Månadsarkiv: maj 2009

Kommande filmer på bio…

Under sommarmånaderna kommer det några intressanta filmer som ni borde gå och se på biografen:

Duplicity (29 maj): Julia Roberts återvänder till vita duken!
Antichrist (5 juni): Lars Von Triers mardrömmar samlade i en film!
Ice Age 3 (1 juli): För alla som gillar tecknat!
Brüno (10 juli): För alla som gillar Ali G och Borat!
Harry Potter och Halvblodsprinsen (15 juli): Man måste ju bara se hur det går för trollkarlsungen
Inglorious Bastards (21 augusti): Tarantinos episka krigsfilm!

Sedan såg jag att de har börjat visa operaföreställningar på biograferna. Jag höll på att få en chock… Visst alla har inte råd att åka till La Scala och liknande… Jag vet inte, men jag kan tänka mig att upplevelsen och känslorna aldrig kan bli densamma som att se opera live. Jag är inte direkt för kulturelitism och liknande, men jag kan tänka mig att själva upplevelsen inte kan leva upp till förväntningarna om man ser det på en vit duk… Eller det kanske bara är jag?


Filmfestivalen i Cannes

Nu är en av de största filmfestivalerna över! Vem fick det prestigefyllda och åtrovärda priset Palm d’Or då?

Det fanns ju några förhandsfavoriter så som: ”Antichrist” av Lars Von Trier och ”Inglorious Bastards” av Tarantino. Men istället blev det ”The White Ribbon” (i orginal: Das Weisse Band) av Michael Haneke som vann, otippat!

Men både Triers och Tarantions film fick utmärkelser. Charlotte Gainsbourg fick pris för bästa kvinnliga huvudroll i Antichrist; och Christoph Waltz fick bästa manliga huvudroll i Inglorious Bastards.

En annan uppmärksammad film (som var utom tävlan) var The Imaginarium of Doctor Parnassus av den gamle Monty Python-medlemmen Terry Gilliam. I denna film får vi även se Heath Ledgers sista roll någonsin (nej det var inte Jokern i The Dark Knight som alla verkar tro!). Tyvärr han inte Ledger filma klart sina scener så Gilliam fick använda sin kreativitet och lät Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrel spela tre olika skepnader utav Ledgers roll. Fråga mig inte hur det ser ut då jag inte har sett filmen.

Ska bli väldigt intressant att få sätta tänderna i dessa filmer när möjligheten kommer!

Endast två svenska filmer har vunnit Palm d’Or:
”Hets” (1946) av Alf Sjöberg och ”Fröken Julie” (1951) av samme Alf Sjöberg


Topp 10 – Romantik

Romantik är väldigt svårt att definiera. För mig är inte romantik massa tillgjorda fraser som ”Jag skulle kunna dö för dig!”, för mig hör det mer till dramafilmerna. Min definition av romantik är: kärlek blandat med lite humor/komedi och en alldeles speciell personkemi, alltså kommer jag mestadels lista romantiska komedier (dock med några undantag!)

 

1. ANNIE HALL (1977, Woody Allen)
När man diskuterar personkemi så dyker Diane Keaton och Woody Allen direkt upp i huvudet. Kemin mellan dessa två skådespelare i denna film är nästan helt oslagbar. Woody Allen är ingen direkt favorit hos mig, hans filmer brukar oftast var rätt så tråkiga och ointressanta; men det finns såklart undantag! I Annie Hall så lyckas Woody Allen verkligen spela ut hela sitt humorregister; med sin smått virriga och tankspridda karaktär. Filmen har verkligen det mesta jag söker efter i en romantisk film: ett par vars personkemi är 100%, humor och såklart kärlek (både lycklig och olycklig); mitt i denna humororgie kan man även hitta en djupare och ett mer allvarligt perspektiv på äktenskap, vilket Allen lyckas leverera på ett väldigt intressant och humoristiskt sätt.

2. GONE WITH THE WIND (1939, Victor Flemming)
Okej här kommer en av undantagen i denna lista. Gone with the Wind är inte en romantisk komedifilm utan ett storslaget, romantiskt, episkt, mastodontdrama. På ytan så kanske man endast ser den som en kärlekshistoria full med kärlek av alla dess slag; men på djupet så är det en riktig tragedi. Den visar oss en annan sida av kärlek: ytlig kärlek, relationer endast för egen vinnings skull och svek. Huvudrollen spelas av Vivien Leigh, hon är oerhört vacker och lyckas fånga essensen av en väldigt svårspelad karaktär.

3. ENCHANTED (2007, Kevin Lima)
Under de senaste åren har jag inte haft så mycket för Disneyfilmer då jag anser att kvalitén har blivit sämre, speciellt filmerna med levande skådespelare! Men helt plötsligt dyker Enchanted (sv.översättning: ”Förtrollad”) upp. Den är verkligen helt fantastisk, det är nästan så att man sitter och gapar helt mållöst genom hela filmen! Amy Adams (som spelar huvudrollen Giselle) lyckas verkligen skina genom rutan, precis som en riktig prinsessa. Hon är vacker, elegant; hennes leende är helt underbart, hon är helt perfekt för rollen som en oskuldsfull prinsessa; hennes ostoppbara gäldje smittar även av sig och man mår så fantastiskt bra; man kan sammanfatta det som om hon har ”det”. Ur romantisk synvinkel så har denna filmen en stor tesked humor, lycklig och olycklig kärlek, en elak svärmor och mycket annat som är så typiskt för Disney; och jag älskar det!

4. SECRETARY (2002, Steven Shainberg)
Secretary är en film om kärlek, men inte vilken sorts kärlek som helst! Det är inte ett vanligt äktenskap mellan en chef och en sekreterare vi får bevittna i filmen; utan vi får se ett riktigt sado-masochistiskt inferno av passion. Jag gillar det jag ser för det är ingen vanlig kärlekshistoria och det finns extremt få filmer som utvecklar denna typ av kärlek. Det som överraskade mig mest var Maggie Gyllenhaals prestation, jag är ingen stor beundrare av filmer som hon medverkat i (exempelvis Donnie Darko), men här verkar det som om tror på karaktären, hon tror på denna sado-masochistiska känsla som infinner sig; där man litar så extremt mycket på sin partner att man låter denna slå en för att man själv njuter utav det; helt underbart skådespel enligt min mening!

5. THE NOTEBOOK (2004, Nick Cassavetes)
Det är sällan jag gråter till en film, speciellt en romantisk film! För att få mig att gråta krävs mer att någonting är mäktigt, elegant, vackert (opera, musikal och liknande); det räcker inte med en Hollywood-kärlekshistoria (läs: Titanic). Men (!) även jag har en svaghet: äldre som är förälskade; jag tycker det är så otroligt vackert. Precis så är det i The Notebook! Jag varnar er: under den sista timmen så är det svårt att inte bli extremt berörd av vad som händer; det är alltså en väldigt emotionell film. Gena Rowlands och James Garner, de äldre i gardet, lyckas verkligen väcka den där känslan som gör att tårarna är väldigt nära. Man blir så pass rörd av denna historia; det är inte som en vanlig Hollywood-kärlekshistoria, detta är någonting mer, någonting vackrare, någonting elegant och väldigt mäktigt!

6. UP CLOSE & PERSONAL (1996, Jon Avnet)
Denna film har inte bara en intressant kärleksrelation utan ett väldigt bra manus, som Robert Redford och Michelle Pfeiffer lyckas förvalta väl! Trots att det är en rätt så stor ålderskillnad mellan de båda så blir filmen aldrig konstlad eller pretantiös. Jag vet inte riktigt vad det är som gör Michelle Pfeiffer så bra (hon återkommer rätt så ofta i dessa listor), det kan vara att hon har en närvaro som få skådespelare kan förmedla på ett trovärdigt sätt. Underbar film och ett väldigt rörande slut!

7. ONE FINE DAY (1996, Michael Hoffman)
Återigen får vi se Michelle Pfeiffer i en underbar rolltolkning! Denna film är inte bara en romantisk film, utan den faller även i facket för ”feel-good” filmer. Man kan kanske säga att själva handlingen inte är den bästa, men på grund av den där hemtrevliga och värmande känslan så spelar inte det lika stor roll, som det kanske måste göra i andra filmgenres. Man skulle kunna tro att filmen tappar på dålig personkemi mellan Clooney och Pfeiffer, men så är inte fallet! Om man mår dåligt, se den här filmen!

8. PRETTY WOMAN (1990, Gary Marshall)
Jag ska erkänna att jag hade glömt vilken bra, romantisk film denna är (trots att man har sett den ett antal gånger). Både Julia Roberts och Richard Gere gör riktigt bra rollprestationer och deras personkemi är näst intill perfekt. Hela den här situationen med två personer/karaktärer med helt olika bakgrund kan oftast bli väldigt tillgjort och pretantiöst, men man märker knappt av något sådant i denna film. Den romantiska delen av filmen varvas med lite lätt komedi, vilket är en perfekt kombination för en romantisk film. Visst kan många tycka att det blir lite för ”Hollywood”-tillgjort (speciellt mot slutet), men själva vägen dit är så pass bra att denna film får en hedersam 8:e plats.

9. WEDDING CRASHERS (2005, David Dobkin)
I den här filmen så får romantiken komma lite i andra hand och istället lämna plats åt humorn. Men vad många kanske inte tänker på är att det är en rätt så tragisk kärlekshistoria (som man medvetet lindat in i en massa komik). Både Owen Wilson och Vince Vaughn kompletterar varandra bra och deras och deras kvinnliga motparters (spelade av Rachel MacAdams och Isla Fisher) personkemi är helt perfekt! Rachel MacAdams är även med och har en av huvudrollerna i The Notebook (som återfinns på plats 5 i denna lista).

10. THE HOLIDAY (2006, Nancy Meyers)
Kan en skådespelare bära upp en hel film? Finns det ens någon sådan film? Ja! Här har ni den! Eli Wallach (även känd som den fule i Sergio Leones ”Den onde, den gode, den fule”) skådespelar extremt bra och hans närvaro är helt magisk! Trots att övriga skådespelare (Kate Winslet, Jack Black, Cameron Diaz, Jude Law) faller lite i Wallachs skugga så gör alla ett väldigt bra jobb; man får även notera personkemin mellan Black och Winslet, helt underbart. I denna film får vi inte bara en kärlekssaga utan två! Perfekt film för jul och nyår!

Bubblare:
The Blue Lagoon (1980), Notting Hill (1999), Dr. T and the Women (2000)

Filmer som inte ens är i närheten:
Titanic (1997), Bodyguard (1992), Casanova (2005), Bridget Jones Diary (2001), Bridget Jones: The Edge of Reason (2004)

Andra topp 10:
Topp 10 – Musikaler
Topp 10 – Animerat
Topp 10 – Drama

Bilderna tillhör respektive filmbolag.


Von Trier får rubriker för Antichrist!

Lars Von Triers nya film Antichrist har dragit stor uppmärksamhet under filmfestivalen i Cannes (blev tydligen utbuad och en del folk lämnade salongen). Skräckfilmen verkar bestå utav mycket sex och våld! Då jag läser detta blir jag bara mer intresserad av filmen! Jag undrar om Von Trier lyckas göra denna vålds och sex-orgie till någonting stilistiskt och ele eller om det kommer bli pannkaka av allting!

Filmens huvudroller spelas av Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg. Sverigepremiär 5/5 – 2009.
Se trailern hos: SF


Dracula på film, del I

Den här berättelsen har sin början 1897, då Bram Stoker (1874-1912) ger ut sin roman Dracula. För er som inte vet handlingen så drar jag igenom den lite snabbt: Jonathan Harker reser till Transulvanien för att få Greve Dracula att skriva på ett fastighetskontrakt. Harker blir senare varse om att Dracula är en vampyr som har beslutat sig om att överta England; genom att suga blodet ur folk (och då omvandla sina offer till vampyrer).

Det var en extremt (och nu menar jag verkligen extremt) kort sammanfattning av handlingen. År 1897 så var filmen i det absoluta födelsestadiet; visst fanns det små korta fragment innan; som exempelvis Roundhay Garden Scene från 1888. Det var även under denna tid som Bröderna Lumiere började komma in i matchen mot Thomas Edison (1847-1931); Edison hade ju ”upptäckt” animationen genom att ta kort och sedan spela dessa efter varandra. Med situationstecken menar jag att det fanns flera som var innan Edison (som vanligt…) men det var han som lyckades göra det känt bland den stora allmänheten. Under Bram Stokers levnadstid fanns det alltså inte någon tanke på att göra film av Stokers roman.

Världen fick vänta tills 1922 innan det gjordes en filmversion av romanen. Detta var under den tyska expressionist-eran och det var populärt att göra film av suggestiva, ockulta, övernaturliga och besynnerliga berättelser (två exempel är Der Golem från 1915 och Das Cabinet des Dr. Caligari från 1920). Det blev det nystartade produktionsbolaget och studion Prana Films jobb att filmatisera Dracula. Prana Films var ett väldigt litet bolag, vars ägare hade en dragning till det ockulta och övernaturliga. Till skillnad från kommande filmatiseringar av Dracula så skulle inte karaktären Dracula vara ståtlig, elegant och finklädd; här ska karaktären vara boken trogen. Man lyckades få kontrakt med Max Schreck (1879-1936), en tysk skådespelare som hade en väldigt speciell ansiktsform; efter någon timme i sminket lyckades man få fram det råttliknande, mystiska och framförallt obehagliga, precis som Bram Stoker själv tänkt sig.


(Max Schreck som Graf Orlock i filmen Nosferatu: Eine Symphonie des Grauens från 1922)

Det som gör denna filmen så pass skrämmande beror framförallt (enligt mig) på att det är en stumfilm. När man ser på stumfilm så byggs det upp en helt annan stämmning än i ljudfilmer. Lägg sedan till att den är svartvit (i vissa fall tonad i sepia) och att man använder sig väldigt flitigt av Max Schreck utseense; så får man en riktigt ruggig film. Jag kan känna att jag uppskattar denna sorts skräckfilm mycket mer än dagens skräckfilmer som bygger sin skräck på chockeffekter istället för stämmning. Regissören F.W. Murnau (1888-1931) har även försökt lägga till ännu en nivå än bara det vi ser. Ett exempel på detta är att karaktären Graf Orlock nästan alltid kommer in och lämnar i center av bilden. Detta skapar en psykologisk reaktion att de andra karaktärerna är svagare/undergivna och Graf Orlock är den starkare/dominanta; detta är ett medvetet stilgrepp som vissa regissörer använde sig av under 20-talets expressionism.


(Filmaffisch av Albin Grau, 1922)

Filmen fick dock stora problem då produktionsbolaget fick ett negativt svar från Bram Stokers änka Florence; de fick inte använda namnen som Bram Stoker hade använt. Man valde istället att döpa om karaktärerna så att ex. Greve Dracula blev Graf Orlock. Filmens titel fick även ändras till Nosferatu: Eine Symphonie des Grauens. Men Florence Stoker blev ändå inte nöjd, hon tog hela processen till domstol och vann; straffet: alla existerande kopior av filmen skulle förstöras. Efter denna smäll så gick Prana Film i konkurs, och alla deras intressanta filmidéer gick i graven. Men filmälskare fanns det även då, så några få exemplar lyckades överleva; och det är tack vare dessa hjältar som vi idag kan se på den första filmatiseringen av Bram Stokers vampyrroman: Dracula.

Nästa gång ska vi ta oss en närmare titt på hur Universal lyckades få tillstånd att göra en officiell filmatisering av romanen, då med Bela Lugosi i rollen som självaste greven.


Milstolpe i Amerikansk TV

Då var det snart dags för en av TV-världens kändaste ansikten att lämna över stafettpinnen; Jay Leno är inne på sista versen när det gäller långköraren ”The Tonight Show” på NBC. Jay Leno har varit programledare för denna amerikanska talk-show sedan 1992; så nu tyckte han väl att det var dags att prova på någonting nytt (kan ju ändå inte jämföras med Johnny Carson som var programledare mellan 1962-1992).

Hur som haver så kommer Conan O’ Brien att ta över… Jag är absolut inget fan av O’Brien, tycker hans humor är rätt så dålig och intervjuerna intetsägande (när jag tänker efter så tycker jag knappt ens om att titta på talk-shower); så nu byter man namn till The Tonight Show with Conan O’Brien från och med 29:e Maj.

Jay Leno kommer ju inte försvinna direkt, då han får en ny talk-show på NBC som ska heta ”The Jay Leno Show”. Skillnaden? Den är lite tidigare under kvällen…

Nej tacka vet jag ”Late Show with David Letterman” på CBS… Nämnde jag att jag inte ens gillar talk-shows?