som inte ens är i närheten:
Bowling for Columbine (2002), Sicko (2007), Fahrenheit 911 (2004)

Andra Topp-10:

Topp 10 – Romantik
Topp 10 – Musikaler
Topp 10 – Animerat
Topp 10 – Drama 

Bilderna tillhör respektive filmbolag.


Borlänge – Stockholm tur/retur filmer

Hur kan man slösa bort en tågresa på bästa sätt? Jo se på film!
Här kommer två filmer som jag såg på tågresan till och från Stockholm; samt en snabb/kort recension över båda…

Retur: Black Jack (1990, Colin Nutley)
Den här nutida svenska kultfilmen banade väg för dansbandet med samma namn (Vem kan inte sjunga refrängen i ”Inget stoppar oss nu”?). Jag vet inte vad det är men Helena Bergström lyckas alltid fånga min uppmärksamhet; hon lyckas alltid utstråla någon slags elegans i skådespelandet, vilket jag kan tycka att många svenska skådespelerskor saknar. Filmen handlar om ett dansbandstokigt gäng (fantastiskt spelade av Johannes Brost, Reine Brynolfsson och Jan Mybrand), danbandet Black Jack och storstadstjejen Ingrid (Helena Bergström). Colin Nutley lyckas verkligen fånga den fantastiska atmosfären i en dansbandslokal; intrigerna, romansen, groupies, fylla m.m. Det roliga är att man känner igen sig väldigt mycket i atmosfären, fast då som tonåring på discon och liknande (dessutom har jag ju varit med i musiksvängen med mitt band och trots att det inte är dansband jag spelar, så är det en väldigt liknande atmosfär; ja jag har även tackat nej till skivkontrakt och turné i USA så…). Sedan är det fantastiskt att Nutley lyckas få fram den halv-sanna tesen om att ”snälla killar får inga tjejer”, ur ett mycket intressant perspektiv.

Tur: I am Dina (2002, Ole Bornedal)
Oj, oj, oj… Jag vet inte riktigt vart jag ska börja; den här filmen är… helt fantastisk! Hade jag sett den innan hade den solklart hamnat på min Topp 10-lista över dramafilmer. Marie Bonnevie spelar Dina, som efter en förstörd/traumatisk uppväxt får en väldigt förvriden bild av hur verkligheten fungerar. Hennes räddning blir musiken, något som hon behärskar allt för väl. Maria Bonnevie gör nog sin livs roll i den här filmen; hon lyckas verkligen förmedla den sinnesförvirring som Dina har; hennes intensiva ögon i kombination med ett väldigt oskuldsfullt yttre ökar den dominanta styrka och bestämdhet som Dina förmedlar till alla runt omkring sig. Det är mycket intressant att se ett sådant starkt kvinnorporträtt, då det finns så pass få. Men även Bonnevies motspelare (Depardieu, Eccleston, Mikkelsen m.fl.) gör helt fantastiska rolltolkningar! Jag förstår inte hur jag har kunnat missa den här filmen innan, men stort tack och stor kram till Matilda som fick mig att se den! Denna film har absolut högsta betyg på skalan!


Encounters at the End of the World

Werner Herzogs senaste film (som även blev Oscarsnominerad) handlar om sydpolen och de människor som arbetar där. Det är en väldigt intressant dokumentär om forskning och vad som egentligen finns på sydpolen. Trots att Herzog sade att detta inte skulle bli en dokumentär om pingviner så kunde han inte låta bli…

I sann Herzog-anda så lyckas han få en riktigt tragisk scen om sinnesrubbade pingviner… Detta kan vara en av de starkaste scener som Herzogs lyckats få med i en dokumentär…

Håll till godo: (länk till scenen på youtube)
http://www.youtube.com/watch?v=x7kdDeGXUjI

(speakerrösten är Werner Herzogs)