Om strävan efter att leva ett sant liv mot sig själv – Tvåtusen år efter Seneca och Horatius

Det har uppstått en nygammal rörelse i vårt samhälle, kanske kvalificerar den sig som en religion? Kanske en kult? Men istället för att följa en karismatisk ledare följer denna rörelse ord. Stora ord, oftast inramade, sittandes på väggar. Inte helt olikt hur porträtten av Kim Il-Sung, Kim Jong-Il och Kim Jong-Suk sitter uppe på nordkoreanska väggar. Ett ständigt övervakande öga som håller oss i schakt, som porträtten av Storebror i George Orwells 1984. Dock slutar kanske likheterna där?

Texterna är nästan som gudsavbilder, där den starkaste textguden heter ”Carpe Diem”. En sådan här tavla kan kosta allt från några kronor till flera hundra. Beroende på om du vill ha orden tryckta på papper eller canvasduk. Följaren tillber kanske inte textguden, följaren faller kanske inte bön, men den finns där och svävar i tillvaron. Både i vårt medvetna och undermedvetna.

Carpe Diem. Fånga dagen. Jag undrar om Horatius hade kunnat förutse att hans korta fras, ”Carpe diem quam minimum credula postero”, skulle få en sådan upphöjd position i människors medvetande och tillvaro cirka tvåtusen år efter hans död? Kunde han vara så förutseende att frasen skulle få så många tolkningar och betydelser, inte helt olikt hur ”Gud” har lika många tolkningar och betydelser som det finns troende. Vi skulle kunna leka med tanken att ”Carpe Diem” är lik en gud. Vem skulle då kunna tänkas vara denna textguds profet? Jag skulle nog, något försynt, föreslå den antika filosofen Seneca.

Redan i den inledande delen av Om livets korthet slår Seneca fast att livet egentligen inte är speciellt kort, utan att vi människor slösar bort livet. Livet kan vara långt och gott, bara vi förstår hur vi ska använda det. Seneca vill få oss att nå vår fulla potential. Han ber

oss att beräkna hur mycket tid en långivare stulit från dig, hur mycket tid som gått åt gräl mellan dig och din partner, som gått till självförvållade sjukdomar och mycket mer. Beräkna den tiden och du kommer att inse att du besitter färre år än dem du räknar, när du blivit äldre.

Kanske är det intressant att veta hur Seneca ofta anklagades för att inte leva som han lärde. Det finns säkert mycket att orda kring det. Jag kan tänka mig att det är mycket enklare att beskriva hur livet bör vara, än att beskriva hur livet faktiskt är. Men i ärlighetens namn, hur ofta lever vi som vi lär? Hur många av alla som sätter upp Carpe Diem-tavlor på väggen, lever ett hundraprocentigt tillfredsställande liv? Det jag tror att vi har missat i vår förståelse av Seneca är hur han beskriver en utopi och strävan efter att ha ambitioner. Vi kommer kanske inte nå utopin, men vägen dit leder dig och samhället en bit i en bättre riktning.

I sin introduktion till Breven till Lucilius skriver professorn och översättaren Magnus Wistrand att Seneca inte längre bär den upphöjda status som han en gång hade. Rent akademiskt må det vara sant, men utanför denna sfär så ser vi kanske små stråk av Senecas ouppnåbara utopi. En vilja hos det post-milleniala samhället och den nya generationen att hitta det yttersta välmåendet i livet, någonting bortanför materialism, kommersialism, arbete och existentiell ångest. Även om en sådan värld är omöjlig, så finns viljan, ambitionen, till att må bättre. Kanske för att vi mår så fruktansvärt dåligt? Jag frågar mig hur vårt samhälle skulle vara om vi människor hade mått bättre än vad vi gör.

Seneca förklarar för oss att sluta fokusera på betydelselösa ting. Vad betyder det? I sann Seneca-anda bör vi lyssna på dem som funnits här före oss. Lyssna på deras sorg och ånger. Jag läste i boken The Top Five Regrets of the Dying av Bronnie Wares, en f.d. sjuksköterska inom palliativ vård, att det människor i livets

slutskede ångrade mest handlar om att inte ha arbetat så mycket, att våga uttrycka sina känslor, att hålla kontakten med nära och kära, att tilllåta sig själv vara mer glad och lycklig och framförallt att leva ett liv som är sant mot sig själv. Att inte leva sitt liv efter vad andra vill. Vad säger detta till oss som fortfarande har möjlighet att styra vårt liv.

William C. Woxlin


Den sista operan innan karantänen – tankar kring Verdis Falstaff

11:e mars 2020 gick WHO ut med att coronaviruset ska klassas som en pandemi. Flera länder var snabba med att sättas i karantän, vilket innebar att bland annat teatrar och operor tvingades att stänga. I Italien satte regeringen in en fullskalig karantän redan 8:e mars.

På via Giuseppe Verdi i Piacenza ligger operahuset Teatro Municipale di Piacenza. Där hade Giuseppe Verdis sista opera Falstaff spelats och sänts live på internet under slutet av januari. Detta skulle bli en av de sista föreställningarna på Teatro Municipale di Piacenza innan karantänen infördes i landet. Idag har den stora operanationen suttit isolerade i snart tre månader, ingen opera har kunnat spelas inför publik. Verdis sista opera blev således den sista operan innan karantänen för många operabesökare. Verdi kunde omöjligt förutspått att detta skulle bli en av de sista operorna innan Italien drabbades av denna pandemi och operatorka. Nästan exakt 127 år efter urpremiären, men han hade kanske på känn att det skulle bli hans sista opera i livet?

Det verkar som om Verdi hittade en slags andlig själsfrände i William Shakespeare under sina aktiva år som kompositör. Tidigare hade han komponerat operan Macbeth och Otello. Det var kanske inte många som trodde att de skulle få bevittna en ytterligare opera av Verdi, han var till åren kommen, nästan 80 år, vissa kanske mindes Rossinis pensionering från musiken redan vid 37 års ålder efter att ha komponerat operan Guillaume Tell, många menade kanske att ingenting skulle kunna överträffa Otello och att det var det perfekta slutet för en karriär som varat i nästan sex decennier.

Boito-Verd-Falstaff-Ricordi-libretto-1893

Publiken var kanske både överraskade och förväntansfulla när Teatro alla Scala i Milano slog upp dörrarna för den nya Verdioperan Falstaff. Som librettist stod Arrigo Boito, som tidigare mästerligt lyckats komprimera ihop William Shakespeares pjäs Othello utan att tappa pjäsens innebörd. Till Falstaff användes ett flertal utdrag från pjäserna The Merry Wives of Windsor, Henrik IV och A midsummer night’s dream. För Verdi så var librettot minst lika viktigt som musiken, orden hade en speciell betydelse och han valde sina libretton och librettister med omsorg.

Kanske fanns det några som rynkade på näsan åt valet? Giuseppe Verdi var ändå de stora tragiska operornas kompositör, en som lyckades utveckla genren från Meyerbeer och Auber och sätta den italienska romantiska operan i första rummet. Otello hade blivit ett tungt och tragiskt drama med hög status och många förväntade sig kanske en ytterligare opera i samma tragiska stil?

Verdi hade endast komponerat en komisk opera tidigare i sina yngre dagar, Un giorno di regno, ossia Il finto Stanislao. Operan hade blivit ett stort fiasko för Verdi och fick endast en enda föreställning på La Scala innan alla föreställningar inställda. Kanske var detta nederlag någonting Verdi ville övervinna på ålderns höst? Kanske ville han ge återupprättelse åt den 27-åring som fick se sin dröm om att komponera komisk opera gå i kras? Det skulle ta Verdi femtio år innan han närmade sig den komiska operan igen. Jag funderar på om det kanske alltid hade varit vid den komiska operan som Verdi ville vara, men att han efter fiaskot inte hade den mentala styrkan eller orken att närma sig den förrän i slutet av hans liv? Det hade ju trots allt gått oerhört framgångsrikt att komponera operor som Aida, Rigoletto, Il trovatore och La traviata.

Ettore_Tito_-The_Production_of_Verdi's_Falstaff_at_Milan_-_Falstaff_Concealed_in_the_Buck-Basket_in_Ford's_House

I Verdis brev går att läsa hur han kände att han skrev Falstaff mest för sin egen ros skull och som tidsfördriv utan någon egentlig tidsplan. Vad kände Verdi när sista arian sjungs av hela ensemblen som pekar och sjunger mot publiken? ”Tutto nel mundo è burla” och ”Ma ride ben chi ride / La risata final” och ” Tutti gabbàti!”. Visste Verdi att detta skulle bli hans sista opera och en av hans sista kompositioner? Efter Falstaff komponerade han endast kyrkoverket Quatro Pezzi sacri och försökte komponera musik för en minnesdikt till Kung Umberto I, som blev mördad, men lyckades inte komponera något. Från några av Verdis brev vet vi att han var medveten om sin höga ålder och att hans ork inte längre var den bästa.

När sista tonen från orkestern ljuder vet vi att detta var det sista operapubliken skulle få höra av Giuseppe Verdi. Djupt inne visste han kanske det själv och ville avsluta med ett stort skämt. Världen är ett skämt, alla blir lurade. Allt är ett enda stort lurendrejeri. Ville Verdi skämta en sista gång med den publik som lyft hans tragedier och grand opera till skyarna men sablade ner hans första komiska opera? Tutti gabbàti. Alla är lurade. Hela världen är ett skämt. Den som skrattar bäst, skrattar sist. Verdi tog revansch med Falstaff, som blev en stor succé. Det sägs att applådtacket varade i en hel timme. Verdi fick sin komiska succé till slut och fick skratta sist.

Det är en svår tröst i svåra tider som den vi nu lever i, men det finns någonting tänkvärt i Falstaff. En kompositör som ville underhålla folket en sista gång. Idag en sista underhållning innan pandemin och karantänen lamslog världen. Kanske människorna ska försöka se det som att livet och världen är ett skämt. Skratta och ha roligt och låt sorgerna och plågorna passera för att orka leva. För att orka ta oss genom pandemin. Vi är ju alla, trots allt, en del av det stora lurendrejeriet.

William C. Woxlin


Meditationer över människans opolerade tillvaro – om Kristina Lugn som dramatiker

När jag nåddes av det tragiska beskedet om Kristina Lugns död uppstod en direkt tomhet inom mig. För mig har Kristina Lugn och hennes texter haft ett stort inflytande på mina egna pjäser och hennes röst har funnits där under stunder av sorg i svåra tider och som glädjespridare under bra stunder i livet.

Det är en av Sveriges största poeter som har gått bort, men vi får inte glömma att Kristina även var en av Sveriges främsta dramatiker. Kristina Lugn har skrivit cirka trettio dramatiska verk och mellan dramatikdebuten med radiopjäsen Gud, vad jag är lycklig (1982) och hennes sista pjäs Hej, det är jag igen (2014) finns det en ovärderlig skatt av dialoger, monologer, ordlekar och språktrolleri.

Flera av hennes pjäser, som Tant Blomma (1993) och Rut och Ragnar (1997), har blivit klassiker i den svenska teaterhistorien. Men väldigt många av dessa teaterverk är oerhört svåra att få tag på, som exempelvis När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna (1986), Hoppas jag hinner hem (2007), Karlsson (2009) och Rena rama verkligheten (2009). Det är en stor förlust för svenska folket att inte kunna ta del och läsa dessa verk. För Kristina Lugns pjäser handlar om oss som människor, om vår vardag, om våra våndor och problem. Det Kristina Lugn skänkte oss var en röst och närvaro som både var humoristisk och betryggande i den askgrå verkligheten. Hennes pjäser är meditationer över människans opolerade tillvaro.

Vi har sällan sett den diskbänksrealistiska vardagen skildrats med en sådan absurd klarsynthet. Kristina visade teatervärlden att storheten inte behöver ligga i svulstiga scenerier utan i hypnotiserande repliker. Livet är ett absurt tillstånd och ingen annan dramatiker har lyckats fånga balansen mellan det nattsvarta dramat och en intellektuell galghumor som Kristina Lugn gjorde i sina dramaverk.

I pjäser som Idlaflickorna (1993) och Nattorienterarna (1998) kan vi se hur skickligt Kristina Lugn omvandlade poetiska stycken till dramatiska mikromonologer i karaktärernas kryptiska dialoger med varandra och på så vis skapade absurda vardagsvärldar. För att inte tala om hur hon förde fram berättelser om kvinnor och deras erfarenheter och lät dem ta plats på Sveriges största teaterscener.

Kristina Lugn lämnar inte bara ett stort tomrum inom mig utan ett stort svart hål i den svenska teatervärlden. För ingen var som Kristina. Ingen skrev pjäser som Kristina. När vi minns Kristina Lugn ska vi inte bara minnas henne som en av Sveriges främsta poeter, utan även som en av våra främsta dramatiker och skildrare av vår tillvaro.

 

William C. Woxlin
dramatiker


Utställning på BoMo, Borlänge

BoMo: http://borlangemodern.se/inmotion-matilda-blomquist-och-william-c-woxlin/

INMOTION, 16 JANUARI – 25 FEBRUARI 2020, MATILDA BLOMQUIST OCH WILLIAM C. WOXLIN

Nu visas konstnärerna Matilda Blomquists och William C. Woxlins konstfilmer på BoMo, Borlänge Modern. I den audiovisuella utställningen InMotion visas ett urval av deras konstfilmer som är gjorda mellan 2017–2020. Några av filmerna har deltagit i filmfestivaler i Sverige och utomlands.

”Våra konstnärskap slås samman och berättar något nytt tillsammans. Det är en utställning som berättar om människan och den värld hon bygger omkring sig”, säger Matilda Blomquist.

William C. Woxlins konstfilm Alla Namn tilldelades pris för Bästa Film på Dalarnas Filmfestival 2019 med motiveringen: ”Ett poetiskt mantra som genom en minimalistisk form tar fram det kalla mörkret. En meditation i det obehagliga”. Det är en av femton filmer som visas i utställningen. ”Det finns en väldig svärta i flera av våra filmer, samhällskritik, men även en viss humor. Filmerna är absurda, fragmentariska och abstrakta. Inget som stryker dig medhårs utan får dig att tänka”, säger William C. Woxlin om filmerna.

Utställningen pågår till 25:e februari i nedervåningen på BoMo.

Matilda Blomquist (f. 1998), Ludvika, är konstnär och skådespelare som arbetar med olika uttryck inom bildkonst, film och textbaserade framställningar. Matilda har tidigare studerat Teater på VBU i Ludvika. Har bland annat tilldelats Ludvika Kommuns Uppmuntranspris till unga kulturutövare 2016 och stipendium från Zonta International 2015. Matilda har tidigare studerat på Falkenbergs Konstskola. Hon har även varit del av ett flertal konstnärliga projekt, som ett internationellt demokrati- och teaterutbyte med Georgien och skådespelat i konstfilm för Statens Konstråd. Hennes film Ögon1 deltog på Solna Konstfilmfestival 2019.

William C. Woxlin (f. 1988), Borlänge, är författare, regissör, dramatiker och konstnär. Förutom att ha studerat på Falkenbergs Konstskola så har han skrivit och regisserat ett antal pjäser, bland annat “Vår sista färd” som hade urpremiär i konsthallen BoMo 2018 under William och Matildas gemensamma utställning ArtLab. Samma år tilldelades han Borlänge Kommuns Kulturstipendium. Hans konstfilmer har bland annat visats på Solna Konstfilmfestival och Cefalú Film Festival i Italien.


BOMO borde vara kommunens flaggskepp när det kommer till konst och kultur

Viljan att stänga ned konsthallen Borlänge Modern (BOMO) är en total skandal. Ett beslut som ska gå snabbt, med minimal debatt och gärna i tysthet. Redan på måndag (9/12) ska frågan avgöras i Kultur och Fritidsnämnden.

Är detta ett agerande som skapar ett attraktivt och tillgängligt kulturliv i Borlänge? Vad skickar det för signaler till oss när de vill lägga ner en helt unik konsthall? Som konstnär och kulturarbetare från Borlänge förstår jag inte hur det här skulle gynna och utveckla kulturen i staden.

Det går så klart att sockra beslutet om nedläggning med lovord om att det BOMO byggt upp under åren inte ska släppas och att andan ska finnas kvar. Men på vilket sätt? Genom att splittra och nedmontera den verksamhet som redan byggts upp? För mig säger det här något om mentaliteten hos kommunen och de som bestämmer. Att de vill stänga ned en sådan världsunik konsthall, på en sådan tillgänglig plats för Borlängeborna, gör att jag drar öronen åt mig. Alla aktörer har vetat, under tre års tid, att BOMO skulle nå den här punkten, så detta är ingenting som sker plötsligt. Hur stark har viljan egentligen varit från kommunens håll att behålla BOMO som offentlig plats och konsthall?

Vi skapar ett fungerande och levande samhälle tillsammans med en stark och levande kultur. Det är vad BOMO är och det är vad vi behöver. I BOMO har vi en konsthall och ett idécenter som ger plats för öppna samtal, utveckling och innovation över konstens gränser, mellan invånare och konstnärer. Vi behöver BOMO mer än någonsin idag, särskilt med tanke på att det finns andra kommuner i Sverige som stoppar utmanande samtidskonst.

Jag är född, uppväxt och bor i Borlänge och representerar stolt min hemstad var jag än rör mig. Jag är arg, jag är ledsen, jag skäms, men främst av allt är jag besviken på de som styr i kommunen. BOMO borde vara kommunens flaggskepp när det kommer till konst och kultur. Förstår inte de styrande i kommunen detta så undrar jag hur lite förståelse de egentligen har för konstens och kulturens betydelse i samhället.


William C. Woxlin
konstnär, författare och kulturarbetare


”Trollflöjtens mystik slarvas bort” – recension av Trollflöjten, Kungliga Operan, Stockholm

Trollflöjtens mystik slarvas bort i spretig tolkning

Plats: Kungliga Operan, Stockholm
Regi: Ole Anders Tandberg
Libretto: Emanuel Schikaneder
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart

Mozarts sista opera, Trollflöjten, är en föreställning som många regissörer fått experimentera fritt med. Det är en opera med en märklig handling om vi gör en ytlig analys, men om vi läser librettot och djupdyker i dess många bottnar öppnar sig en fantastisk och mystisk berättelse, både snillrik och full av humor. Ole Anders Tandbergs uppsättning följer en i raden av moderna tolkningar som är helt oförståeliga. Föreställningens tydligaste särart är att den har slarvat bort Schikaneders karaktärer. Sarastro har blivit scout, tempelkören är björnar, Pamina och Tamino skolelever och Papageno är lärare.

Det finns ingen logik, inga begrepp. Jag sitter förundrad över alla märkligheter som föreställningen visar upp. Det regissören tycker blir hippt och progressivt faller platt. Det karaktärerna sjunger, vad som står på textmaskinen och vad som händer på scenen är inte förankrat i varandra. Ibland blir det så spretigt att det sjungs att en sak händer, medan det på scenen händer något helt annat. Sångarnas uppträdande är kompetent och låter bra. Inte minst Giulia Bolcato som spelar Nattens drottning, men det sceniska framförandet är tråkigt och blekt. Den enda som sticker ut är Jens Persson, som Papageno, med charm och lyckas delvis nå fram med sin komiska timing.

2_1_trollflojten_2019Foto: Pressbild, Kungliga Operan

De extrema växlingarna mellan slapstick och allvar blir så pass onaturliga att jag som åskådare funderar på om myten kring Trollflöjten som ett oförståeligt verk är sant. Tyvärr har jag djupstuderat librettot, när jag själv arbetade med Trollflöjten och dess översättning för Opera på Skäret och vet vilken berättelse som förvanskas på Kungliga Operan. Det hade kanske varit bättre att leva ovetande och bara njuta av Mozart underbara musik. För en oförståelse och nonchalans mot berättelsen förstör sångspelet. För det är faktiskt ett sångspel, inte en regelrätt opera. Att skära bort stora delar av de, för handlingen, viktiga dialogerna så som Tandberg gjort är som att skära i verkets DNA.

Den extraordinära musiken och intressanta historien försvinner gång på gång i ett virrvarr av dåliga beslut från regissören. Jag erinrar en kommentar från en väletablerad operarecensent, när jag frågade om dessa oförståeliga nytolkningar. Hans snabbverkande medicin mot detta var att släppa taget och tänka: ”Skitsamma!”, men inte ens det hjälper denna kväll.


William C. Woxlin vinner pris för bästa film


 

Lundén, Ulf. Dalademokraten: https://www.dalademokraten.se/artikel/william-c-woxlin-tog-hem-filmpris

Film i Dalarna: https://filmidalarna.se/blogg/dalarnas-filmfestival-2019-festivalschema


Hur stark är inte din magiska ton — Tankar om Mozarts Trollflöjten : Introduktion

Hur stark är inte din magiska ton
— Tankar om Mozarts Trollflöjten

wiestark.jpg

Introduktion

För att starta på klassiskt Hans Villius-manér: året var 1791, kompositören Mozart och teaterledaren Emanuel Schikaneder behövde en succéföreställning till teatern. Tanken var förmodligen att detta skulle bli en folklig föreställning, varav det tog form av ett traditionellt Singspiel, som slutligen fick namnet Die Zauberflöte. För att nå folket och säkerligen för att få ut mesta möjliga profit var det nog en självklarhet att operan skulle framföras på ”folkets språk”, tyska. För att gå händelserna i förväg: Die Zauberflöte blev en succé, Mozart dog några månader senare och Schikaneder kunde inte låta bli att skriva en uppföljare ett antal år senare.

I Sverige har vi en lång tradition av att framföra operan Die Zauberflöte på ”folkets språk”, som i detta fall blir svenska. Cirka tjugoett år efter uruppförandet på Theater auf der Wieden i Österrike, så hade en svensk översättning premiär på Stockholmsoperan. Översättningen skrevs av Herman Anders Kullberg och fick namnet De Egyptiska mysterierna eller Trollflöjten. Sedan dess har ett flertal svenska uppsättningar sett dagens ljus: minst tio uppsättningar på Stockholmsoperan och ett flertal på andra operor i Sverige.

Den mest kända svenska översättningen av Die Zauberflöte torde vara Alf Henrikssons översättning från 1968, och som senare skulle användas till den Oscarsnominerade filmversionen av Ingmar Bergman 1974. Det är säkert den versionen som vi är vana att tänka på, förutom det tyska originalet, när vi talar om Trollflöjten. Alf Henrikssons språkbruk går bara att berömma för dess poetiska kraft och värme. Vad sägs som raden ”Att stundom känna hjärtat brinna är även kvinnans sälla lott” ur arian ”När kärlek vaknar till en kvinna” (Bei Männern, welche Liebe fühlen) i första akten? Raden är poetisk och säger något om den kärlekssorg som vi alla kan känna både i och utanför en relation, men vad står det egentligen i det tyska originallibrettot?

Hur vacker Henrikssons text än må vara så är liknar den mer en fri tolkning, än en bokstavstrogen översättning, eller i bästa fall någon form av hybrid. Anledningen är inte märkligare än att Henrikssons tolkning är menad för att framföras med sång som ska passa rytm, tempo, stavelser och kunna framföras med orkester framför en publik. Då blir det naturligt att vända sig till andemeningar och omskrivningar av arior och dialoger.

I mitt arbete med översättningen av operan har jag inte behövt förhålla mig till dessa ramar utan kunnat översätta librettots egentliga meningar och ord. Kanske Trollflöjten äntligen kan läsas och förstås så som författarna tänkt att den ska vara?

Förutom översättning och analyser kring text och handling vill jag utforska poeten Karl Ludwig Gieseckes roll i hela skapandet av operan, vilka influenser författarna har haft, moderna tolkningar, plagiat, uppföljare, frimurare, fågelfängare och en hel del annat. Dessa korta essäer är tänkt att släppas sporadiskt under året på denna sida.

Om ni vill se Trollflöjten så finns det fortfarande ett antal biljetter kvar till Opera på Skärets uppsättning. Regin står Roberto T. Recchia för och dirigent är Lorenzo Coladonato. Min översättning och jag själv medverkar via textmaskinen.

Boka på http://www.operapaskaret.se


Om sökandet efter ”Like the Wind” av ett helt okänt band från 80-talet.

Internet är en intressant plats för detektivarbete och det är lätt att fastna i lockelsen av att söka någonting okänt och ta hjälp av den större massan. Så kanske Anton Riedel tänkte när han, för tolv år sedan, lade upp en låt på en gammal Usenetgrupp och en kanadensisk internetradiokanal. Låten kommer från en radioinspelning ca. 1982-1984 från ett helt okänt band. Radiostationen torde vara NDR1, programmet Musik für junge Leute och programledaren var förmodligen Paul Baskerville. I detta program presenterade Baskerville okänd independent musik från genrer som new wave, post-punk osv

Antons sökande var förgäves. Försök gjordes 2007 och 2011, men ingenting väsentligt kom fram. Kanske att låten heter ”The Wind”, ”Like the wind” eller ”Checking it in, checking it out”? Varken Shazam eller liknande tjänster känner igen låten. Nu har låten återigen seglat upp bland internetmysterier, tack vare Gabriel Viera och Nico från Dead Wax Records, och alla tangentbordsdetektiver är i extas.

Folk gör sitt yttersta för att hitta denna darkwave/new wave sång.  Ett antal experter på oberoende/independetmusik och skivbörser har kontaktats. Massiva sökningar i databaser, som discogs, har gjorts. De har även lyckats kontakta Paul Baskerville, som för tillfället är på semester och skriver att han inte vet, men kan spela låten i sitt nuvarande radioprogram för att hjälpa till i sökandet.

Artister som kunnat uteslutas är bland annat Heaven 17, Depeche Mode, Cutting Crew, Lowlife, Sisters of Mercy och många fler. Troligtvis är bandet från Tyskland eller näraliggande länder. Engelsktalande användare tycker att sångaren har ett märkligt uttal på vissa ord. På Discogs har användare lyckats hitta en obskyr Vinyl 7:a, ”The Wind” från ett österrikiskt band, kallat Sunset. Låten ska ha varit skriven av bandet och Walter Widemair. Dock verkar det som att Widemair inte skriver sådan musik och omslaget ser lite väl kitschigt ut. Men vem vet?

sunsetthewind

Det mest troliga scenariot som jag tror på är att det är ett mindre band som skickat in sin demoinspelning som fått den spelad på radio. Jag vet själv att jag äger väldigt många demoinspelningar från Borlängeband som inte längre är aktiva och kanske skulle vara ganska svåra att identifiera idag. Då kan jag tänka mig att ett okänt demoband från 80-talet är ännu svårare, men internets gemensamma kraft är stark och har löst liknande mysterier tidigare. Exempelvis den svenska konstnären och artisten Johan Lindells låt ”On the roof” som internet letade efter.

Det absolut senaste är att någon hade lyckats spara ner hela låten från Antrons originalinlägg på Usernet när det begav sig 2007 och hittat den på sin hårddisk. Tidigare har vi bara haft tillgång till ett kortare klipp, men nu har vi hela inspelningen.

Lyssna själva… känner ni igen låten? Bandet?

Följ även utvecklingen på reddit: https://www.reddit.com/r/TheMysteriousSong

 

W.


Monter – Kropp och Undergång

MONTER2019_2

 

Min och Matilda Blomquists utställning utökas till Augusti!

Läs mer i Dalarnas Tidningar:

Absurd satir och kroppstema när dalakonstnärerna Matilda Blomquist och William C. Woxlin ställer ut i Falun